Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopardi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
halsen mycket kort, bålen stark och undersätsig,
benen måttligt höga och måttligt grofva med ej
särdeles grofva tassar. Grundfärgen är blekt rödgul,
mörkare på ryggen och undertill öfvergående i
gulhvitt. Djuret är (utom på buken och benens
insidor) beströdt med rundade fläckar af en ärts
till en valnöts storlek, hvilka på skuldror och
ben sammanlöpa till oregelbundna fält, som stå i
brutna, uppifrån nedåt löpande rader. Några fläckar
på skuldrorna och låren samt alla på ryggen, bålens
sidor och svansens rotdel äro ringformiga. Leoparden
är hemma i nästan hela Afrika. – Pantern, F. pardus
panthera, blir 2,8 m. lång, hvaraf en tredjedel
utgöres af svansen. Hufvudet är af måttlig storlek,
aflångt rundt med tydligt framskjutande nos,
halsen kort, bålen kraftig, men långsträckt,
benen starka och jämförelsevis mycket grofva med
stora tassar. Grundfärgen är ljust ockragul samt
öfvergående på ryggen i mörkt rödgult, på undre sidan
i gulhvitt. Hufvudet är glesare fläckigt än leopardens
och har öfverläppens strimmor föga utpräglade. Alla
andra öfre kroppsdelar äro betäckta med ringformiga
fläckar, som äro mycket större än leopardens. Arten
tillhör Asiens södra (och vestra?) delar. –
Sundapantern, F. pardus variegatus, har litet, men
långt hufvud, långsträckt kropp, låga ben med starka
tassar, svans minst lika lång som kroppen samt mindre
och mörkare fläckar, som stå mycket tätt, hvarigenom
den mörkt grågula pelsen skimrar i svartblått. Arten
torde vara hemma uteslutande på Stora Sundaöarna. Af
alla tre formerna träffas svarta eller nästan svarta
varieteter. – Om leoparden säger A. E. Brehm,
att "han är otvifvelaktigt det mest fulländade
af alla kattdjur. Väl förefaller oss lejonet mera
majestätiskt, tigern grymmare och ozeloten färgrikare,
men i anseende till harmonien i kroppsbyggnaden,
hudens skönhet och rörelsernas kraft, vighet och
behag stå de, liksom alla öfriga kattdjur, långt
tillbaka för leoparden. Han förenar i sig alla de
öfrigas mest utmärkande egenskaper i såväl kroppsligt
som andligt hänseende och visar oss rofdjuret i dess
högsta fulländning". Leoparden är en farlig fiende för
en mängd olika djur äfvensom för menniskan, ehuru
han hälst undviker henne. Han springer väl ej fort,
men han gör väldiga hopp, klättrar ledigt, vistas
ofta i träden och simmar utan svårighet. Leoparden
är listig, blodtörstig och dödar alla djur, som han
kan rå på. Hans förnämsta föda utgöres af antiloper,
getter och får. I träden förföljer han apor, och
bland klipporna jagar han klippdassar. Bland hjordarna
anställer han stor förödelse, ty en och samma leopard
kan på en enda natt döda 30 till 40 får. Han fångas i
fällor, saxar och andra giller. Huden värderas högt
för sitt vackra utseende. Kaffrerna begagna huden,
svansen, tänderna och klorna af de leoparder, hvilka
de lyckats nedlägga, som segertecken. Leoparden
härdar länge ut i fångenskap, men bibehåller i
allmänhet sitt lömska väsende. I det forna Rom
framfördes ofta leoparder (pantrar) vid kämpaspelen.
C. R. S.
Leopardi, Giacomo, grefve, italiensk skald,
föddes d. 29 Juni 1798 i Recanati i Mark Ancona. Den
till kroppsbyggnaden svage gossen röjde tidigt
språkgeni. Efter nödtorftig handledning i latin
tillegnade han sig på egen hand detta språk samt
grekiska. I faderns bibliotek studerade han med
pennan i hand kyrkofäderna och sedan nästan alla
antika författare, så att han vid 16 års ålder var
en fulländad hellenist samt beherskade hebreiska,
förutom de vigtigare moderna språken. Under de tre
följande åren kommenterade han Porfyrios och flere
retorer, skref afhandlingar i Milano-tidskriften
"Lo spettatore" och utgaf Saggio sopra gli errori
popolari degli antichi (1815), i hvilken skrift
han citerar mer än 400 auktorer. Alltefter som han
trängde djupare in det antika lifvets storhet, fick
han ögonen öppna för det samtida Italiens förfall och
slafsinne. Hans patriotiska sorg deröfver frambröt
i en öfverraskande fulländad lyrik, i tre canzoner:
All’ Italia (1818), canzonen öfver det tillämnade
Dantemonumentet i Florens (s. å.) och canzonen
till Angelo Mai, då denne upptäckt Ciceros "De
republica" (1820). Ungefär vid denna tid öfvergaf
L. den katolska tron. Han förkastade snart äfven all
"naturlig" religion samt vardt en genomfördt skeptisk
ateist. De ifriga studierna hade ytterligt försämrat
hans helsa. Benen i kroppen uppmjukades; han blef sned
och puckelryggig, senare äfven döf och halfblind,
hvarjämte han led af sömnlöshet. Dertill kommo en
tidtals tryckande fattigdom och vantrefnad i den
kälkborgerliga hemorten. Allt detta bidrog att göra
L. till den mest utpräglade pessimist. Han förälskade
sig i den hela skapelsen genomträngande smärtan
och såg i döden den ende befriaren från naturens
och ödets grymhet. – På ett besök i Rom 1822 afböjde
L. ett anbud af Niebuhr på en professur i Berlin. 1824
utgaf han sin första diktsamling, Canzoni, 1826
Versi (mestadels elegiska och idylliska dikter), 1827
Operette morali (dialoger på en mönstergill prosa,
fulla af fina iakttagelser och den bittraste ironi),
s. å. en edition af Petrarcas lyrik med ypperliga
kommentarer samt en italiensk krestomati på prosa
och vers, 1831 slutligen ett urval af sina dikter,
Canti. Han vistades 1825–26 i Milano och Bologna,
1827–31 mest i Florens, hvarest han stiftade
bekantskap med öfriga reformatorer af den italienska
literaturen, och sedan 1833 i Neapel. L. dog derstädes
d. 14 Juni 1837. En minnesvård öfver honom restes
nära Virgilius’ graf. – Bland Italiens lyriker
i nyare tider intager L. främsta platsen genom
tankarnas lyftning och klarhet, intensiv känsla,
storartadt patos samt diktionens rena, plastiska
skönhet. Hos Hellas’ skalder hade han tillegnat sig
språkuttryckets kyska enkelhet och måtta; aldrig står
hos honom ett öfverflödigt ord. Rimmet anbragte han
ganska sparsamt. Antalet af de (delvis fragmentariska)
skaldestycken, med hvilka L. skapade sitt rykte,
uppgår egentligen till endast 41: de flesta äro oden,
i hvilka han inspireradt förkunnar sin tröstlösa
verldsåsigt. Om kärleken sjöng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
