Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lippe, Leopold, grefve zur L.-Biesterfeld-Weissenfeld auf See - Lippe-Detmold. Se Lippe, tyskt furstendöme - Lippi, Fra Filippo - Lippi, Filippo, den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förman de preussiska kronsyndikernas undersökning om
arfsfrågan i Slesvig och Holstein. Men sedan Bismarck
1866 slutit fred med deputeradekammarens liberala
majoritet, aflägsnades L., 1867, och har sedan dess
varit en af Bismarcks bittraste motståndare samt i
"herrenhaus" ifrigt förfäktat de partikularistiska
och konservativa intressena.
Lippe-Detmold. Se Lippe, tyskt furstendöme.
Lippi. 1. Fra Filippo L., italiensk målare af den
florentinska skolan, f. i Florens 1412 (enl. andra
omkr. 1406), var den förste äkta och ifrige
efterföljaren af den nya naturalistiska riktning,
som ungefär 1420 infördes i konsten af den endast
några år äldre Masaccio. L. var son af en slagtare,
Tommaso L., och insattes efter föräldrarnas död i
karmelitklostret i Florens, der han 1421 vigdes till
munk (fra), hvadan han uppväxte i samma kloster,
der Masaccio skapat sina mästerverk inom den nya
målarekonsten. Man vet dock icke om han redan då var
Masaccios lärjunge. Säkert är, att han 1432, troligen
med sina förmäns medgifvande, fick lemna klostret
för att arbeta såsom målare på andra orter. Han lefde
först i Toscana i stort armod, hvilket ådagalägges
af en böneskrift till Piero de’ Medici 1439. Men
längre fram i tiden erhöll han indrägtiga prebenden,
t. ex. 1456 plats som kaplan vid ett nunnekloster
i den lilla staden Prato (n. om Florens). L.,
som alldeles icke var lämpad för klosterlifvet,
förälskade sig der i en vacker nunna, Lucrezia Buti,
och bortförde henne till sin egen bostad, der hon
födde honom en son, den sedermera berömde målaren
Filippino Lippi. Hon återfordrades 1458 jämte sin
syster och tre andra förrymda nunnor till klostret
och vigdes på nytt. Men genom en klagoskrift af 1461
känner man, att de bägge systrarna å nyo rymt och
tagit sin tillflykt till L:s bostad. Genom Cosmo de’
Medici utverkades af påfven Pius II befrielse från
klosterlöftet för L. och Lucrezia, hvarefter hon vardt
hans lagliga hustru. L. dog i Spoleto d. 9 Okt. 1469,
der han var sysselsatt med målningar i dômens chor. –
Af L:s monumentala väggmålningar finnas tvänne större
verk i behåll. Det ena är hans fresker i choret till
dômen i Prato, begynta 1452, efter afbrott slutade
troligen 1464, framställande bilder ur Johannes
döparens och Stephanus’ historia. Det andra är hans
sista arbete, fresker i absis till dômen i Spoleto,
fullbordade efter hans död af hans medhjelpare
Fra Diamante, med bilder ur madonnans historia:
Bebådelsen, Kristi födelse, Marias död och Marias
kröning till himladrottning. Bägge verken häntyda
på Masaccios inflytelse i modellering, gruppering
och färg. L:s egen förtjenst visar sig i detaljen,
såsom i intagande qvinliga typer och vacker behandling
af kostymen, som vanligen är målarens samtids, ty
L. tager sina figurer hälst ur den honom omgifvande
verkligheten. Häri ligger ej sällan en öfverdrift åt
det genreartade, som står i motsats mot den strängt
symmetriska kompositionen. Men ser man icke på ämnet,
utan på bildernas förhållande till lifvet och naturen,
verka de på ett
högst intagande och gladlynt sätt. – Men L. har i
synnerhet efterlemnat stafflibilder, och han är på
detta område egendomligast, ty han är egentligen
den förste italienske mästare, som målat taflor
i modern mening. Bland dessa märkes främst en
altarbild i Florens’ konstakademi, målad 1441,
framställande madonnans kröning, med många figurer i
symmetriska grupper under tre stora rundbågar och i
högra hörnet målaren sjelf i tillbedjande ställning,
med inskriften: is perfecit opus ("denne utförde
verket"). Egendomligast äro de vackra änglarna, som
alla hafva en mycket verldslig karakter. Ett af hans
fordom mest beundrade verk befinner sig i Louvre och
skildrar Madonnan med barnet emellan tvänne abboter
och omgifna af många änglar. Den beställdes 1436 för
kyrkan S. Spirito i Florens, men blef färdig först
många år senare. Londons nationalgalleri har af hans
hand S. Bernhard, för hvilken madonnan uppenbarar
sig, målad 1447. Äfven i Berlin finnas arbeten af
honom, af hvilka det förnämsta är en madonna, som
knäfallande egnar Kristusbarnet sin hyllning (barnet
ligger nästan naket på gräset, och på något afstånd
nalkas den lille Johannes, medan S. Bernhard beder
längre bort och Gud fader från höjden nedsänder den
helige ande). I denna tafla är madonnan förklarad
på ett sätt, som påminner om Fiesole, medan hela
taflan för öfrigt, i landskap, typer och färg,
tyder på något inbrytande nytt, som är genomträngdt
af en klar och vacker poetisk uppfattning. Eljest
gick L. i sina madonnabilder gerna öfver från det
andaktsfullt högtidliga, som altarena fordrade,
till en mera förtroligt genre-artad uppfattning,
som mera passade för den husliga andakten. Af sådana
bilder må främst nämnas en madonna, till hvilken ett
par leende änglar lyfta upp Kristusbarnet, målad för
kapellet i Mediceernas hus (nu i Uffizi); likaså en
rundtafla i Palazzo Pitti, framställande madonnan med
barnet, som leker med ett granatäpple, medan man i
bakgrunden ser Marias födelse och Elisabet i barnsäng
(med många figurer). – L. öppnade med dessa bilder
raden af de framställningar, som särskildt tillhörde
den florentinska skolan och bestodo i skildring af
madonnan med barnet eller af den heliga familjen,
hvarvid uppfattningen blef alltmera enkelt naturlig
och familjär utan något slags kyrklig högtidlighet,
och som nådde sin höjdpunkt med en del af Rafaels
skapelser. Han är i det hela den förste, som i de
heliga bilderna upptog sin samtid och derigenom
insläppte inom konstens råmärken lifvet i hela
dess bredd, särskildt då det representerades af
en i sinligt hänseende älskvärd, af skalkaktighet
uppfylld ungdom. – 2. Filippo L., den yngre, kallad
Filippino, italiensk målare af florentinska skolan,
den föregåendes son, f. i Prato omkr. 1457, död
i Florens d. 18 Apr. 1504, var lärjunge af Sandro
Botticelli, som han dock öfverträffade i begåfning
och skönhetssinne. För öfrigt studerade han faderns
verk och Masaccios fresker, hvilka haft inflytande
på hans monumentala måleri, under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
