Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Limfärger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nordgräns, samt faller ut i Delagoaviken under 25°
15’ s. br. Störst bland dess många bifloder är
Olifant l. Lepalule. Till följd af en mängd fall är
L. ej segelbar.
Limsocker. Se Glykokoll.
Limsten. Se Lim, metallurg.
Limulus L., zool., ett ensamt stående
kräftdjurslägte, bildande en egen familj, Poecilopoda
l. Xiphosura, hvilken ställes såsom ett bihang till
underordningen Branchiopoda bland Crustacea. De
närmaste anförvandterna äro de fossila kräftdjur, som
kallas trilobiter (se d. o.). Limulus har ett stort
fast kitinpansar, hvilket bekläder kroppen samt består
af en hvälfd hufvud-bröstsköld och en platt, nästan
sexsidig bak-kroppsdel, som utlöper i en svärdlik,
rörlig svansspets. Framtill finnas 2 enkla biögon och
bakom samt utanför dem å sköldens ryggsida 2 stora
facetterade ögon. Benparen äro 6 främre och lika
många bakre. Af de förra äro de främsta smala,
liknande tentakler, och kloväpnade; de närmast
derefter göra delvis tjenst som tuggningsverktyg,
och de sex abdominala fotparen tjena till simning
och på samma gång till andningsverktyg, såsom fäste
för gälar. Slägtet har arter vid Amerikas östkust
(L. polyphemus L.) och vid Ostindiens hafsstränder,
der t. ex. L. moluccanus Latr. under Juli och
Aug. ymnigt fångas vid Batavias hamn och torgföres,
emedan köttet och äggen (rommen) äro ätliga. – Till
Limulus-slägtet har äfven förts det egendomliga
kräftdjur, som vanligen kallas Apus cancriformis
L. och emellanåt träffas i dammar och diken i
Sverige. Detta kräftdjur blir omkr. 5–6 cm. långt. Det
uppträder å sina fyndställen periodvis, med åratal
emellan, i fall nämligen fyndstället under torra år
alldeles uttorkar, för att under ett kommande "våtår"
ånyo framträda. O. T. S.
Lin, bot., tekn., farmak., betecknar dels en
särskild art af slägtet Linum, som är typen för
nat. fam. Lineae DC. (utbruten från fam. Gruinales
L.) och hör till kl. Monadelphia, dels det inom
väfnadsindustrien vigtiga, allmänt bekanta material,
som erhålles af linstjelkens mycket långsträckta
bastceller. Lin-örten. L. usitatissimum L., träffas
vild i Mingrelien (sydliga Kaukasien) och har varit
odlad redan under den förhistoriska tiden i Europa
likasom öfver större delen af Gamla verlden för
öfrigt. Linet odlas numera äfven i Nord-Amerika och
träffas tillfälligtvis förvildadt inom de svalare
jordbältena. I Sverige odlas linet, såsom det synes,
mindre nu än förr, ett förhållande, som eger rum
äfven i andra land, säkerligen emedan den billigare
bomullen trängt ut det och gjort detsamma mindre
behöfligt. Det odlade linet är ettårigt, å alla delar
glatt, med stjelken antingen enkel eller upptill
qvastlikt förgrenad, i hvarje grentopp bärande en
blomma, hvars fem kronblad äro vackert himmelsblå,
med mörkblå ådror, rundadt spadlika och dubbelt
så långa som det fembladiga fodret. De vid basen
förenade ståndarsträngarna äro 10, men blott 5 äro
knappbärande; de andra äro förkrympta. Märkena äro 5,
trådlika, och frukten är en ofullständigt tiorummig
kapsel, som i hvarje rum har ett plattadt kullrigt,
äggrundt, vid spetsen å ena
sidan intryckt, hvasskantigt, brunt, glänsande glatt
frö. Genom odlingen hafva två skilda former af lin
uppkommit: trösk-lin, som har mer än 60 cm. hög
stjelk, icke uppspringande frukter, med mörkare
bruna frön, och spring-lin, hvars stjelk blir
omkr. 45 cm. hög, och hvars tidigare mogna frukter
elastiskt uppspringa och utkasta sina blekare bruna
frön. Linfrön, semina Lini, innehålla dels i skalets
ytterhud en riklig mängd växtslem, hvilket förorsakar,
att de, lagda i vatten, svälla och öfverdragas med
ett slemmigt hölje, dels i hjertbladen en fet olja,
oleum Lini. Genom frönas kallpressning erhålles
sådan olja af bättre beskaffenhet med mindre
obehaglig lukt och smak, men blott till 16–18
proc. Genom varmpressning erhålles betydligt mera,
men sämre, vidrigt luktande och smakande olja,
som användes hufvudsakligen till tekniska ändamål
(vid beredning af målarefärger). Kokt, stelnar
och torkar hon i luften ännu lättare än okokt till
ett glänsande öfverdrag (fernissa) å det föremål,
på hvilket hon blifvit anbringad. Oljan har ljusare
eller mörkare gulbrunaktig färg, är ännu vid -20°
C. flytande samt löses i 32 delar kall och 6 delar
varm alkohol. Behandlad med salpetersyrlighet,
stelnar denna olja icke till s. k. elaidin samt
skiljes derigenom från rof-olja och flere andra
icke torkande oljor. – Hvad som återstår af fröna
efter oljans utpressning begagnas under namn af
"linfrökakor", "oljekakor", till boskapsfoder,
men ger lätt elak smak åt mjölk af kor, som dermed
utfodrats. – Af lika många delar linolja och
kalkvatten, hvilka väl sammanskakas, bildas svenska
farmakopéns kalkliniment (se d. o.). Linolja ingår
för öfrigt i flere af farmakopéns beredningar, och af
linfrö göres infusum Lini, "linfröté", "linfröslem",
genom att 6 delar linfrö och 2 delar sönderskalad
lakritsrot begjutas med 100 delar kokhett vatten,
som får "stå och draga" under en timma, hvarefter
de fasta delarna frånsilas. Sådant linfröslem är
ofta nog begagnadt såsom en huskur mot katarrer i
andedrägtsorganen. – Rörande frigörandet af linets
basttågor, väfnadsmaterialet lin, se Linberedning.
O. T. S.
Linange [-angsj], fransk form för Leiningen (se
d. o.).
Linant de Bellefonds [lina’ng dö bellfä’ng], Maurice
Adolphe, känd under namnet Linant pascha, fransk
ingeniör, f. 1800, d. i Kairo 1883, åtföljde 1818,
i egenskap af tecknare, ett sällskap lärde på
en studieresa till Egypten och stannade der såsom
ingeniör. Han ledde 1845 den första undersökningen för
Sueskanalen och aflemnade 1847 det första utarbetade
projektet. Under Said paschas styrelsetid blef han
generaldirektör för kommunikationsväsendet samt
erhöll paschas rang. Han var tillika öfveringeniör
vid Sueskanalen. Kännedomen om Hvita Nilen vidgades
genom hans forskningsresor. – L:s son Erneste åtföljde
Gordon paschas expedition till öfre Nil-landet
och reste 1875 ända till Mtesas residens, der han
sammanträffade med Stanley. På återfärden dödades
han af infödingarna vid Dufile. Hans dagböcker och
kartor äro i behåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
