Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Longström ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ansågs då hedrande, såsom vittnande om god börd och
godt anseende. För en literär person var det på den
tiden mycket fördelaktigt att tillhöra det andliga
ståndet och innebar nästan inga förpligtelser med
afseende på arten af skriftställareverksamhet. Det
stod L. sålunda fortfarande fritt att följa sitt
diktarelynne. Han begagnade sig äfven deraf,
och det stundom på ett sätt, som kan förefalla
stötande. Men i öfrigt fattade han sin presterliga
uppgift mycket allvarsamt, var sträng mot sig sjelf
och säges t. o. m. hafva fungerat vid en »auto de
fé». Mot de fattige var han mild och välgörande,
och han sparade sig aldrig, då det gällde att hjelpa
en behöfvande. Mot slutet af sin lefnad blef han
alltmer asketisk, och han anses hafva påskyndat sin
död derigenom att han, ehuru redan sjuk, efter sin
vana en fredag gisslade sig alltför hårdt. L. dog
d. 21 Aug. 1635. Hans död väckte allmän sorg. De
bildade klasserna sörjde den store skalden, de fattige
sin välgörare, och hans begrafning blef en stor
sorgehögtid, i hvilken tusentals menniskor deltogo. –
Under sin långa lefnad, som från början till slut
är utmärkt af en ytterst ovanlig alstringsförmåga,
försökte L. sig på nästan alla de diktarter, så
vers som prosa, som på hans tid förekommo. Man kan
säga, att hans verksamhet som skald och författare
utgör en sammanfattning af hela det literära lifvet i
Spanien på hans tid. Med en öfvermåttan rik och rörlig
fantasi, som, oberoende af alla yttre förhållanden,
var i en ständig, nästan feberaktig verksamhet,
förenade han en sällspord lätthet att åt dess foster
omedelbart gifva den form han önskade. Derigenom blef
hans produktionsförmåga så storartad, att hans samlade
arbeten, om de i en följd skulle utgifvas, komme att
fylla hundratals volymer. Klart är, att under sådana
förhållanden mycket af hvad han skrifvit skall vara
rätt medelmåttigt och att äfven åtskilligt långods
deri skall förekomma, men man måste ändock förvånas
öfver att så mycket verkligen får erkännas vara öfver
medelmåttan. Härtill ligger förklaringen till stor
del deri att han, trots sitt mångskrifveri, aldrig
fullständigt sjönk ned att arbeta efter sjablon. Han
hade alltid nog öppen blick för verkligheten och för
diktkonstens kraf för att, om han ej hade alltför
brådtom, hålla sig uppe på en högre nivå, än som
kan intagas af dem, hvilka blifvit slafvar under
ett bestämdt manér. Mot sin samtida Gongoras »estilo
culto» opponerar han sig vid flere tillfällen samt
uppvisar det löjliga och öfverdrifna i densamma. I ett
till en vitter akademi i Madrid riktadt skaldebref om
konsten att skrifva skådespel, i hvilket han träder i
en viss opposition mot den mening derom, som Cervantes
uttalar i »Don Quijote» (del. 1, kap. 48), visar han
sig ega en sund, nästan realistisk uppfattning af
den dramatiska konstens uppgift. Erkännas måste dock,
att L. hvarken i det ena eller i det andra afseendet
strängt följde sina egna principer, utan ofta lät
sig ledas ganska långt in på missriktningar, som
han både insåg och ogillade. Härtill kan man finna
flere förklaringsgrunder: dels hans brist på verklig
sjelfständighet, dels hans lätthet att producera samt
slutligen hans öppet uttalade mening att en
författare ej bör sträfva mot den rådande smaken. –
Bland L:s många arbeten må särskildt framhållas
Dorotea, prosaroman i dialogform, som på goda
grunder anses vara ett slags sjelfbiografi, samt
de långa episka dikterna La hermosura de Angelica,
en föga lyckad fortsättning af Ariostos »Orlando
furioso», La Jerusalen conquistada, en efterapning
af Tassos stora dikt, La Dragontea, ett stort
fosterländskt epos, riktadt mot Francis Drake,
och den komiska hjeltedikten La Gatomaquia. Som
lyriker begagnade han sig af alla då brukliga
diktformer. Särskildt skref han ett stort antal
sonetter, och i dessa korta, skarpt begränsade
dikter återfinner man ofta de bästa profven på hans
fina, känslofulla skaldebegåfning. Sitt största
rykte har han dock som dramatisk författare. Han
utvecklade som sådan en produktivitet, som gränsar
till det otroliga. Hans efterlefvande vän Perez de
Montalban uppskattade antalet af hans dramatiska
alster till omkr. 2,200 stycken af större eller
mindre omfång, hvilka alla tillhöra någon af de
kategorier, som då funnos för det spanska dramat
(jfr Calderon). Som dramaturg beherskade han helt
och hållet den samtida scenen i Spanien, och han
gjorde det genom sin outtömliga uppfinningsförmåga,
sin goda iakttagelse, sin qvicka och lifliga dialog
samt sina lediga, smekande verser. Jämförd med sin
38 år yngre landsman Calderon, öfverträffas han af
honom i stilens prakt och känslans exaltation, men
han egde deremot ett mera öppet öga för verlden,
sådan den verkligen är. – Ett urval af L: s bästa
dramatiska arbeten är ombesörjdt af Hartzembusch:
»Obras dramáticas escogidas de L.» (Madr. 1853–60,
4 bd). »Comedias inéditas de L.» utkommo i 1 bd
1873. – Bland L:s biografer må nämnas Montalvan:
»Fama posthuma a la vida y muerte de L.» (1836),
och Lafond: »Essai sur la vie et les oeuvres de L.»
(1857). P. A. G.
Lopez l. Lopez-Gonsalvo, udde på Afrikas vestra kust,
v. om Ogoves mynning, under 0° 36’ s. br.
Lopez. 1. Don Carlos Antonio, president i Paraguay,
f. i Asuncion 1790, blef 1841 efter sin frändes
presidenten Francias död en af de två konsulerna
och 1844 president med diktatorisk makt på tio år,
hvilken myndighet 1854 förnyades på tre år och 1857
på ytterligare tio år med rätt för honom att utnämna
sin efterträdare. L. styrde despotiskt (kongressen
församlade sig endast på hans kallelse, för att
bekräfta hans förordningar), men han utvecklade
landets materiella hjelpkällor och stärkte
dess militära makt samt öppnade det småningom
för främmande invandring. Paraguay gjorde hastiga
framsteg under hans fasta och på det hela patriotiska
regering. Död d. 10 Sept. 1862. – 2. Francisco Solano,
den föregåendes son och efterträdare, född d. 24 Juli
1827, blef redan 1845 utnämnd till härens högste
befälhafvare, skickades 1853 såsom sändebud till
England, Frankrike och Italien, blef efter återkomsten
1855 krigsminister och utsågs efter faderns död af
kongressen d. 16 Okt. 1862 till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
