Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 19. Ludvig Filip (Louis-Philippe)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Paris och tillkännagaf följande dag, att han mottog
den erbjudna värdigheten. Åtföljd af sina anhängare
bland de deputerade, begaf han sig samma dag,
d. 31 Juli på middagen, från sin bostad i Palais
Royal till Hôtel de ville, der nationalgardets
öfverbefälhafvare, den 73-årige general Lafayette,
hade sitt högqvarter. Vid framkomsten till Hôtel de
ville, hvars ingångar och trappor voro öfverfyllda af
väpnade revolutionära skaror, som ej ville gifva rum
för de ankommande, utropade hertigen kallblodigt: »Det
är blott en gammal nationalgardist, som vill uppvakta
sin gamle general». Denna påminnelse om hertigens
deltagande i den första revolutionen gjorde lycka
bland folket. Han släpptes in till Lafayette, som
mottog honom hjertligt och lät öfvertyga sig af hans
försäkringar om sina demokratiska tänkesätt. Lafayette
räckte hertigen en trefärgad fana, och båda
trädde fram till ett fönster åt torget. I allas
åsyn utvecklade hertigen fanan och omfamnade
med hänförelse den åldrige frihetshjelten. Detta
skådespel hänförde folket, väldiga hurrarop höjdes,
gevärssalvor afskötos och jublet ville icke taga
något slut. Hertigen hade, om också blott för en
mycket kort tid, lyckats vinna äfven det republikanska
partiet. »Ludvig Filip är den bästa bland republiker»
blef dagens lösen och i öfverensstämmelse dermed
förklarade deputeradekammaren d. 7 Aug. tronen ledig
och inbjöd hertigen att blifva »fransmännens konung»
och regera riket enligt »chartan» (grundlagen) med
åtskilliga af kammaren förut beslutade ändringar
deraf i liberal riktning. Sedan pärskammaren instämt
i deputeradekammarens beslut, utropades hertigen
d. 9 Aug. till fransmännens konung under namn af
Ludvig Filip.
Sin på detta sätt förvärfvade tron sökte han stödja
hufvudsakligen på medelklassen, bourgeoisien. Under
det första halfåret af hans regering satt
visserligen det liberala partiet vid styret, men
i Mars 1831 bröt han med venstern och tog ledaren
för centern (»le Tiers parti»), Casimir Périer,
till konseljpresident. Denne kraftfulle statsman
lyckades fullkomligt återställa ordningen inom
landet och återupprättade genom sitt energiska
uppträdande till Belgiens skydd mot det af de tre
östra stormakterna understödda Holland i betydlig
mån Frankrikes anseende i utlandet. Men efter Périers
död, d. 16 Maj 1832, inträdde en period af vacklande
och vexlande ministèrer. Ett legitimistiskt uppror i
Vendée 1832, flere våldsamma arbetareupplopp i Paris
och Lyon, prins Louis Napoleons försök i Strassburg
(Okt. 1836) och Boulogne (Aug. 1840) misslyckades
visserligen samtliga, men visade likväl på huru osäkra
fötter »borgarkonungens» tron ansågs stå. Fieschis
attentat d. 28 Juli 1835 och flere andra mordförsök
mot konungen vittnade äfven om sinnenas förbittring
och de politiska passionernas raseri. Medan konungens
inrikespolitik blef alltmer konservativ, sårade hans
utrikespolitik fransmännens nationalstolthet. Medan
han stundom med öfvermod behandlade de små staterna,
såsom Schweiz, visade han i sitt förhållande till
stormakterna vid flere tillfällen en till
svaghet gränsande eftergifvenhet. Då Thiers såsom
konseljpresident (Febr.–Okt, 1840) ville göra
slut på denna eftergifvenhet och i afseende på den
egyptiska frågan sökte häfda Frankrikes ära mot de
öfriga stormakterna, väckte denna manliga politik
hela nationens lifligaste bifall. Men då fonderna
föllo, började konungen ångra, att han lyssnat
till sin konseljpresidents djerfva råd. Thiers’
kabinett måste afgå, d. 27 Okt. 1840. Det var det
tolfte i ordningen af de kabinett, som suttit
vid styret under de tio första åren af L. F:s
regering. Det kabinett, som nu (d. 29 Okt, 1840)
bildades och der Soult blef konseljpresident,
men utrikesministern Guizot den styrande viljan,
lefde deremot så mycket längre, nämligen ända till
juli-monarkiens fall. (Att i Sept. 1847 Soult afgick
och Guizot blef konseljpresident innebar en ändring
endast till namnet.) I mer än sju års tid lyckades
Guizot bibehålla majoritet i deputeradekammaren. Men
olyckan var, att deputeradekammaren, till följd
af den höga census, var ett uttryck blott för de
förmögnare samhällsklassernas, men ej för hela folkets
vilja. Bland det egentliga folket var i sjelfva
verket missnöjet i ständigt stigande. Dertill bidrogo
flere omständigheter. Den olyckshändelse, som d. 13
Juli 1842 kostade konungens äldste son, den tappre,
ridderlige och frisinnade hertigen af Orléans, lifvet,
beröfvade dynastien dess populäraste medlem. Ett
fyraårigt barn, den omkomne hertigens äldste son,
grefven af Paris, blef nu arftagare till tronen, och
hans farbror, den stolte och impopuläre hertigen af
Nemours, utsågs till hans förmyndare. Medan således
utsigterna för dynastiens framtid mörknade, rubbades
tron på regeringens redbarhet genom upptäckten,
att två af hennes högt betrodde ämbetsmän,
f. d. ministrarna Teste och Cubières, gjort sig
skyldiga till försnillningar. Det mord, som hertigen
af Choiseul-Praslin d. 17 Aug. 1847 begick på sin
maka, bidrog att öka det lägre folkets förbittring
mot aristokratien. Under tiden gjorde socialisterna,
med Louis Blanc och Proudhon i spetsen, allt för att
uppreta de fattige mot de rike och förbereda icke
blott en politisk, utan en social revolution. Den
omedelbara orsaken till julimonarkiens fall var
emellertid den oböjliga envishet, hvarmed konungen
och Guizot motsatte sig rösträttens utsträckande. Då
konungen i sitt trontal vid kamrarnas öppnande
d. 28 Dec. 1847 stämplade valreformrörelsen såsom en
»agitation, närd af fientliga och blinda lidelser»,
och då inrikesministern Duchatel förklarade, att
han på grund af en artikel i strafflagen hädanefter
skulle förhindra alla banketter till valreformens ära,
beslöt oppositionen att anordna en reformbankett i
Paris d. 22 Febr. 1848. Regeringens förbud mot denna
reformbankett ledde till den blodiga revolution,
som på tre dagar, 22–24 Febr. 1848, bortsopade
Juli-monarkien. Den 24 Febr. abdikerade konungen till
förmån för sin sonson, grefven af Paris, men för sent
för att kunna rädda dynastien. Vid middagstiden d. 24
Febr. flydde konungen från Paris till Normandie och
derifrån till England, der han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
