Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lidner, Bengt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lidner, Bengt, skald, föddes i Göteborg
d. 16 Mars 1757 (den vanliga uppgiften 1759 är
bevisligen oriktig) och var son af organisten och
lackfabrikören Olof Liedner. I sitt tredje år blef
L. faderlös. Modern, Elisabet Margareta Boethius,
gifte om sig med tjenstemannen vid Ostindiska
kompaniet Samuel Aurell, och det påstås, att L.,
som sexåring, vid deras bröllop skref sin första
dikt. Hans moder, som redan under hans 14:de år
gick hädan, synes af honom hafva omfattats med
den varmaste kärlek, och att döma af hans skrifter
öfvade minnet af henne ett stort inflytande på honom
hela lifvet igenom. Emellertid lyckades hvarken hon
eller den öfriga slägten att uppfostra honom till
någon fast karakter eller någon dugande menniska,
om också hans ovanliga begåfning tidigt gjorde sig
gällande. Man har från hans skolår en bekant anekdot,
att han, som förut varit mycket trög och oläraktig,
skulle plötsligen hafva fått en "knäpp" i hufvudet
och derefter visat sig högt begåfvad. Denna allmänt
spridda sägen om "lidnerska knäppen" torde emellertid
vara ett af de påhitt, som L. uppdukade om sitt
lif, utan grund i verkligheten. Huruvida en annan
historia om att han företagit en ostindisk resa,
hvilken emellertid ej gick längre än till Kap, der han
rymde från fartyget, innebär någon sanning är svårt
att veta. L:s biografer hafva i allmänhet antagit,
att denna resa skett under hans studenttid. Men en
senare författare har trott sig böra förlägga den till
omkr. 1772 och antagit, att L., såsom en pojke, med
hvilken det var svårt att få bukt, blifvit på någon
ostindiefarare sänd ut som sjöman, men återkommit
såsom rymmare och återvändt till skolan. – Under
skolåren hade han tillfälle att åtnjuta ledning
af vittra lärare, hvilka då voro anställda vid
Göteborgs skola och gymnasium, såsom Gothenius,
Joh. Rosén, Wallenstråle, Beijer m. fl. Redan i Maj
1772 höll han å gymnasium ett tal på vers "om det
förunderliga i Kristi återlösning". Under åren
1773–74 finnas i Göteborgstidningen "Hvad nytt?" flere
alster af hans penna, som vittna om att han redan
under sin gymnasietid vunnit uppmärksamhet såsom
vitterlekare. År 1774 lemnade han Göteborg för
att i Lund fortsätta studierna, med bistånd af
bl. a. Patrik Alströmer och Niklas Sahlgren. Han
var då en högt begåfvad, fantasirik yngling, med
ett ömsint hjerta, men utan fast karakter, och med
benägenhet för utsväfvande lefnadssätt. Han blef offer
för den strömning i tiden, som oinskränkt afgudade
den naturliga känslan såsom högsta ledtråden här
i lifvet (Rousseau), och både hans lefnad och hans
diktning bära starkt spår af denna känslodränkta,
men hållningslösa stämning. I Febr. 1774 inskrefs
L. i Göteborgs nations matrikel i Lund och blef snart
medelpunkt i en vitter studentkrets, som fann behag i
hans poesier. Han disputerade redan i Dec. s. å. "för
öfnings skull" under Lagerbring och lät i "Lunds
Veckoblad" inflyta poesier, liksom hans skaldegåfva
äfven anlitades mot betalning. År 1775 skulle han
disputera för andra gången "de confinatione" (om
relegering); men innan
detta medhanns, blef han sjelf, egendomligt nog,
för något mindre hederligt streck "konfinerad"
till hemorten. Han begaf sig derefter till de tyska
universiteten och besökte 1777 Greifswald, der han
ärnade disputera öfver det berättigade i amerikanernas
revolution, en disputation, som emellertid blef
förbjuden af det politiska skälet att man ej ville
stöta sig med England. Derom erhöll L. kännedom, innan
ännu afhandlingen var helt och hållet tryckt, och han
meddelar sålunda läsarna i sjelfva afhandlingen, att
den är förbjuden att ventileras. Han synes derefter
hafva begifvit sig till Rostock, der han möjligen blef
magister. Åtminstone kallar han sig, när han våren
1779 kommer till Stockholm, "magister Liedner från
Rostock". L. skulle nu börja i Stockholm skaffa sig
ett namn på literaturens område och utgaf tjugufem
fabler, af hvilka sju återfinnas i hans "Samlade
arbeten" (t. ex. Turturdufvan). Åtskilliga bland dem
voro emellertid underhaltiga, och skalden fick för
dem lida smälek i "Dagligt allehanda". Emellertid
fann han i den vittre hofmannen Zibet en beskyddare,
som äfven fäste konungens uppmärksamhet vid honom;
och Gjörwell berättar i slutet af år 1779 för L:s
gynnare under studenttiden, Patrik Alströmer, att
L. stigit upp på hofparnassen som en komet, att "hans
snille omtaltes på hela Lofön som ett underverk, att
honom lofvades guld och gröna skogar, samt att han
skref fabler och skålar". Emellertid synes L. dels
genom oförsigtiga epigram, dels genom medverkan
i Cederhielms oppositionella tidning "Sanning
och Nöje", dels genom sitt lefnadssätt hafva väckt
mindre gynsamma tankar om sig vid hofvet. Dock beslöt
konungen att på sin bekostnad låta honom företaga
en utländsk resa, hvarunder han skulle stadga sitt
lefnadssätt och äfven genom studium af den franska
mönsterliteraturen utbilda sig till en skald, som
kunde vara teatern till nytta. Han sändes först till
Göttingen (1780–81) och sedan till Paris, der han
blef ställd under ambassadören Creutz’ uppsigt. Denne
milde, elegiske skald borde just – menade konungen –
vara rätte mannen att uppfostra L. till en värdig
arftagare af sin lyra och tillika skaffa hans inre
och yttre person den nödiga förfiningen. Utan tvifvel
fann L. i Creutz en utmärkt läromästare i afseende
på en ädel behandling af skaldespråket, men till
att sätta stål i den svaga karakteren var nog icke
Creutz rätte mannen. Säkert är, att Creutz hade stora
förargelser af L., som ej "skilde på mitt och ditt"
hvarken i fråga om Creutz’ klädespersedlar eller om
hans poem. Operafragmentet "Rustan", som finnes i L:s
samlade skrifter, tillhör Creutz. Men egendomligt är,
att L. i flere af sina arbeten, t. ex. "Medea" och
"Spastara" begagnat strofer ur "Rustan", och man kan
antaga, att L. såsom Creutz’ handsekreterare mer än
en gång "lånade" poem af denne. – I Paris sysslade
L. bl. a. med Erik XIV, ett drama, som visserligen har
icke få sköna enskildheter, men dock såsom helhet är
misslyckadt. Hans talang lämpade sig nog också föga
för dramatiskt skriftställeri. Creutz hade emellertid
tröttnat på L.,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
