Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lewenhaupt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1719. Han ligger begrafven
i Riddarholins-kyrkan i Stockholm.
Hjr.
3. Lewenhaupt, Charles Emil, d. ä., grefve, general
och politiker, den föregåendes kusins son, föddes i
Stockholm 1691, trol. d. 28 Mars. Emedan L:s fader,
Karl Gustaf L. (f. 1662, d. 1703), ingick i sachsisk
tjenst, der han blef generallöjtnant, uppfostrades
L. utomlands och tjenade sjelf i början i utländska
arméer, men inträdde 1710 såsom öfverstelöjtnant i
svenska hären. Han deltog i slaget vid Gadebusch
(1712), blef fången vid Tönning (1713), men
lössläpptes snart och kämpade sedan vid Stralsunds
försvar, blef 1716 löjtnant vid Karl XII:s drabanter
och följde sedan konungen till hans död. 1722 blef
han generalmajor af kavalleriet och 1729 öfverste för
södra skånska kavalleriregementet. I frihetstidens
politiska partistrider tog L. från början verksam
del. Ständernas och framförallt adelns makt fann i
honom en oförvägen förkämpe. Derför blef han ock en
motståndare till Arvid Horn, dock utan att sluta sig
till det s. k. holsteinska partiet. Hans tilldragande
egenskaper, hans tapperhet, öppna och ärliga karakter,
hans börd och slägtförbindelser skaffade honom
många beundrare, i synnerhet inom officerskåren,
och hans fåfänga eggade honom derför att söka blifva
partiledare. Dertill var han dock ej danad. Tämligen
medelmåttigt begåfvad och utan djupare kunskaper,
var han alltför oförmögen att sjelf kunna bedöma
förhållandena och att sjelf uppgöra planer samt
blef derför en lekboll i andras händer. Vid 1734
års riksdag utsågs han efter Horns önskan till
landtmarskalk, men slöt sig snart till det under
riksdagen mot Horn framträdande krigspartiet. Vid
riksdagen 1738 var han äfven påtänkt till
landtmarskalk, men förmåddes träda tillbaka för
Tessin. Han var emellertid då en af hattarnas
chefer och särdeles verksam i angreppet mot den förra
regeringen. I hattpartiets utrikespolitik tog L.,
såsom medlem af Sekreta utskottet, verksam del och
visade sig dervid som en af de mest krigslystne. Öfver
de trupper, som straxt efter riksdagen öfversändes
till Finland, ämnade man redan 1740 göra L. till
befälhafvare, men ansåg honom likväl oumbärlig,
om en ny riksdag skulle hållas. En sådan samlades
också i Dec. 1740, och L. blef nästan enhälligt vald
till landtmarskalk. I egenskap af hattarnas främste
man var L. synnerligen verksam att genomdrifva deras
önskningar äfven med åsidosättande af den opartiskhet
hans ordförandeskap borde hafva ålagt honom. I
förföljelse mot politiska motståndare visade han sig
äfven som en äkta hatt. Men med all förmåga arbetade
han i synnerhet för krigsförklaringen mot Ryssland,
hvilken också under hans presidium beslöts af Stora
sekreta deputationen d. 21 Juli 1741. Derefter var
han ordförande i den kommission, som uppgjorde de
fredsvilkor, till hvilka Ryssland skulle tvingas,
och enligt hvilka man tänkte flytta Sveriges gräns
till Hvita hafvet eller, i olyckligaste fall,
till Neva. L. utsågs till öfverbefälhafvare öfver
armén och flottan, utan skyldighet att mottaga
befallningar från regeringen. Han fick rätt att
föra underhandlingar med fienden och besvara
dennes fredsanbud, dock med förbehåll af K. M:ts
bekräftelse. Den 22 Aug. 1741 inskeppade han sig till
Finland, och d. 3 Sept. öfvertog han befälet. Kriget
hade då redan börjat med nederlaget vid Villmanstrand
(d. 23 Aug.). Till de svårigheter detta medförde
kommo andra. Sjukdomar rasade på flottan, proviant
och furage saknades för armén. Till följd deraf
qvarhölls L. inom finska gränsen, och först i senare
delen af Nov. inföll han på ryskt område. Under den
förskräckelse detta anfall framkallade i Petersburg
bemäktigade sig prinsessan Elisabet, som förut
stämplat med svenskarna, makten. Litande på att
hon frivilligt skulle ersätta Sverige för den
hjelp hon fått, drog L. sig tillbaka och lade sig
i vinterqvarter vid Fredrikshamn. En vapenhvila
inträdde, hvarunder officerarna på egen hand
inläto sig i underhandlingar med Elisabet. Nöd och
sjukdomar härjade i armén, och krigstukten nästan
alldeles upplöstes. I Juni anryckte ryssarna, och
den svenska hären flydde fegt undan, sedan den
bränt Fredrikshamn. När L. med armén retirerat till
Helsingfors, hemkallades han för att vid riksdagen
redogöra för krigets gång. Vid hemkomsten blef han
arresterad (Aug. 1742). För hans dömande nedsattes
först en krigsrätt, men denna sammanslogs snart
med en af ständerna vald kommission. Den 20 Juni
1743 dömdes han från lif, ära och gods, enär han
"otvungen öfvergifvit fästning, pass, land och
städer". Ständerna sjelfva stadfäste denna dom,
hvarefter afrättningen utsattes till d. 30 Juli. Men
natten förut fann L. tillfälle att fly. Ett högt pris
utsattes för hans gripande, och detta förmådde någon
af de i hemligheten invigde att förråda honom. Den 2
Aug. greps han på en jakt, som skulle hafva fört honom
till Danzig, och afrättades d. 4 Aug. 1743 på den
sedermera s. k. Generalsbacken vid Stockholm. Ehuru
L. visat sig alldeles oduglig såsom befälhafvare,
var hans straff alltför obilligt. Han föll såsom
försoningsoffer för de olyckor, hvari hans parti
störtat landet, och till hvilka han visserligen icke
var utan all skuld. J. Fr. N.
4. Lewenhaupt, Charles Emil, d. y., grefve, militär,
landtmarskalk, den föregåendes son, föddes d. 28
April 1721. Under ryska kriget 1741–42 var han sin
faders öfveradjutant, men lemnade Finland, då hans
fader återkallades. Sedan denne dömts till döden,
sökte sonen rädda honom och lyckades också befria
honom ur fängelset, ehuru den dömde kort derefter
ertappades och afrättades. I riksdagsförhandlingarna
deltog L. med mycken ifver och sökte liksom sin
fader att få spela en ledares rol. 1770 tog han
afsked från sin militära tjenst, men utnämndes
1773 till kaptenlöjtnant vid lifdrabanterna
och generalmajor. 1778 blef han, såsom hufvudman
för N:o 2 bland de grefliga ätterna, en af rikets
herrar. 1786 utnämndes han till serafimerriddare. Vid
1771 års riksdag förde L. ofta ordet på riddarhuset,
då den ordinarie landtmarskalken var frånvarande,
och vid riksdagen 1789 utnämndes han af konungen till
landtmarskalk. I denna befattning visade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
