Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Leopardi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den sistnämnda hade han sönerna Josef och Karl,
bägge sedermera kejsare.
2. Leopold II, född d. 5 Maj 1747, var den tredje
i ordningen af kejsar Frans I:s och Maria Teresias
söner. Vid sin faders död (1765) efterträdde han
denne såsom storhertig af Toscana och blef en
utmärkt styresman för sitt land (bl. a. afskaffade
han 1787 inqvisitionen, införde en förträfflig
kriminallagbok samt företog reformer i kyrkliga
angelägenheter). Efter sin broder kejsar Josef
II:s död (d. 20 Febr. 1790) kom han i besittning
af de österrikiska arflanden och valdes d. 30
Sept. s. å. till romersk-tysk kejsare. Genom kloka
eftergifter och fast hållning lyckades det honom snart
stilla de oroligheter, som Josef II:s brådstörtade
reformer framkallat inom österrikiska monarkien, och
med turkarna slöt han fred i Szistowa, 1791. Såsom
broder till drottning Marie-Antoinette i Frankrike
bestormades L. af henne och emigranterna med böner
om hjelp att återställa sakernas forna skick i
det af revolutionen skakade landet, men han höll
sig länge försigtigt tillbaka. När efter franska
konungafamiljens misslyckade flyktförsök (Juni 1791)
revolutionen emellertid tycktes blifva farlig för
alla Europas monarker, öfverenskom L. (i Pillnitz,
d. 27 Aug. 1791) med Fredrik Vilhelm II af Preussen
om vidtagande af åtgärder för att upprätthålla det
franska konungadömets sak och slöt med honom d. 7
Febr. 1792 ett anfalls- och försvarsförbund i samma
riktning. Han upplefde ej utbrottet af kriget med
Frankrike, utan afled d. 1 Mars 1792. För sina
undersåtars bästa sörjde L. genom förbättring
af rättskipningen, polisen och den offentliga
uppfostran. Revolutionen i Frankrike förmådde honom
dock att i sina stater inskränka den af Josef II
beviljade tryckfriheten. L. förmälde sig 1765 med
Maria Lovisa af Spanien (död d. 15 Maj 1792) och hade
med henne 16 barn, bland dem sönerna Frans, som blef
hans efterträdare på kejsaretronen, och Ferdinand,
som efterträdde honom i Toscana.
Leopold (Fr. Léopold), konungar af Belgien. 1. L. I
Georg Kristian Fredrik, näst yngste son af hertig
Frans af Sachsen-Koburg, föddes i Koburg d. 16
Dec. 1790. Genom sin syster Julianas giftermål
med storfurst Konstantin af Ryssland kom L. i nära
slägtskapsförbindelse med ryska kejsarefamiljen,
utnämndes till general i ryska armén och fick
åtfölja kejsar Alexander I till kongressen i Erfurt
1808. Napoleons stränga hotelser tvungo emellertid
L. att 1810 taga afsked ur ryska armén, men efter
Napoleons misslyckade anfall på Ryssland (1812)
uppsökte L. i Febr. 1813 kejsar Alexander i Polen
och följde sedan den ryska hären ända till Paris’
intagande 1814. Derefter åtföljde han kejsar Alexander
och konungen af Preussen på deras besök i England
1814 och begaf sig i Febr. 1815 till kongressen
i Wien. Under "hundra dagarna" slöt sig L. till
Rhen-armén, vistades efter Napoleons andra fall
(1815) någon tid i Paris och besökte derefter Berlin,
hvarifrån han på inbjudning af engelska hofvet begaf
sig till London, der han i Mars 1816
förlofvades med prinsessan Charlotte af England,
prinsen-regentens (sedermera konung Georg IV:s) enda
dotter och presumtiv arftagerska till Storbritanniens
krona. L. blef genom en parlamentsakt af d. 27
Mars 1816 naturaliserad engelsman, fick ett
årligt anslag af 50,000 pd st. samt utnämndes
till britisk fältmarskalk. Bröllopet stod d. 2 Maj
1816, men prinsessans död, i Nov. 1817, beröfvade
L. utsigten att blifva grundläggare af en ny engelsk
dynasti. Han stannade emellertid qvar i England,
hvars fria samhällsskick behagade honom. Äfven till
främmande folk spred sig ryktet om hans frisinthet
och intelligens. 1830 erbjöds honom att blifva
konung öfver grekerna, som afskuddat sig turkarnas
välde, men han vägrade mottaga anbudet. Kommo så
revolutionen i Bruxelles (s. å.) och belgiernas
frihetskamp mot det holländska väldet. Den 4 Juni
1831 valdes L. af den belgiska nationalkongressen
till konung och mottog valet efter några veckors
tvekan. Den 21 Juli s. å. höll han sitt högtidliga
intåg i Bruxelles, svor under bar himmel och i
närvaro af en oräknelig menniskoskara författningen
trohet samt utropades till belgiernas konung. Den
9 Aug. 1832 gifte han sig med prinsessan Louise
af Orléans (f. 1812, d. 1850), franske konungen
Ludvig Filips dotter, genom hvilket äktenskap han
tillförsäkrade sig och det nyskapade belgiska riket
det mäktiga Frankrikes vänskap och understöd mot
Holland. I Okt. 1832 afslöto Frankrike och England
en konvention om gemensamma åtgärder för att tvinga
konungen af Holland till fred med Belgien. En fransk
här under marskalk Gérard intog d. 23 Dec. 1832 det af
holländarna tappert försvarade Antwerpen, och en
fransk-engelsk flotta blockerade Hollands kuster. Konung
Vilhelm I af Holland måste gifva efter. I Maj 1833
afslöts med Frankrike och England en konvention,
hvarigenom fientligheterna mellan Holland och
Belgien togo slut. Det dröjde likväl ända till 1839,
innan en definitiv fred kom till stånd. Genom denna
fred erkände konung Vilhelm I af Holland Belgiens
sjelfständighet samt delades Luxemburg och Limburg
mellan Holland och Belgien. L. hade under dessa
svåra förvecklingar, då Belgien hotades icke blott
af holländarnas fiendskap, utan äfven af de östra
stormakternas ovilja och intriger, utvecklat en
öfverlägsen diplomatisk skicklighet. Det lyckades
honom att vinna de främmande makternas aktning
och att komma hofven att glömma, att han hade en
revolution att tacka för sin tron. Likväl förblef
han alltid sina liberala grundsatser trogen. Ingen
regent har bättre än han förstått konsten att under
ett samvetsgrant iakttagande af den författning han
besvurit utöfva stort inflytande på styrelsen af
sitt rike. Tack vare hans statsmannavishet blef
det katolska och i tre århundraden osjelfständiga
Belgien det tydligaste och vackraste bevis för det
parlamentariska styrelsesättets förträfflighet och
användbarhet äfven utom England. Sällan har också en
regent varit mer älskad af sina undersåtar. Då 1848
års revolutionära stormvind drog fram öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
