Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ludvig. 1. Ludvig I den fromme (Fr. Louis le débonnaire)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och Ludvig ganska betänkligt stadgande, enär kejsaren
förbehöll sig rätten att befordra den af sönerna,
som behagade honom, »till kunglig värdighet och
herradöme äfven öfver den broders riksdel, som icke
beflitat sig om att behaga honom». Lothar omnämnes
icke i detta fördrag, men förblef i besittning af
Italien. Pipin tyckes snart hafva fattat ny ovilja
mot fadern och genom sitt trotsiga uppförande ådragit
sig hans missnöje. Han misstänktes för att stå i
förrädiska förbindelser med markgrefve Bernhard, som
ej dolt sitt missnöje öfver att han efter lyckans
vändning till kejsarens förmån ej återkommit till
sitt forna inflytande vid hofvet. Pipin rönte ett
kallt mottagande vid kejserliga hofvet i Aachen,
der han t. o. m. hölls internerad. Men en natt
(d. 26 Dec. 831) afvek han nemligen och återvände
till Aquitanien. Kort derefter grep kejsarens son
Ludvig, eggad af stormännen, oförmodadt till vapen mot
fadern. Han ryckte från Bajern (April 832) fram ända
till "Worms, men då fadern med en frankisk-sachsisk
här drog honom till mötes från Mainz, vågade sonen
icke afbida anfallet, utan drog sig hastigt tillbaka
till Bajern, förföljd af sin fader. På herredagen i
Augsburg (Maj 832) kastade han sig ångerfull till
faderns fötter och erhöll förlåtelse. Sannolikt
blef han nu äfven inskränkt till sin ursprungliga
besittning Bajern. Sedan på hösten s. å. en herredag
i Orléans uttalat sig mot Pipin, uppbröt fadern med
sin här till Aquitanien för att tukta äfven denne
uppstudsige son. Nu kröp Pipin i sin ordning till
korset, på herredagen i Joac i Limousin (Okt.), och
Bernhard, som erbjöd sig att med envig bevisa sin
oskuld, fick nåd, men miste Septimanien. Pipin sändes
med hustru och barn till Trier »för att bättra sitt
utsväfvande lefverne», men det lyckades honom under
vägen att fly, och han rustade sig i Aquitanien till
öppet uppror mot fadern, hvilken redan hemförlofvat
sin här. Men kejsaren samlade på nytt sin armé och
bröt åter in i Aquitanien. Den sena årstiden lade
emellertid hinder i vägen för härens operationer och
nödgade kejsaren till ett ytterst besvärligt återtåg,
hvarunder den förföljande fienden tillfogade hans
här känbara förluster. Det misslyckade fälttåget blef
signalen till ett gemensamt uppror af bröderna Lothar,
Pipin och Ludvig. Äfven påfven Gregorius IV slöt sig,
»for kyrkans återupprättelse och rikets räddning»,
till den upproriske Lothars här, som trängde genom
alppassen och tågade till Elsass. På Rothenfeld,
sedermera kalladt Lögnfältet (Lat. Campus mentitus
l. mendacii), i granskapet af Kolmar, förenade
Lothar sig med Pipin och Ludvig och de härar,
som de medförde. En mängd stormän slöt sig till de
upproriske. Under tiden samlade L. sin här i Worms,
och till honom slöto sig många frankiska biskopar,
som genom löfte och handslag förbundo sig inbördes
att framhärda i sin trohet mot kejsaren och kraftigt
tillbakavisade påfvens inblandning i frankiska rikets
och kyrkans angelägenheter. Kejsaren tågade emellertid
till Rothenfeld, der han lägrade sig midt emot sina
upproriska söner. Genom skenheliga förespeglingar
tubbades der de L. dittills tillgifna biskoparna att öfvergifva
honom, och natten emellan d. 28 och d. 29 Juni 833
strömmade en stor del af hans här till motpartiets
läger. Den olycklige kejsaren öfverlemnade sig
nu på nåd och onåd åt sina upproriska söner. Dessa
läto föra kejsarinnan Judit till Tortona, hennes
son Karl inspärrades i klostret Prüm (n. v. om
Trier), och den olycklige fadern dömdes på en kyrko-
och riksförsamling i Compiègne (Okt. 833) till
botgöring för lifstiden samt måste i S:t Medards
klosterkyrka på ett förödmjukande sätt sjelf lofva
att »till sina synders försoning» framgent lefva en
botgörares lif. Lothar trädde ännu en gång ensam i
spetsen för regeringen. Han förde fadern med sig
till Aachen, bevakade honom som en fånge och lät
sina kreatur bestorma honom med förmaningar att
viga sig till munk. Lothars ovärdiga förfarande mot
fadern stämde snart opinionen för den senare, och
brödernas afund eller svikna förhoppningar tände krig
på nytt; Ludvig i Tyskland gaf signalen. Pipin drog
med en här öfver Loire, och burgunderna eggades af
markgrefve Bernhard att gripa till vapen. Uppskrämd
af allt detta lösgaf Lothar sin fader och lemnade
Aachen. Kejsaren, af någre biskopar formligen löst
från sitt botgörarelöfte (d. 1 Mars 834), rustade till
krig, och hans folk förenade sig med sönerna Ludvigs
och Pipins härar. Lothar, förtvinande om framgång mot
denna samlade styrka, som förföljde honom, kastade sig
vid Blois ned för faderns fötter, erhöll å nyo hans
förlåtelse och fick t. o. m. behålla konungariket
Italien. På en allmän kyrko- och riksförsamling i
Attigny (Febr. 835) upphäfdes sedermera besluten
om kejsarens ständiga botgöring. En ny riksdelning
(på herredagen i Aachen, Okt. 837) till förmån för
Karl, hvarigenom denne erhöll åtskilliga områden,
som förut tilldelats Ludvig, dref denne 838 till nytt
uppror. Men det gick som 832: Ludvig ryckte fram mot
Frankfurt, men måste sedan retirera och så, i Bodoma
vid Bodensjön, vid faderns fötter söka tillgift,
hvilken han också fick. Med anledning af Ludvig den
tyskes uppror och Pipins i Aquitanien död (d. 13
Dec. 838) aftalade kejsaren med Lothar en ny delning
af riket (i Worms i Juni 839), enligt hvilken Ludvig
inskränktes till Bajern och allt det öfriga delades
emellan Lothar och Karl. Men att konung Pipins i
Aquitanien son dervid förbigicks framkallade ett
uppror till hans förmån i nämnda land. På hösten
tågade kejsaren dit, men nödgades af den sena årstiden
att vända om vid Turenne och firade julen i Poitiers,
der den oväntade underrättelsen träffade honom
att hans så nyss benådade son Ludvig på nytt gjort
uppror. I Mars 840 ryckte kejsaren från Aachen mot
sin son, som genom Thüringen, sorbernas land och
Böhmen drog sig undan till Bajern. I Salzburg, vid
frankiska Saale, insjuknade kejsaren, fördes derifrån
på ett fartyg till Frankfurt a. M. och så vidare ut
till en holme i Rhen (nära Ingelheim), der han d. 20
Juni 840 slutade sin vexlingsrika lefnad. Öfver hans
knappt igenmyllade graf utbröto mellan hans söner de
ödesdigra strider, som ledde till det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
