Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lillryssarna ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och undanträngts af kosaktiden och dess möten
med turkar, tatarer och polacker. Lillrysslands
historiska och politiska visor äro samlade af
Antonovitj och Dragomanov (Kiev 1874; Genève 1883),
sagor och sägner af Rudtjenko (1869–70) och Dragomanov
(1876), ordspråk af Nomis (1864), galiziska folkvisor
af Golovatskij (1870–71) o. s. v. – Hufvudverk för
lillrysk etnografi äro åtskilliga afhandlingar af
Kostomarov (i "Istor. monografii i izsledovanija",
1872 ff.), Kulisj’s "Zapiski o juzjnoj Rusi"
(Anteckningar om Syd-Ryssland; 1856–57) samt de
af Tjubinskij hopbragta samlingarna från den af
Geograf. sällskapet i Petersburg 1872 utsända
statist.-etnograf. expeditionen till sydvestra
Ryssland (7 band, 1872–78). Lll.
Lillryssland (R. Malorossija), en först på
1600-talet framträdande benämning på vissa delar
af sydvestra Ryssland, som hörde till polska riket
och beboddes af en särskild slavisk nationalitet,
lillryssarna (se d. o.). Tidigast är Rus benämningen
på sydvestra delen af nuv. europ. Ryssland (och så
ända fram på 1500-talet). Detta var det ursprungliga
"Ryssland" – så uppkalladt efter de skandinaviska
(svenska) varäger, som der först inrättade ett
ordnadt statslif. De nordöstra furstendömena äro
hufvudsakligen att anse som yngre nybyggen. Genom
Andrej Jurievitj Bogolubskij, som tog sitt säte
i Vladimir, flyttades storfurstendömet 1157 från
Kiev. Tatarernas plundringar ödelade de södra
landsändarna. Den ryska historiens medelpunkt
flyttades till det susdalsk-vladirnirsk-moskovitiska
väldet. "Rus" kom under litaviskt och senare, med
Litaven, under polskt öfverherrskap. Det ryska
namnet blef småningom en gemensam benämning för
alla östslaver, och de två ryska nationaliteter, som
efter hand allt tydligare framträda, skiljas genom
benämningarna "stor-ryssar" och "lillryssar". Namnet
Lillryssland omfattade emellertid icke hela det af
den lillryska folkstammen bebodda området. Det är
i allmänhet liktydigt med Ukrajna (gränslandet)
eller kosaklandet (Hetmanstjina), ungefär de
nuv. guvernementen Kiev, Poltava, Tjernigov och
Charkov, hvilka också på nutida kartor ofta betecknas
som "Lillryssland", ehuru detta uttryck icke numera
har någon officiel betydelse. Under det polska
förtrycket på 1500- och 1600-talet, i synnerhet
efter den stora kosakresningen under Chmielnicki
och fördraget i Andrussovo, 1667, hvarigenom landet
ö. om Dnjepr kom till Moskva, flyttade lillryssarna
i stora skaror öfver på ryskt (moskovitiskt) område,
och vestra Ukrajna blef sålunda flere gånger nästan
folktomt. Vid denna tid betyder Malorossija ofta
blott landet ö. om Dnjepr ("Slobodskaja Ukrajna")
under ryskt öfverherrskap. Till Rus hörde också
östra delen af nuv. Galizien, Volynien och Podolien,
hvilka sedan gammalt äro befolkade af lillryssar,
men icke höra till Lillryssland. Dessa landsändar
sammanfattas redan på delfurstendömenas tid under
titeln Röda Ryssland ("Tjervonaja Rus"). Jfr
Kosaker och Ryssland. L11.
Lilly (Lily), John. Se Lyly.
Lilybaeum (Grek. Lilybaion) kallades i forntiden
Siciliens vestligaste udde (nu Kap Boco). Kartagerna
grundade der efter 397 f. Kr. en starkt befäst stad,
hvilken likaledes erhöll namnet L. (ett ursprungligen
feniciskt ord: "den mot Libyen vettande") och
länge var ett hufvudstöd för deras välde på
Sicilien. Staden motstod segerrikt såväl Pyrrhos’
som romarnas anfall under det första puniska kriget,
och först fredsslutet (241 f. Kr.) bragte den i
deras händer tillika med det öfriga Sicilien. Dess
betydelse såsom öfverfartsort till Afrika gjorde,
att den länge bibehöll stort välstånd. På samma plats
som det forna L. ligger den nuvarande staden Marsala.
A. M. A.
Lim, kem., kem.tekn., qväfvehaltiga, amorfa,
i kallt vatten svällande, men i hett vatten
lösliga ämnen, hvilkas lösningar vid afsvalning
gelatinera. Lim bildas derigenom att vissa väfnader
ur djurriket, s. k. limgifvande ämnen, länge kokas
med vatten. Man skiljer emellan tvänne slags lim,
nämligen vanligt lim l. benlim (äfven kalladt glutin)
och brosklim (kondrin). Det förra erhålles af
fibrillär bindväf, hvars hufvudbeståndsdel benämnes
kollagen l. glutinbildande substans, och ben, hvars
organiska beståndsdel kallas ossein, det senare
af broskväfnaden, som utgöres hufvudsakligen af
kondrigen. Till dessa ämnen synes limmet förhålla
sig som hydrat till anhydrider, hvadan således
limbildningen eger rum derigenom att de limgifvande
ämnena kemiskt binda vatten. För benlim har man
uppställt den kemiska formeln C102 H151 N31
O39 och
för kollagen C102 H149 N31 O38. Den procentiska
sammansättningen, som svarar mot den förra formeln är
50,3 proc. kol, 6,2 proc. väte, 17,8 proc. qväfve och
25,7 proc. syre. Benlim är i rent tillstånd färglöst,
genomskinligt samt smak- och luktlöst; det sväller
i kallt vatten och löses i kokande vatten. Lösningen
stelnar vid afsvalning till gelé, men förlorar denna
egenskap, om den länge hålles i kokning, äfvensom om
den blandas med ättiksyra, utspädd salpetersyra eller
oxalsyra. Limlösningen är starkt venstervridande. I
alkohol och eter är lim olösligt. Limlösning fälles
icke af utspädda mineralsyror och organiska syror,
icke häller af alun och jernsalter, men väl
af garfämne och af qvicksilfverklorid. Vid torr
destillation bildas af lim en stor mängd produkter,
såsom ammoniak, cyan-ammonium, baser (metylamin
m. fl. och i stor mängd pyrrol) och smärre mängder
kolväten. Vid långvarig kokning af lim med utspädd
svafvelsyra eller alkalier bildas glykokoll och
andra amidosyror. Genom inverkan af oxidationsmedel
på lim bildas blåsyra, bittermandelolja m. m. Om en
limlösning blandas med kaliumdikromat (surt kromsyradt
kali) och utsättes för ljusets inverkan, uppstår en
olöslig förening af kromoxid med modifieradt lim,
som lätt upptager fint fördelade ämnen, såsom kol,
smältfärger o. d. På detta förhållande har man grundat
vigtiga fotografiska metoder. Såväl limgifvande ämnen
som limmet sjelf lösas af magsaften, hvarvid limmet
förlorar egenskapen att gelatinera. I organismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
