Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lindhagen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
offentliggjort 19 uppsatser i "Öfvers. af Vet. akad:s
förhandl." och ett 30-tal andra i "Archiv der
mathematik und physik" samt i "Tidskrift för matematik
och fysik". – Såsom läroboksförfattare har L. inlagt
stora förtjenster om elementarundervisningen. Han
har på detta område utgifvit Samling af geometriska
problemer (1847; 3:dje uppl. 1872), Elementar
lärobok i plan trigonometri (1852; 3:dje uppl. 1875),
Euklides’ fyra första böcker (1867; 5:te uppl. 1884),
Samling af problem att användas vid skolungdomens
skriföfningar (1868; 2:dra uppl. 1878), Elementarlärobok
i algebra (1875; 2:dra uppl. 1879) med
hithörande Samling af exempel och problem (1875;
3:dje uppl. 1882), Proportionslärans tillämpning
på plangeometrien (1876; 2:dra uppl. 1882). Dessa
läroböcker utmärka sig fördelaktigt genom omsorgsfull
redaktion, eleganta bevis, rikhaltiga uppgifter
och vetenskaplig hållning. Slutligen har L. äfven
utarbetat Fem-ställiga logaritm-tabeller (1885),
hvilka delvis skilja sig från de vanliga, t. ex. genom
anordningen af de trigonometriska tabellerna.
G. E.
Lindmätare, zool. Se Fidonia.
Lindner, Friedrich Wilhelm, tysk pedagog, f. 1779,
studerade i Leipzig filologi och teologi, blef
derstädes skollärare och 1808 tillika lärare
vid universitetet samt 1815 e. o. och 1825 ordin.
professor i kateketik och pedagogik. Som pedagog
sökte han upphöja den kristna trosläran till
hufvudprincip för hela undervisningen, i hvilken han
ville genomgående bringa den genetiska metoden till
användning. Hans försök att systematiskt reformera
äfven frimureriet efter kristliga principer vann
ej bifall. L. lemnade skolans tjenst 1844 samt
universitetets 1859 och afled 1864 i Leipzig. Förutom
läroböcker i flere skolämnen utgaf han De methodo
genetica (1808) och De finibus et praesidiis artis
paedagogicae secundum principia doctrinae christianae
(1825).
Lindner, Ernst Otto, tysk musikalisk skriftställare,
f. 1820, d. 1867, var en förträfflig musikkännare,
redaktör af "Vossische zeitung", ledare af Bachverein
i Berlin, föreläsare samt författare till Meyerbeers
Prophet als kunstwerk beurteilt (1850), Die erste
stehende deutsche oper (1855), Zur tonkunst (1864) och
Geschichte des deutschen liedes im 18 jahrhundert
(1871). A. L.
Lin-dodra, Camelina foetida Fr., bot., är en art
af dodreslägtet, Camelina (se d. o.), och har
spensligare, vekare stjelk än de båda andra till
svenska floran hörande arterna. Lin-dodran är mera
rent grön samt har de uppblåsta skidorna tvära i
toppen och skidväggarna lätt hoptryckta. Växten
tillhör i synnerhet Europas östra land och
förekommer i Sverige från Skåne till Jämtland
här och der såsom ett besvärligt ogräs i
linåkrarna, hvaraf hon fått sitt anförda namn
samt andra namn i folkspråket, såsom lin-dotter,
hör(=lin)käring, vildlin, dårlin o. s. v.
O. T. S.
Lindome, socken i Hallands län, Fjäre härad. Areal
7,840 har. 2,823 innev. (1884). Annex till Tölö,
Göteborgs stift, Fjäre och Viske kontrakt.
Lindormen (af Isl. linnr, orm). 1. En sagolik
djurskepnad, äfven kallad hvita ormen, som omtalas i
medeltidens folkvisor, sagor och riddareromaner. Den
skildras snarast såsom ett godt, mot menniskan
välsinnadt naturväsende. Sådana lindormar äro
vanligen förtrollade prinsar eller prinsessor,
som genom kärleken åter framstå i sin menskliga
gestalt. Föreställningen att lindormar hälst hölle
till under lindar uppkom genom folketymologiens
oriktiga tolkning af ordet. Att möta lindormen
troddes länge bland allmogen vara en lika lycklig
som ytterst sällsynt händelse. Då gällde det att med
handen fatta om honom, hvarvid han lemnade i sticket
sitt skinn. Man behöfde endast slicka på detta för
att genast få ögonen öppna för naturens förborgade
läkedomskrafter i örter, stenar, jordarter och
djur. Tvänne under 1700-talet vida beryktade utöfvare
af folkmedicin, kloke gubben i Enekulla och Sven i
Bragnum, bägge i Vestergötland, troddes hafva "hvita
ormen" att tacka för kraften i sina underkurer. –
2. En af allmogen i Värend omtalad jätteorm, äfven
kallad draken och hjulormen. Den betydande plats
drakskepnaden intog i fornskandinavernas fantasi,
i det han ofta uppträder i deras myter och sagor
samt är bestämmande för hela deras ornamentik, tyder
på sannolikheten af att i norden fordom funnits en
stor orm-art, högeligen fruktad för sin styrka och
stridbarhet. Zoologien har inga upplysningar att gifva
om en sådan reptil eller om möjligheten att den ännu
kunde fortlefva i spridda exemplar. Emellertid har
G. O. Hyltén-Cavallius i sin skrift "Om draken eller
lindormen. Mémoire till k. Vetenskaps-akademien"
(1884) inryckt ett tjugotal noggranna, med ed styrkta
berättelser af nu lefvande personer i södra Småland om
huru de antingen flytt för någon sådan skräckinjagande
(10–20 fot lång) "lindorm" eller efter förfärlig strid
lyckats döda honom. Deras detaljerade beskrifningar
på detta tvifvelaktiga jättekräldjur ega i alla
händelser ett visst intresse. – 3. En heraldisk figur
i skepnad af en drake (se d. o.).
Lindos, i forntiden stad på östra kusten af ön Rhodos,
bekant såsom Kleobulos’ fädernestad. Några rester af
den gamla staden finnas vid den nuv. orten Lindo.
Lindpaintner, Peter Joseph von, tysk musiker,
f. 1791, d. 1856, var musikdirektör i München
1812–19 och sedermera hof kapellmästare i Stuttgart,
der han visade sig vara en utmärkt dirigent och
väsentligen höjde kapellets anseende. L. var
en fruktsam kompositör och skref många operor,
balletter, melodramer, entreakter (Macbeth),
oratorier, kantater, symfonier, uvertyrer (Faust)
och konserter samt dessutom kammarmusik och sånger
(Fahnenwacht). A. L.
Lindqvist, Johan Hinrik, matematiker, född i
Nystad d. 8/19 Sept. 1743, blef student i Åbo 1758
och filos. magister primus 1769 samt höll 1771
föreläsningar i astronomi å Sveaborg. Han blef
docent i matematik i Åbo 1771, adjunkt i filos.
fakulteten 1778, e. o. professor 1779 och ordin.
professor i matematik 1781.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
