Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lesche ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lesdiguières [läsdigiär], François de Bonne, hertig
af L., konnetabel af Frankrike, f. 1543, kämpade
under hugenottkrigen framgångsrikt i Dauphiné och
Provence på de reformertes sida, vann senare
åt Henrik IV segrar öfver hertigen af Savojen
(1591–92) och eröfrade nästan hela hans land. 1608
blef han marskalk af Frankrike och 1611 hertig af
L., ledde 1621 såsom, generalissimus belägringen af
hugenottstäderna Jean d’Angely och Montauban samt
utnämndes 1622, sedan han afsvurit kalvinismen,
till konnetabel af Frankrike. Efter hans död, 1627,
lemnades konnetabelsämbetet obesatt.
Les extrêmes se touchent. Se Extrem.
Lesger (af perserna kallade leksi, af georgier,
osseter och armenier leki), ett antal stammar i
Kaukasus, bilda den östra familjen i Kaukasusfolkens
norra afdelning och äro bosatta företrädesvis i
Dagistan, hvilket land de bebott från urminnes tid,
samt s. derom i kretsarna Kuba, Sjemacha, Nucha
och Sakataly. De omnämnas under namnet lechai af
Strabon och Plutarchos, och deras namn förekommer
ofta i georgiernas gamla krönikor, enär detta folks
område i århundraden varit utsatt för deras infall
och plundringar, tills de efter Sjamyls fall (1859)
underkufvades af ryssarna. Lesgerna, hvilkas antal
uppgår till omkr. 500,000, bilda flere af hvarandra
fullkomligt oberoende stammar, som tala särskilda
språk. Endast några hafva i nyaste tid blifvit närmare
kända, så att man kan bilda sig ett närmelsevis
klart omdöme öfver graden af deras frändskap sins
emellan. De förnämsta af de hithörande folken äro
avarer (hvilka hafva ingenting att skaffa med
de under folkvandringen uppträdande avarerna),
omkr. 200,000 (tillsammans med de närbeslägtade
andierna och dido), från Sulakfloden på Dagistans
norra gräns till floden Alasan i Sakataly, kasikumyker
l. lak, omkr. 35,000, ö. om de förra, darginer
(88,000) och tabassaraner (16,000), vid Kaspiska
hafvet, kuriner (131,000), på ömse sidor om floden
Samur, jämte aguler, rutuler och zachurer, hvilkas
språk äro nära beslägtade med kurinernas, samt
udiner (omkr. 10,000), hvilka, ehuru de nu innehafva
endast några byar i Nuchakretsen, fordom voro vidt
utbredda öfver Kuraslätten. Alla dessa lesger äro mer
eller mindre smärta och högväxta, med rak näsa och
tunna läppar, mörka, blixtrande ögon samt vanligen
mörkt hår och skägg. Af alla de kaukasiska bergfolken
visade de sig i kriget mot Ryssland som de tappraste,
men äfven som de grymmaste. De äro sunnitiska
muhammedaner. Jfr v. Seidlitz, "Ethnographie des
Kaukasus" (Petermanns mittheilungen, 1880).
Lesguillon [läsgijå’ng], Pierre Jean, fransk skald,
f. 1799, d. 1873, vann i yngre år mycken berömmelse
såsom kringvandrande trubadur. Han deltog i grundandet
af flere tidningsföretag, skref ett tjugotal
vådeviller och sedan åtskilliga dramer och lustspel,
bl. a. Méphistophélès (1832), Les prétendants
(1842), Le dernier Figaro (1848) och Washington
(1866), romanerna Marie Touchet (1833) och Albéric
(1839), skaldestyckena Emotions (1833), Le
télescope (1852) och Concours académiques (1861; L. hade
vunnit en mängd pris af vittra landsortsakademier)
samt prosaskildringen La camaraderie (1853). Han var
en lofsjungare af Napoleon III. – L:s hustru,
Hermance L. (f. 1812; gift med honom 1836), har äfven
uppträdt med diktsamlingar och berättelser.
Les honneurs (läsånnör, Fr.; se Honnör), ett uttryck,
som brukas i talesättet göra les honneurs (Fr. faire
les honneurs de la maison), d. v. s. sköta en värds
eller värdinnas pligter mot gästerna i ett hus.
Lesina (Slav. Faz), österrikisk ö vid Dalmatiens
kust, mellan öarna Brazza och Curzola samt halfön
Sabioncello. Areal 288 qvkm. Ön har en smal,
långsträckt form, bildad af en enda bergskedja, som
i San Niccolò har en höjd af 650 m. Befolkningen är
slavisk och uppgår till omkr. 13,000. Hufvudorten
är staden Lesina, biskopssäte, med omkr. 2,000
innev. Tillsammans med Lissa bildar ön ett "bezirk"
i konungariket Dalmatien.
Lesion (lesjon; Lat. laesio), med., skada, åkomma
(vare sig yttre eller inre).
Lesje, socken i norra delen af Kristians amt
(Norge). Der ligga sjöarna Lesje vand (10
qvkm.) och Lesjeskogens vand (5 qvkm.). Den
senare har genom Rauma aflopp till Romsdalen
och genom Laagen till Gudbrandsdalen.
O. A. Ö.
Lesjöfors, bruksegendom i Rämmens socken, Värmlands
län, vid det vattendrag, som förenar Lesjön med
Bredrefven, består af stångjernsbruk med valsverk
och 5 smälthärdar, 1 grof-, 1 fin- och 1 götvalsverk
med 3 vällugnar, 1 förvärmningsugn, 1 martinsugn
med generator, tråddrageri, linslageri, spikverk,
stålmanufaktursmedja, mek. verkstad med gjuteri
samt en brännstålugn. Det tillhör Lesjöfors
aktiebolag, som dessutom eger Långbanshyttans masugn
och bessemerverk i Fernebo socken. Stjernfors såg i
Gåsborns socken, åtskilliga jordegendomar samt 0,07 i
Persbergs grufve-aktiebolag, 3/8 i grufve-aktiebolaget
Långban samt delar i åtskilliga mindre grufvor
inom Fernebo socken. Jordegendomen är ej skattlagd
eller i hemman satt med undantag af Gustafslund,
Gustafsberg och Stjernberget inom R’mmens socken,
som utgöra 4 7/32 mtl. Taxeringsvärdet på bolagets
egendom uppgick 1884 till 1,046,600 kr., deraf
751,600 kr. för jordbruksfastighet. Arealen är 11,350
har. Skogarna vårdas synnerligen väl. Tillverkningen
vid bruken och verkstäderna uppgick 1884 till 1,570
ton martins- och bessemergöt, 2,000 ton tackjern,
1,000 ton lancashiresmältstycken, 2,680 ton valsadt
jern och stål, 150 ton räckt stål, 106 ton spik,
640 ton jerntråd, 100 ton jerntrådslinor och 75 ton
gjutgods. Malmuppfordringen på bolagets grufveandelar
var s. å. 5,860 ton (1 ton = 1,000 kg.). –
Första anläggningen vid L. privilegierades 1675,
då bergsfogden E. Hult erhöll tillstånd att "uppå
dalskogen i villa ödemarken uppsätta en hammare". 1723
köptes bruket af brukspatron Nils Pihl, öfvergick
1760 till J. V. Mullberg och M. D. Morén samt 1766
till den förre ensam. Sedan 1813 har det tillhört
handelshuset Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
