Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Livingston ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men ersätter dem ofta med pre- eller postpositioner. I
konjugationen visar liviskan många afvikelser
från estniskan och anslutningar til] finskan
eller fjärmare fränder, t. ex. passivbildningen,
böjningen af negationen före verbet m. m. Särskildt
egendomligt för liviskan är upptagandet ej blott
af ord, utan äfven af grammatiska företeelser
från lettiskan, hvilken alla liver tala jämte
sitt modersmål, så t. ex. omskrifningen af
komparativen, bruket af partic. pres. såsom en
modus relativus o. dyl. – Jfr O. Donner, "Die
gegenseitige verwandtschaft der finnisch-ugrischen
sprachen" (i "Acta soc. scient. fenn.", 1880).
H. A.
Livistonia l. Livistona R. Br., bot., ett slägte inom
palmernas familj och kl. Dioecia L. Dithörande arter,
hvilka förekomma i Ostindien och Australien, äro
praktfulla träd med mycket stora solfjäderlika blad,
hvilka användas till taktäckning o. s. v. Deras späda
skott äro användbara likt blomkål. Flere arter odlas
i Europas växthus, och vissa kunna äfven trifvas i
våra boningsrum, såsom L. australis Mart. O. T. S.
Livius, namn på en plebejisk slägt i
det gamla Rom. En bekant medlem af denna var
Marcus L. Salinator. Han var konsul 219 och 207
f. Kr. samt besegrade under sitt senare konsulat,
i förening med C. Claudius Nero, den kartagiske
fältherren Hasdrubal vid Metaurus. Efter sitt första
konsulat hade han jämte sin ämbetsbroder, L. Aemilius
Paullus, blifvit för någon förseelse sakförd
och dömd af folket. År 204 var han censor jämte
den nyssnämnde Nero, som hade varit fiende till
honom före konsulatet af 207. Den gamla fiendskapen
utbröt å nyo, så att Rom fick bevittna skådespelet
af två censorer, hvilka offentligt ville brännmärka
hvarandra. – Till slägten L., familjen Drusus, hörde
Livia Drusilla, kejsar Augustus’ maka (f. 55 f. Kr.).
Hon var först gift med Tiberius Claudius Nero, men
blef 38 f. Kr. skild från honom och s. å. förmäld
med Octavianus (Augustus), som hade blifvit upptänd
af kärlek till henne. Livia bibehöll herskarens
kärlek genom sina personliga behag, sin tillgifvenhet,
sin undfallenhet i vigtiga saker och sin klokhet,
så att förhållandet emellan makarna var det bästa.
Augustus rådförde sig gerna med henne och satte högt
värde på hennes klara förstånd. Vanligen beskylles
hon för att hafva på allt sätt, äfven med brottsliga
medel, sökt vinna tronföljden åt den ene af sina
bägge söner i första giftet, Tiberius (den andre,
Drusus, dog år 9 f. Kr.; med Augustus hade hon inga
barn), men denna beskyllning är ingalunda styrkt.
Sant är, att Tiberius slutligen utsågs till
Augustus’ efterträdare, men detta skedde, först
sedan dennes systerson Marcellus samt dottersöner
Cajus och Lucius äfvensom måg Agrippa hade aflidit.
Det är icke ens sannolikt, långt mindre bevisadt,
att alla dessa fallit offer för L:s moderliga
politik. När Tiberius öfvertog herskaremakten (14
e. Kr.), ville L. i öfverensstämmelse med Augustus’
testamentariska förordnande blifva hans medregent;
men hennes maktanspråk väckte efter någon tid
Tiberius’ misshag, och det kom till en brytning
emellan mor och son, så att den senare icke vidare
besökte henne. L. afled år 29. – Till slägten
Livius hörde ej den bekante historieskrifvaren
Titus Livius (se följ. art.). – Om Marcus
Livius Drusus d. ä. och d. y. se Drusus.
R. Tdh.
Livius. Titus L. Patavinus, romersk häfdatecknare,
föddes 59 f. Kr. i Patavium (det nuv. Padua; deraf
hans namn Patavinus, "från P."). Efter all sannolikhet
tillhörde han en ansedd och välmående familj
samt åtnjöt en vårdad uppfostran. I den grekiska
literaturen var han väl hemmastadd och tyckes hafva
gjort studier särskildt i filosofi och retorik. Större
delen af sitt lif tillbragte han i Rom, men vistades
vid sin död, år 17 e. Kr., i fädernestaden. – L. höll
sig fjärran från den offentliga verksamheten och
egnade sin tid åt literära sysselsättningar. Oaktadt
han i likhet med sin fädernestads innebyggare,
hvilka i det medborgerliga kriget skola hafva slutit
sig till Pompejus, från början var det republikanska
statsskicket bevågen, blef han dock högt uppburen af
Augustus och egde för öfrigt ett godt namn om sig i
Roms mera bildade kretsar. Han författade bl. a. några
filosofiska skrifter, som gått förlorade. Vigtigare
var hans stora historiska verk, Rerum romanarum ab
urbe condita libri, hvilket behandlade Roms historia
från stadens grundläggning (753 f. Kr.) till Drusus’
död (9 f. Kr.). Det omfattade 142 böcker, af hvilka
vi ega i behåll 1:sta–10:de samt 21:sta–45:te (41:sta
och 43:dje ofullständiga) äfvensom ett litet stycke af
91:sta. Det har åtminstone i senare tider indelats i
"dekader" (af Grek. dekas, tiotal af böcker). Till
detsamma finnas innehållsförteckningar (periochae)
för hvarje bok (utom 136:te och 137:de), hvilka dock
äro författade af obekant hand.
Till hufvudsaklig uppgift för sin historiska
skriftställareverksamhet gjorde L. förhärligandet af
den romerska staten, som från en ringa begynnelse
genom gudars hägnande nåd och menniskors
kraftfulla verksamhet hade utvecklat sig till ett
verldsrike. Det var i detta syfte han ville lemna
en mot den förädlade smakens fordringar svarande
framställning af romarefolkets öden från äldsta
tider. Genomträngd af öfvertygelsen om historiens
sedliga betydelse, afsåg han också att väcka beundran
och vördnad för forntidens höga ande, storslagna
män och lysande hjeltebragder för att på detta sätt
hos ett sjunket slägte lifva fosterlandskärleken
samt frammana lyftning i tänkesättet och kraft
att handla. Till främjande af sitt mål fann han
sig böra starkt framhålla gudarnas ingripande
i statens öden, hvilket för hans äkta romerskt
religiösa öfvertygelse framträdde på ett så i
ögonen fallande sätt. De nu antydda synpunkterna
blefvo bestämmande för arbetet. L. gjorde intet
försök att gifva en på källforskning i första hand
och noga genomförd kritik byggd framställning af
Roms historia, ett försök, som uppenbarligen, i
synnerhet med den tidens otillräckliga hjelpmedel och
outvecklade arbetsmetoder, skulle hafva öfverstigit
en persons förmåga. Han nöjde sig med att vandra i
sina föregångares fotspår för att efter dem lemna en
underhållande och tilltalande skildring, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
