Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lichtenau ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
saken till Karl XI:s belåtenhet kan man finna
bl. a. deraf att han vid 1682 års riksdag,
hvilken han bevistade, af konungen insattes i
sekreta utskottet. 1685 blef L. generallöjtnant
och förflyttades till guvernör öfver Kronobergs och
Jönköpings län, utnämndes 1687 till kungl. råd och
president i Åbo hofrätt samt erhöll s. å. greflig
värdighet. (Han hade 1652 blifvit svensk adelsman
och 1675 uppflyttats i friherreklassen, emedan
hans skotska förfäder varit baroner.) Död barnlös,
d. 8 Jan. 1692, å Rörstrand vid Stockholm. L. var
beryktad för sin utomordentliga kroppsstyrka samt
för ett hetlefradt sinne. På 1660-talet hade han en
tid måst för begånget dråp sticka sig undan ur riket.
Licinio [litji’niå], italiensk målare. Se Pordenone.
Licinius, namn på en fornromersk plebejisk
slägt. Särskildt bekant är folktribunen Gajus
L. Calvus Stolo, hvilken, jämte sin ämbetsbroder
Sextius, år 367 f. Kr. efter tioårig strid
genomdref den lag, som vanligen efter honom
benämnes den liciniska. Genom denna afskaffades
konsulartribunatet och stadgades, att den ene af
konsulerna alltid skulle väljas bland plebejerna,
att ingen medborgare skulle få innehafva mer än 500
jugera (= ungefär 250 tunnland) statsjord, att ingen
skulle få på statens allmänning drifva i bete mer
än 100 nötkreatur och 500 får, att vid jordbruket
skulle af de större egendomsherrarna användas ett
i förhållande till slafvarnas antal stäldt antal
fria arbetare samt att gäldenärerna skulle få
från kapitalet afdraga beloppet af redan erlagda
räntor och betala återstoden i tre terminer. Äfven
fastställdes, att hälften af tiomannakommissionen för
gudstjenstens besörjande (decemviri sacris faciundis)
skulle väljas bland plebejerna. Den liciniska lagens
bestämmelse om konsulatet afgjorde i sjelfva verket
den långvariga striden mellan de båda stånden så, att
plebejernas likställighet erkändes i principen. Det
varade visserligen någon tid, innan principen
tillämpades fullständigt och på andra ämbeten, men
segern var dock gifven. Deremot mötte stadgandet
om statsjorden svårigheter vid genomförandet; och
det uppgifves, att L. sjelf blifvit dragen inför
rätta och botfälld, derför att han innehade 1,000
jugera. L. var konsul 364 och 361. Till liciniska
slägten hörde jämväl grenen Crassus (se d. o.).
R. Tdh.
Licinius, Cajus Flavius Valerius Licinianus,
romersk kejsare, född i Dacien i ringa vilkor, bröt
sig genom sin duglighet fram på den militära banan
och utnämndes på sammankomsten i Carnuntum d. 11
Nov. 307 af kejsar Galerius till medkejsare (augustus)
öfver Pannonien och romerska alplanden. L. utfärdade
313 i förening med kejsaren (augustus) i Gallien,
Konstantin den store, ett för de kristne särdeles
gynsamt toleransedikt. Sedan han s. å. störtat kejsar
Maximinus i Asien och Egypten, var han obestridd
herskare öfver östra hälften af romerska riket, men
råkade 314 i krig med sin svåger Konstantin samt måste
till honom afträda alplanden och Balkanhalfön så
när som på Tracien. Motgångarna i det stora krig,
som 323 å nyo upplågade mellan L. och Konstantin,
tvungo honom att helt och hållet afstå väldet åt sin
lycklige medtäflare. Trots dennes edliga försäkran att
skona hans lif blef L. 324 afrättad, i Tessalonika.
Licitum morale, Lat., filos., en handling, som vore
af sedelagen tillåten i den bemärkelsen att det vore
moraliskt indifferent, om menniskan företogo den
eller icke. Man har inom etikens historia mycket
tvistat om huruvida sådana handlingar finnas eller
ej. På evdemonistisk ståndpunkt kan deras antagande
ej undvikas. Ingen enda sinlig regel eller grundsats
kan nämligen alldeles fullständigt genomföras
med afseende på hela det sinliga lifvet, utan det
blir alltjämt sferer af detta lif, inom hvilka
det ur denna synpunkt är likgiltigt huru menniskan
handlar. Äfven den moral, som, ehuru den grundar
förpligtelsen i det osinliga, likväl betraktar
detta såsom väsentligen inskränkande det sinliga,
eller m. a. o. såsom förbjudande vissa handlingar,
leder till samma resultat. Det, som icke är af
sedelagen förbjudet, är då tydligen i ofvan angifna
bemärkelse tillåtet. Annorlunda ställer sig deremot
saken, om man i det sedliga lifvet väsentligen
ser en organisation af menniskans lägre sida i
enlighet med den högres kraf. Det måste på en sådan
ståndpunkt vara en afgjord sak, att sedligheten
innebär en fullständig och genomgående bestämdhet
af det menskliga lifvet, och den kan då aldrig i
något fall väsentligen förhålla sig tillåtande till
någon mensklig handling. Under denna förutsättning
finnes inom menniskans viljelif intet område, som
kan anses genom sjelfva sin natur uteslutet från
sedlig bestämdhet. Emellertid är det att märka, att
menniskan väl näppeligen någonsin i detta lifvet kan
faktiskt nå den ståndpunkt, att hon verkligen kan se
alla förhållanden ur sedlig synpunkt. Efter regeln
gäller detta blott jämförelsevis få och inskränkta
sferer af lifvet. Vidare bör man jämväl fasthålla, att
äfven inom detta område sedligheten ej fullständigt
upphäfver den ordning, som oberoende af henne der
är gifven, utan i många fall blott gifver densamma
sin auktorisation. Det är i sedlighetens namn den
sedliga menniskan handlar, om hon än i många fall
handlar på samma sätt, som hon skulle hafva gjort,
äfven om hennes lifsriktning varit på annat sätt
bestämd. En liknande uppfattning angifves redan af
aposteln Paulus, då han säger: "hvad än I gören, det
gören allt i Herrens Jesu namn". Slutligen måste man
ihågkomma, att inga abstrakta sedebud äro tillräckliga
för att i detalj reglera menniskans handlingar. Så
länge man håller sig till sådana, kommer man blott
till föreskrifter, otillräckliga för att derefter
bestämma lifvet, och det kan då ofta se ut, som
vore det tillåtet att handla på olika sätt. Endast
samvetet gifver tillräcklig ledning vid afgörandet
af hvad som i hvarje särskildt fall är rätt.
L. H. Å.
Lictor. Se Liktorer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
