Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Liljulag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
furstendömet under hertigens vistelse utrikes. Död d. 6
Jan. 1596.
3. Lillie, Axel, grefve, riksråd, fältmarskalk,
föddes på Berga i Högsby socken af Kalmar län d. 23
Juli 1603, blef 1620 page hos Gustaf II Adolf och
följde konungen på fälttågen i Livland, Polen och
Preussen. 1630 uppnådde han öfverstebeställning vid
ett värfvadt regemente, tillhörande svenska armén
i Tyskland, deltog 1631 verksamt i eröfringen af
Würzburg samt fick vid stormningen af Mainz d. 12
Dec. s. å. sitt venstra ben afskjutet, men skaffade
sig ett träben och qvarstannade i krigstjenst. Han
blef 1635 öfverste för Östgöta kavalleri, 1638
generalmajor och kommendant i Stralsund samt 1641
vice guvernör öfver hela Pommern. Han förde Östgöta
fotfolk i slaget vid Leipzig 1642 och blef derefter
vice guvernör i Leipzig och Meissen. 1648 utnämndes
L. till riksråd, erhöll 1651 friherrlig värdighet
(med Kides till friherreskap), blef s. å. krigsråd,
1652 rikskammarråd, lagman i Karelen, grefve (med
grefskapet Lillienborg) och generalguvernör i Pommern
samt utnämndes 1654 till general. 1655 blef han
generalguvernör i Halland, 1657 fältmarskalk och 1661
generalguvernör i Livland. L. var en tapper herre,
men hetlefrad och sjelfrådig. I rådet hörde han till
Axel Oxenstiernas motståndare. Under 30-åriga kriget
var han en af dem, som bäst viste att taga för sig;
också kunde han efter sin hemkomst uppbygga ett
präktigt slott å fädernegården Löfstad, i Kimstads
socken af Östergötland. Död derstädes d. 20 Dec. 1662.
Lillieblad, Gustaf (Peringer), orientalist,
biblioteksman, föddes i Strengnäs d. 6 Mars 1651 och
kom 1671 till Upsala, der hans håg snart riktades
på de österländska språkens studium, och hvarest
han 1675 utgaf en disputation i detta ämne. Genom
akademikanslerens välvilja sattes han i tillfälle
att företaga en utländsk resa, under hvilken han
studerade under de berömdaste orientalister i Kiel,
Hamburg, Jena, Oxford, Cambridge och Paris. Han
ärnade från Marseille begifva sig till Österlandet,
men hindrades af sjukdom och reste sedan till Rom
och Venezia, der han läste turkiska under inföddes
ledning. I Altorf hade han Wagenseil till lärare
och utgaf två talmudiska kodices Avoda Sara et
Tamid (1680). I Frankfurt blef Ludolf hans ledare i
etiopiska, och i Amsterdam umgicks han med judar för
att ytterligare vidga sina betydande kunskaper. 1681
utnämndes han till professor i österländska språk i
Upsala, och från denna tid vidtager hans betydande
lärda författareskap, nedlagdt i 40 akademiska
afhandlingar samt skriften Epistola de karaitis
Lithauniae (1691), föranledd af en resa, som L. på
kungligt uppdrag företagit till Litaven och Polen
för att studera den judiska sekten karaiternas tro
och ceremonier. 1693 upphöjdes L. i adligt stånd
(han hette förut Peringer), 1695 kallades han till
k. sekreterare och censor librorum samt nämndes 1703
till k. hofbibliotekarie. I denna egenskap fick han
utreda förlusterna till följd af slottsbranden samt
å nyo ordna den återstod, som
denna lemnat. Men tillika hade han glädjen att få
utgifva Catalogus librorum quibus reg. bibliothecam
adauxit Sparfvenfeldt (1706), en förteckning
öfver en del af de handskrifter och böcker,
som denne under sina resor för statens räkning
samlat. L. afled i Stockholm d. 5 Jan. 1710.
-rn.
Lilliecrona, svensk adlig ätt, härstammar från
Kasper Kenig l. König (f. 1586, d. 1646), hvilken 1603
inkom till Sverige från Schlesien, länge tillhörde
Karl IX:s och Gustaf II Adolfs hofbetjening samt
1637, såsom krigskommissarie, adlades med namnet L.
1. Lilliecrona, Gustaf, diplomat, ämbetsman,
son af den ofvannämnde Kasper Kenig, föddes på
Kiholm i Vestertelge socken, Stockholms län, d. 10
Okt. 1623 och blef 1647 hofjunkare. Då drottning
Kristina 1655 höll sitt intåg i Rom, var L. en
af de få svenskarna i hennes svit och afgaf
till Karl X Gustaf en skriftlig berättelse
om tilldragelsen. L. blef 1662 svensk
resident och 1675 envoyé vid k. danska hofvet och
utnämndes sedermera till landshöfding 1676 i
Kronobergs län, 1679 i Upland samt 1681 i Nerike
och Värmland. Vid slutet af 1682 års riksdag var
han vice landtmarskalk, sedan landtmarskalken,
Fabian Wrede, insjuknat. 1685 utnämndes L.
till kungl. råd och president i Kammarkollegium
och Statskontoret samt Kommersekollegium. 1686
erhöll han förtroendet att vara Lunds universitets
kansler. Död i Stockholm d. 19 April 1687.
2. Lilliecrona, Karl Vilhelm, biograf, ättling af
en broder till den föregående, föddes på Söderto i
Lyby socken af Malmöhus län d. 10 Okt. 1794. Han
blef 1815 auditör vid Skånska karabinierregernentet
och fältmarskalken Tolls handsekreterare (till dennes
död, 1817), tog 1820 afsked från sin tjenst och
begaf sig till Amerika, men återkom efter någon
tid, blef 1832 utgifvare af tidningen "Skånska
correspondenten" och var senare i 10 år medlem af
"Aftonbladets" redaktion. Död i Oskarshamn
d. 2 Okt. 1856. Efter autentiska handlingar,
som meddelades L. af Tolls slägtingar, utarbetade
han Fältmarskalken grefve Johan Christopher Tott.
Biografisk teckning (2 del, 1849–50).
Lilliehorn, svensk adlig ätt, härstammar från kaptenen
vid Kalmar regemente Peter Berg (f. 1688, d, 1753),
hvilken 1719 adlades med namnet L. En sonson till
denne, Johan Fredrik L. (f. 1745, d. 1811 såsom
landshöfding i Vestmanlands län), blef 1800 friherre
med succession af värdigheten på äldste sonen, son
efter son. Den från honom härstammande friherrliga
ättegrenen utslocknade 1856.
1. Lilliehorn, Per, sjömilitär, politiker, son
till ofvannämnde Peter Berg, född d. 20 Nov. 1729,
blef arklimästare vid Amiralitetet 1754 och löjtnant
s. å. samt kaptenlöjtnant 1760. Efter att några år
hafva tjenat i den franska flottan återvände han hem
och utnämndes 1770 till kapten, 1771 till major och
1773 till öfverstelöjtnant. Två gånger under åren
1775 och 1776 var han vice landshöfding i Kalmar
län. 1777 blef han öfverste. Vid 1789 års riksdag
uppträdde han såsom en af konungens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
