Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lokalbad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egendomliga Scuola S. Marco i en lika älskvärd som
rik och klassisk renaissance. Hans son, Moro
L., byggde, tillsammans med Sebastian da Lugano,
den 1483 anlagda kyrkan S. Giovanni Crisostomo. –
Men ännu betydelsefullare än dessa var Pietro L.,
med sina båda söner Antonio och Tullio. Pietro
L., en af ungrenaissancens förnämste konstnärer
i Venezia, som der utvecklat och befäst den
från Lombardiet införda stilriktningen, var
både arkitekt och bildhuggare. Han utförde flere
kyrkor, såsom S. Maria dei Miracoli (från 1481),
berömd för sin rika graciösa marmordekoration och
S. Fantino (från 1506), som vanligen tillskrifvas
Pietro. Men sin största berömmelse har han vunnit
genom utvecklingen af renaissancens palatsbyggnad
ur medeltidens gotiska traditioner. Det yppersta
exemplet i detta hänseende är det berömda Palazzo
Vendramin-Calergi (1481), ungrenaissancens första
afgjorda steg till ny anordning af boningshuset, ett
af Venezias skönaste palats, som lemnat många motiv
i arf åt efterverlden, ja i norden blifvit tvänne
gånger efterbildadt (i Köpenhamns navigationsskola
och i Stockholms nya badhus vid Sturegatan). Såsom
bildhuggare utförde han ett par stora grafvårdar,
med biträde af sönerna. Den förnämsta af dessa vårdar
är den öfver dogen Pietro Mocenigo (d. 1476), i
S. Giovanni e Paolo, utförd 1484–88. – Af hans söner
var Antonio L. bildhuggare. Han arbetade tillsammans
med sin broder Tullio och A. Leopardo i Capella
S. Zeno (i S. Marco) samt utförde för egen del en
af de 9 relieferna i Capella del Santo i kyrkan
S. Antonio (Padua). Tullio L. var, liksom fadern,
både arkitekt och bildhuggare. Han fortsatte (efter
1530) och afslutade den år 1506 af Giorgio
Spavento påbörjade kyrkan S. Salvatore (i Venezia), hvars
utförande afbrutits med anläggarens död. Denna kyrka
är märklig genom sin vackra förening af basilika-form
med rik kupol-anläggning, eller förening af långhus
med centralsystem. Såsom bildhuggare arbetade han,
som ofvan nämndes, tillsammans med sin fader och
sin broder, hvarjämte han deltog med Leopardo i
utförandet af grafvården öfver dogen Andrea Vendramin
i S. Giovanni e Paolo, hvilken ock blifvit i sin
helhet honom tillskrifven. Sjelfständigt utförde han
4 änglar för en dopfunt i S. Martino, en altarrelief,
Marias kröning, i S. Giovanni Crisostomo, och på
fasaden till Scuola di S. Marco ett par reliefer med
ämnen ur helgonens lif, märkliga för sin genomförda
perspektiviska bakgrund. Alla dessa arbeten finnas i
Venezia. Under sina senare lefnadsår utförde Tullio
slutligen (1525) 2 reliefer i det ofvannämnda kapellet
i S. Antonio (Padua), af hvilka den senast utförda
behandlade det egendomliga ämnet, huru Paduas helgon,
S. Antonio, i en girigbuks lik fann en sten i stället
för ett hjerta. I dessa konstnärers verk har man
velat finna en förening af Bellinis trohjertade
uppfattning med florentinaren Donatellos oroliga,
kantiga draperifall. För öfrigt finnes i Venezia
en mängd arkitektoniska och plastiska verk, om
hvilka intet annat kan sägas, än att de hänvisa på
»Lombardernas skola».
En särskild grupp af konstnärer, som med de nämnda
ej har någon annan gemenskap än tillnamnet Lombardo,
bildade de skulptörer, som voro sysselsatta med
utsmyckandet af Casa Santa, den berömda vallfartsorten
i Loreto. Den förnämste bland dem var Girolamo
da Ferrara, kallad Lombardo, som rönt inflytande
af Jacopo Sansovino. Han utförde ett och annat i
Venezia (t. ex. å Biblioteket och, enligt några,
äfven å klocktornets underbyggnad, La logetta)
samt fortsatte den goda tidens traditioner i det
aflägse liggande Loreto långt in i manierismens
tidehvarf. För arbetets gång anlade han med sina
4 söner, Antonio, Pietro, Paolo och Giacomo, ett
gjuteri i det närliggande Recanati, och derifrån
utgingo hans mästerliga arbeten i brons. Dessa äro
dörrarna till Casa Santa (se Loreto), med bilder
ur Kristi lif i kraftig reliefstil, hufvudportalen
till kyrkan i Loreto, under mästarens ledning
utförd af hans söner och framställande bilder ur
Gamla testamentets berättelser om Adam och Eva, samt
madonnan öfver hufvudportalen, hans sista verk, som i
ädel uppfattning påminner om den äldre tiden. Söner
och lärjungar fortplantade uppfattningens ädelhet
till 1500-talets slut. C. R. N.
Lombardi, Alfonso, kallad Cittadella, italiensk
bildhuggare, f. i Lucca 1487, d. 1537, lutade i sina
äldre arbeten starkt åt den från 1400-talet ärfda
kraftiga realismen, t. o. m. i samma ytterlighet,
som representeras af Mazzoni från Modena, hvilken
naturalistiskt efter verkligheten målade sina
terracotta-grupper. Ett sådant verk af L. är en
grupp, Kristus och apostlarna, i Ferraras dôme, och
en annan, framställande Kristus som död, begråten
af de sina, i kryptan till S. Pietro i Bologna. I
denna stad började Quercias stil och hans samtida
Tribolos gratie att inverka på honom, såsom i den
1519 fullbordade terracotta-gruppen Marias död, i
Oratoriet vid S. Maria della Vita. Till L:s ungdomstid
räknar Lübke äfven tre helgon i Cesenas dôme, som
i stil närma sig högrenaissancens bästa verk. Till
hans bästa tid hör bl. a. en grafvård öfver en berömd
härförare, capitano Ramazotto, i S. Michele in Bosco,
utförd före 1526. Detta år började han arbeta på
fasaden till Bolognas stora dôme, S. Petronio,
der han på sidoportalerna utförde Bebådelsen,
Syndafallet och Kristi uppståndelse (i venstra
portalens bågfält). Derjämte gjorde han efter
1532 små marmorreliefer under helgonens sarkofag i
S. Domenico, byster af apostlar och helgon för flere
kyrkor samt en kolossal Herkules med hydran (af
lera), i öfre salen till Palazzo pubblico i Bologna.
C. R. N.
Lombardiet (It. Lombardia), landsdel (compartimento)
i norra Italien, emellan Alperna och Po, genom
Ticino skildt från Piemont och genom Mincio från
Venezien. Det har en areal af 24,205 qvkm. och
hade 3,680,615 innev. år 1881 samt omfattar de
8 provinserna Como, Milano, Pavia, Sondrio,
Bergamo, Cremona, Brescia och Mantova. Det är ett
af Italiens bördigaste landskap. Med afseende på
naturbeskaffenheten utgör den nordligaste delen ett
alpland; sträckan emellan Lago Maggiore, Luganosjön,
Lago di
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
