Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lind ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt 6:te häftet af hans sånger (1844), och
hvarvid han angreps af Bauck m. fl., men
försvarades af bl. a. Geijer och slutligen Spohr
i Kassel, dit saken blifvit hänskjuten. Utom
det nu nämnda komponerade L. ännu en
symfoni (i D) samt hade åtminstone under arbete
ännu en opera (Blenda). I manuskript finnas
2 qvintetter, 7 qvartetter, flere violinsonater och
ett mycket stort antal pianostycken. Utgifna äro
flere häften pianosaker, två violinsonater, en
pianotrio, 215 solosånger, cyklerna Om vinterqväll,
Drömmarne, Aftonstunder i hemmet o.
s. v. Slutligen var L. en ganska lycklig poet
och prosaist, skref sjelf texten till en stor del
af sina sånger, öfversatte operorna "Eden"
(Mercadante), "Leonora" (Donizetti) och "Puritanerna"
(Bellini) samt utgaf anonymt en broschyr,
kallad Politisk dilettantism eller ännu ett
representationsförslag, ej att lägga "på bordet",
men "på hjertat" (1844). – L:s utvecklingsgång
och stora betydelse för den svenska tonkonsten
skola bäst framgå ur en kronologisk analys af hans
vigtigaste genre och den, der han egentligen är
stor, nämligen hans visdiktning, hvarvid den af
Abr. Hirsch 1879–80 utgifna godtköpsupplagan
erbjuder ett beqvämt material. Sångerna nr 1–7
i denna uppl. äro de, som 1824 utkommo
jämte några stycken af Geijer. I all sin enkelhet
visa de redan egendomliga drag, såsom Erster
verlust med sin nästan frygiska melodi –
möjligen en inverkan från Haeffner –, Sjömanssång
med sitt originella slutfall, som redan röjer den
borne harmonikern, samt Ungmön i lunden med
sin chör-refräng och sitt för första gången i
svensk konstmusik förekommande, fullt tydliga
anslående af folktonen (som visserligen var
tillnärmelsevis antydd af Nordblom och Geijer).
Ännu högre flygt tager L:s fantasi i den
följande, i Tyskland under titel Der nordensaal
utgifna sättningen af tolf svenska folkvisor, som
utan tvifvel hör till det egendomligaste den
svenska kompositionen har att uppvisa och
närmast gifvit anledning till ofvan vågade
jämförelse med Sergel. Man tycker sig finna hurusom
tonsättaren, nyss anländ till musikens
förlofvade land och med lockande framtidshopp,
lät sig fritt genombrusas af den romantiska ström,
som på den tiden sjöd i Beethovens, Webers
och Schuberts kompositioner. Denna ström tog
sig t. o. m. uttryck i fantasier, som man
snarare väntat i något albumblad af Schumann än
hos den sedermera så klassiske Lindblad, t. ex.
det kuriösa arrangemanget af Brandvaktens rop.
Hvad L. med detta häfte lofvade blef han
visserligen icke. Verldsstormaren inskränkte sig
inom sitt fosterland, melodikern efterträdde
harmonikern. En större kontrast kan ej tänkas än
emellan det i Tyskland skrifna, storslagna och
oroligt modulerande Balders bål och den senare
skrifna idyllen Nära, som absolut hvilar på sin
melodi, har ingen enda modulation och helt
obetydande ackompanjemang. Visserligen
uppflammade framdeles ej sällan L:s harmoniska
originalitet och gaf t. o. m. i stycket Den
öfvergifna anledning till en kritik (1845), som i
borneradt pedanteri söker sin like och tydligt
visar huru långt efter sin tid det musikaliska
Sverige varit och huru svårt det i vår konservatism
måste vara för en genialisk tonsättare att
komma till full utveckling och uppskattning.
Emellertid – som sagdt – L:s epokgörande
betydelse för vår tonkonst blir derför ej
mindre, och måhända hade han utan antydda
inskränkande förhållanden icke funnit sin storhet
som melodiker. – Den hederstitel af "Sveriges
Schubert", som L. fått, är nog i vissa
hänseenden riktig, om än icke uttömmande. Han
har med Schubert gemensam ej blott den
förtjensten att först i sitt land hafva gjort visan
till en pregnant konstart på folktonens grund,
utan äfven en melodisk spontaneitet och en
mångsidighet, som gör, att han finner toner ej
blott för den friska folkstämningen (Skjutsgossen),
utan ock för den elegiska betraktelsen (Natten),
ej blott för den lyriska romansen (På berget),
utan ock för den målande balladen (Bröllopsfärden),
ej blott för den lätta salongsstilen (En
ung flickas morgonbetraktelse), utan ock för den
djupa naturkänslan af landtlig frihet, skogsdoft
och sommarsol (En sommardag), ej blott för
Sorg, utan ock för Friskt mod. Men genom
alla dessa faser går som en röd tråd denna
kärnfulla svenskhet, som orsakar, att vi med
honom känna oss närmare befryndade än med
någon tysk konstbroder. En sådan melodi som
En sommarmorgon hade Schubert säkerligen ej
kunnat dikta, emedan den, utan att alls vara
någon härmning af svensk folkvisa, likväl eger
dennas karakter och kynne. Ett bevis för att
L:s sångmö var individuel ligger redan deruti
att han skref sina ojämförligt bästa melodier
till sina egna texter. Slutligen är utmärkande
för L. den klassiska form, i hvilken han förstod
att ingjuta sitt romantiska innehåll. – Vi hafva
hittills betraktat godtköpsupplagans två första
delar, hvilkas mest populära stycken, utom de
nämnda, blifvit Invaliden, Får gå, Mån tro,
Varning och En vårdag. I del 3–4 är det
öfvervägande flertalet texter af L. sjelf, de öfriga
mest af Atterbom, Tekla Knös och Runeberg.
Atterboms mildt elegiska stämning slog an på
L., ej mindre än hans naturkänsla och
mediterande symbolik. Det sista bevisas af L:s
omisskänliga böjelse för betraktelser och hans eget
begär att komma fram med en stundom fyndig,
stundom malplacerad "fabula docet". Det
beskådningsfulla i hans lyrik torde emellertid
ej vara mindre nationelt än hans förkärlek för
dramatisk situationsmålning, såsom då Slåttervisa
föregås af ordentlig scenanvisning: "en
slåtterman sjunger under det han slipar sin lie"
– hvarvid man ovilkorligen tänker på Bellman
och Dahlgren –, eller då i Sotaregossen en hel
dialog öppnas emellan gossen, de rädda barnen
och deras mor. Detta operettartade
kompositionssätt – som sedan bl. a. Wennerberg
lyckligt gjort sig till godo – tager dess värre i
sångerna till Tekla Knös’ poem (1856) stundom
en olycklig vändning, i det redan valet af de
pjollriga ämnena ofta är förfeladt (Den flitiga
handen). I allmänhet finnes onekligen
åtskilligt af formalism och enformiga rosalier
bland guldkornen af L:s ingifvelse från de
senare årtiondena, och sin ära ökade han ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
