Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Loyson ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1616, d. 1667), polsk stormarskalk och fälthetman,
var näst Czarniecki måhända den, som ihärdigast sökte
befria Polen från Karl X Gustafs invasion. 1660 vann
han en stor seger öfver ryssarna. Någon tid derefter
råkade han i öppen brytning med konung Johan Kasimir,
besegrade dennes trupper i tvänne fältslag (1664 och
1665), men föll 1666 till föga och lemnade Polen. Han
dog 1667 i Breslau. Två hans söner gjorde sig äfven
bemärkta: den ränkfulle, äregirige kronstorfältherren
Hieronim Augustyn L. (d. 1706) och stormarskalken
Stanislaw L. (f. 1640, d. 1702), hvilken för sitt
författareskap på teologiens, historiens och poesiens
områden blifvit kallad »den sarmatiske Salomo».
Lubowski, Edward, polsk skriftställare, f. i
Krakov 1840, är sedan 1865 bosatt i Varsjav. Han
har, förutom med åtskilliga romaner, historiska
studier och öfversättningar från Shakspeare, Heine
m. fl., uppträdt med flere lustspel och sededramer
samt i synnerhet vunnit framgång genom de tre
karaktersskådespelen Nietoperze (Fladdermössen,
1874), Przesady (Fördomar, 1875) och Sad honorowy
(Hedersdomstolen, 1880), hvilka framställa den
skuldlöse individens kamp mot den genom skickligt
förtal missledda allmänna meningen.
Lucae, Augustus Johann Konstantin, tysk öronläkare,
f. i Berlin 1835, studerade i Berlin, Bonn, Paris
och London samt arbetade sedermera under flere år
på patologisk-anatomiska institutionen i Berlin,
under Virchows ledning. 1866 blef han docent och 1871
e. o. professor vid medicinska fakulteten i Berlin. På
hans initiativ inrättades vid universitetet 1874 en
poliklinik och 1881 en fast klinik för öronsjukdomar,
hvars chef han blef. Utom en mängd uppsatser i
medicinska tidskrifter har L. offentliggjort Die
schall-leitung durch die kopfknochen und ihre
bedeutung für die diagnostik der ohrenkrankheiten
(1870) och Zur entstehung und behandlung der
subjectiven gehörsempfindungen (1884).
Lucajerna (Sp. Lucayos, af los cayos, klipporna
l. refven). Se Bahama-öarna.
Lucania, forntida namn på ett landskap i södra Italien
från floden Silarus till Laus vid Tyrrhenska hafvet
och från Metapontum till Thurii vid Tarentinska viken,
med Apulien, Samnium och Kampanien till gränsland i
n. och bruttiernas land i s. Det anses vanligen hafva
fått sitt namn af de hvita eller ljusa (Lat. lucere,
vara ljus, glänsa) kalkstensåsar, som, utlöpande
från Apenninerna, skjuta in i landet. L. egnade
sig förträffligt till boskapsskötsel. En del,
nämligen slätten vid Tarentinska viken, var särdeles
fruktbar. Innevånarna voro hufvudsakligen af samnitisk
stam. På kusten funnos grekiska kolonier, såsom
Paestum (Posidonia), Velia, Thurii, Metapontum m. fl.
R. Tdh.
Lucanus, Marcus Annaeus, romersk skald, född 39
e. Kr. i Corduba i Spanien, var brorson till filosofen
Seneca. Förmodligen på dennes förord blef han af
Nero befordrad till statsämbete och upptagen bland
kejsarens förtrogna. Han bibehöll sig dock ej länge
i Neros gunst, vare sig till följd af den kejserlige
dilettantens afundsjuka eller genom eget förvållande. Såsom
deltagare i Pisos sammansvärjning blef han af kejsaren
tvungen att taga lifvet af sig år 65. L. författade
flere arbeten (mest dikter), men blott ett finnes
i behåll, nämligen det ofullbordade skaldestycket
Pharsalia, som behandlar det medborgerliga kriget
emellan Caesar och Pompejus. Det omfattar tio böcker
och innehåller krigets historia till Caesars belägring
i Alexandria. Arbetet eger historiskt värde i sina
enskildheter, men står på en ensidig partiståndpunkt,
i det att Pompejus får gälla såsom målsman för
Roms frihet. Ämnet är retoriskt behandladt enligt
tidens smak, och framställningen är högstämd,
men starkt färglagd, stundom patetisk, och rik på
beskrifningar, i hvilka det rätta måttet ej alltid är
iakttaget. En viss begåfning röjer sig dock i dikten,
vid hvilken för öfrigt sista handen ej är lagd. Jfr
C. v. Friesen: »De vita et scriptis M. Annaei
Lucani» (i Årsberättelsen för Stockholms gymnasium för
1878–79, der en del är metriskt öfversatt). Af L:s’
»Pharsalia» är 1:sta sången öfvers. till svenska af
A. F. Skjöldebrand (1824) och »Massilias belägring» af
J. D. Valerius (s. å., i Sv. akad. handl. XI, 1827).
R. Tdh.
Lucanus cervus, zool. Se Ekoxe-slägtet.
Lucaris Cyrillus. Se Cyrillus Lucaris.
Lucas [lyka], Charles Jean Marie, fransk rättslärd
och filantrop, f. 1803, prisbelönades 1827 för en
afhandling om grunderna för straffrätten, i hvilket
arbete han i synnerhet upptog till undersökning den
sedan Beccarias tid hvilande frågan om dödsstraffets
rättmätighet och nödvändighet. Efter särskilda
studier af fängelseväsendet i Frankrike och i andra
land utgaf han tvänne större verk i detta ämne: Du
système pénitentiaire en Europe et aux États-Unis
(3 dlr, 1828–30), hvilket arbete belönades med
Montyonska stora priset, och De la réforme
des prisons ou de la théorie de l’emprisonnement
préventif, répressif et pénitentiaire (3 dlr, 1836–38;
öfversatt, likasom äfven det föregående arbetet,
på flere språk). Under tiden utnämndes L. till
generalinspektör för Frankrikes fängelseanstalter
(1830) och kallades till medlem af Franska institutet
(1836). Sedan han enligt uppdrag organiserat
den franska fångvårdsstyrelsen, var han i 29 år
(1836–65) dennas ordförande och arbetade derunder
nitiskt för åtskilliga vigtiga reformer, såsom
att ransakningsfångar skulle afstängas från dömda
brottslingar, qvinliga brottslingar ställas under
uppsigt af qvinliga fångvaktare, fängelse i enrum
användas blott för kortare tid samt unga förbrytare
afskiljas från de gamla. På egen bekostnad anlade
L. 1847 den berömda, år 1872 af franska staten
öfvertagna åkerbrukskolonien i Val d’Yèvre, i
granskapet af Bourges, den största anstalt i Frankrike
af detta slag näst den i Mettray. L. satte sig äfven
i spetsen för organiserandet af skyddsföreningar för
unga från fängelset utgångna brottslingar (den första
inom Seine-departementet 1833). För dödsstraffets
afskaffande har han städse nitiskt verkat med
pennan. Sedan år 1866 är L. blind. Frankrikes och
Tysklands kamp 1870–71 fäste hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
