Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Legokontrakt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återkomst från Italien, dit han begifvit sig 1838, slog
han sig för alltid ned i Paris. 1847 blef han
naturaliserad fransman och 1864 medlem af Académie
des beaux-arts samt var 1875–81 professor vid
Ecole des beaux-arts. Död i Paris 1882. Bland hans
arbeten med ämnen ur den bibliska historien må
nämnas Den helige andes utgjutelse (väggmålning i
ett kapell i kyrkan S:t Merry), Marias himmelsfärd
(altartafla i kyrkan S:t Louis en l’Ile), Kristus
gisslas (i kyrkan S:t Nicolas i Boulogne) och en
Jeremias (i museum i Angers), de bägge sista med
en formgifning, som vill påminna om Michelangelo,
alla för öfrigt visande en maniererad enkelhet och
anläggning på yttre formskönhet. Derjämte utförde han
allegoriska kompositioner. Dessa lyckades honom kanske
bäst, emedan bristen på inre lif der blef mindre
känbar. Så utförde han (1852, på den korta tiden af
tio månader) i festsalen å Hôtel de Ville en cykel
af 56 svickelmålningar, framställande det menskliga
lifvets förlopp och kulturens utveckling. Likaså
prydde han Justitiepalatset och tronsalen i
Luxembourg med allegoriska bilder. Slutligen
målade han äfven fristående poetiskt mytologiska och
historiska bilder, såsom Okeanidernas klagan kring
den fängslade Prometheus (1850, nu i Luxembourg),
Sirener, Venus Anadyomene, Robert den starkes död (i
Versailles), samt på senare tid åtskilliga porträtt af
framstående personer, såsom af abbé Liszt, Ponsard,
Alphonse Karr, Victor Cousin m. fl. – 2. Rudolf L.,
tysk målare, den förres broder, f. 1819, sin faders
och broders lärjunge, gjorde studieresor i Tyskland,
tillbragte en längre tid i England och slog sig sedan
ned i Rom, der han målade bilder ur folklifvet på
landet och i staden, briljanta i färg, men bristande
i anda och lif. Af dessa arbeten må nämnas Sixtus
V välsignar Pontinska träsken (1847, i museum i
Lille). Dessutom har han målat porträtt. Sedan 1866
är han bosatt i London.
Lehmann, Lilli, tysk sångerska, f. i Würzburg
1848, debuterade i Prag och förvärfvade sig stora
sympatier öfverallt, der hon sedan blef engagerad: i
Danzig 1868, i Leipzig 1870 och i Berlin (på lifstid)
1876. Från början hufvudsakligen subrettsångerska,
tillegnade hon sig sedermera äfven större dramatiska
uppgifter och var en gunstling hos Richard Wagner, som
engagerade henne och hennes syster för Rhendöttrarnas
partier i "Nibelungen". Äfven i Stockholm, som hon
gästade 1879, rönte hon rikligt erkännande såsom en
sällsynt gedigen och redbar artist. – Hennes syster,
Marie L., född i Hamburg 1851, har derstädes såväl som
i Köln m. fl. st. vunnit rykte såsom en begåfvad och
mångsidig sångerska hufvudsakligen i svärmiska roller.
A. L.
Lehmannska metoden kallas en af Johann Georg Lehmann
(f. 1765, d., såsom sachsisk major, 1811) uppfunnen
metod för afbildande på karta i stor skala (1 :
100,000 och derutöfver) af markens lutning. Då det
gäller att framställa jordsluttningar, betecknas
lutningen med streck gående utefter sjelfva
sluttningen och med en färgton beroende af brantheten.
Den lehmannska metoden begagnas ännu såväl i Sverige
som i många andra land. C. O. N.
Lehn, danskt baroni på Fyen, Svendborg amt,
omfattar hufvudgårdarna Hvidkilde (se d. o.) och
Lindskov, hvarjämte ett fideikommisskapital
af 1,1 mill. kr. är förenadt dermed. Baroniet
upprättades 1781 af konferensrådet P. A. Lehn, gick
vid hans död (1804) öfver till hans dotterdotter,
hvilken blef gift med kammarherren H. K. Rosenörn
(d. 1847) och moder till danske utrikesministern
O. D. Rosenörn-Lehn, som f. n. (1885) innehar
detsamma jämte baroriiet Guldborgland (se d. o.).
E. Ebg.
Lehnberg, Magnus, vältalare, biskop, föddes
d. 22 Maj 1758 i Södra Vi socken, Kalmar län,
nära Vimmerby. Han inskrefs 1776 såsom student i
Upsala, men måste af medellöshet offra sin mesta
tid på information, tills han 1785 prestvigdes och
kallades till komministersadjunkt vid Storkyrkan i
Stockholm. Sedan han af Svenska akademien utmärkts
tvänne gånger med stora priset, för Äreminne öfver
Birger Jarl (1787) och Äreminne öfver riksrådet
och riksamiralen Carl Carlson Gyllenhjelm (1788),
hvilka skrifter helsades med förtjusning och
syntes vida öfvergå allt hvad svensk vältalighet
dittills frambragt, gingo befordringarna hastigt. Han
invaldes 1789 i Svenska akademien, blef s. å. pastor
i Kungsholms församling med prebende (1790) i Sånga
och Skå, 1792 öfverhofpredikant hos enkedrottning
Sofia Magdalena, 1800 teol. doktor och 1802 konungens
öfverhofpredikant. S. å. utnämndes han till kyrkoherde
i S:t Jakobs och Johannes’ församling och 1805 till
biskop i Linköping. Död d. 9 Dec. 1808, efter flerårig
sjuklighet. – L:s två äreminnen bragte honom med ens
till ryktbarhet. Hans samtid höll före, att "med honom
föddes svenska vältaligheten fullvuxen" och att icke
på någon tid eller hos något folk en större mästare
i lyftad prosastil funnits. Öfverdriften i detta
omdöme förklaras lätt af att L. verkligen åstadkommit
mästerstycken inom äreminnet, ett vitterhets slag, som
uppbars af 18:de årh:s smak och känslodaning. Numera
är det ensidigt loftalande äreminnet, med sin
oafbrutet högstämda ton, sedan länge föråldradt
och ur stånd att uppväcka någon hänförelse. Vid
läsningen af L:s nämnda alster måste man emellertid
egna erkännande åt den goda kompositionen, de osökta
öfvergångarna, den nyktra, oveldiga uppfattningen,
de träffande karakteristikerna af personer,
tilldragelser och tillstånd, omvexlingen och
måttfullheten i anbringandet af retoriska effekter,
det fina örat för ordens och periodernas rytm samt
ett för sin tid ovanligt rent, från gallicismer
fritt språk. Förkärleken för mångledade meningar,
med hopande af försatser, breder dock en viss tyngd
öfver stilen. En ljus och fast tillit till kulturens
välsignelser ger tonen åt betraktelserna. Äreminnet
öfver Birger Jarl företer större jämnhet och
helgjutenhet än det öfver Gyllenhjelm. Det senare
röjer en sträfvan efter teatralisk effekt, men har
äfven partier af dels gripande, dels kraftigt målande
vältalighet. Mindre betydande är L:s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
