Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lunds universitet. Karolinska universitetet i Lund - Lunds Veckoblad, den äldsta af de i Skåne nu utkommande tidningarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i läkarna Rosén-Rosenblad och matematikern
N. Schenmark. Men lärosätet åtnjöt under denna
tid näppeligen något större anseende. Den lärda
pedantismen hade satt sin prägel på det akademiska
lifvet, och partitidens allmänna anda hade äfven der
visat sitt inflytande. Brödstudiet hade undanträngt
vetenskapligheten. Lund torde under åren 1750–80 hafva
gjort skäl för det namn af »lärdomens öcken», hvarmed
det nämndes af en bland sina ryktbaraste lärjungar,
T. Thorild. – Senare delen af 1700-talet medförde
en förbättring. Universitetet höjde sig till en ny
blomstringsperiod under de första årtiondena af
1800-talet. Detta tidskede, 1789–1825, kan anses
såsom den lundensiska högskolans mest lysande:
»I dess början», säger dess historieskrifvare,
Weibull, »återställas de humanistiska studierna
ur sitt förfall, språkstudierna genom Johan
Lundblad och Mathias Norberg, de philosophiska
genom Matth. Fremling och L. P. Munthe; Anders Jahan
Retzius ger nytt lif åt de naturvetenskapliga, Arvid
Henrik Florman och Engelhart åt de medicinska. I
dess midt, under Lars von Engeströms cancelleriat,
träda lärjungarne in i ledet, och främst bland dem
Esaias Tegnér, öfverglänsande alla, lärare och
samtida; vid hans sida står med snillets märke
Karl Adolf Agardh. Öfver hela tidskiftet breder
sig glansen af dessa båda personligheter». Det
var under denna tid, som universitetet äfven
inom literaturen började i större omfattning göra
sin insats i det svenska odlingsarbetet. Bland
de lärare, som dels tillhörde detta tidskede,
dels uppväxte under dess inflytande, böra utom de
nämnde här ihågkominas teologerna C. P. Hagberg,
M. E. Ahlman, B. J. Bergqvist, H. Reuterdahl och
J. H. Thomander, juristen J. Holmbergsson, som
ensam i sin fakultet på ett utmärkt sätt uppehöll
undervisningen i rättsvetenskapens olika grenar,
och hvars ryktbaraste lärjunge blef utgifvaren
af Sveriges gamla lagar. C. J. Schlyter, och den
bekante läkaren E. Z. Munck af Rosenschöld. Bland
filologer, utom Lundblad och Norberg, böra nämnas
latinarna A. O. Lindfors, den bekante lexikografen,
och E. Lidfors. Den nordiska arkeologien började
bearbetas af N. H. Sjöborg och fick längre fram
genom Sven Nilssons undersökningar en vetenskaplig
grundläggning. Den sistnämnde blef såsom zoolog
och paleontolog den ryktbaraste af den skola
af naturforskare, som i Lund grundlagts af den
utmärkte A. J. Retzius, och hvilkens verksamhet
utgör ett af högskolans vackraste minnen från vårt
århundrade. Utom K. A. Agardh och Nilsson hafva
entomologerna K. F. Fallén och J. V. Zetterstedt,
zoologerna B. Friis, C. J. Sundewall och S. Lovén,
botanisten E. Fries samt päleontologen N. Angelin
alla längre eller kortare tid varit lärare vid
Lunds universitet och der gjort sina studier. –
Under denna rika utveckling hade universitetet länge
måst nöja sig med samma torftiga utrustning i yttre
afseende som under 1700-talet. Nya lärostolar hade
visserligen tid efter annan inrättats och anstalter
vidtagits för att vid universitetet fästa yngre
vetenskapsmän; särskildt var dess högt förtjente
kansler L. v. Engeström angelägen att der qvarhålla
lefvande lärarekrafter. Men de
penningmedel, som kunde beredas till dessas aflöning och
till de vetenskapliga institutionernas förkofran,
voro obetydliga, och ända till 1830-talet hade den
svenska statens tillskott till den fattiga högskolans
underhåll varit ytterst obetydligt. Det var den stora
undervisningskomitén af 1825, som först med skärpa
framhöll, att tillgodoseendet af universitetens behof
vore en statsangelägenhet, och vid 1830 års riksdag
begärdes af regeringen statsanslag för afhjelpande
af de mest trängande behofven. Sedan dess hafva
regering och riksdag i allmänhet frikostigt, i
mån af landets tillgångar, tillgodosett äfven Lunds
universitets intressen, och den utrustning i fråga om
lärareplatser, löningsförhållanden och vetenskapliga
institutioner, med hvilken det för närvarande
är försedt, har småningom bragts i jämnbredd
med det äldre och rikare systeruniversitetets i
Upsala. Under lyckligare yttre förhållanden och
med glada framtidsförhoppningar kunde universitetet
sålunda 1868 fira sin andra sekularfest. – Bland de
lärare, som sedan slutet af 1820-talet företrädesvis
gjort Lunds universitet kändt, må här bland dem,
som ej ännu der äro verksamma, nämnas teologerna
H. M. Melin. E. G. Bring och A. N. Sundberg,
juristerna Fr. Schrevelius och Kr. Naumann,
den företrädesvis såsom undervisare högt ansedde
läkaren P. E. Gellerstedt, latinaren J. G. Ek,
Shakspeares berömde öfversättare C. A. Hagberg,
orientalisten C. J. Tornberg, historikern
A. P. Cronholm, konsthistorikern K. G. Brunius,
matematikern K. J. D. Hill, kemisten N. L Berlin,
botanikern J. G. Agardh, geologen O. Torell m. fl
Genom utgifvandet af »Lunds universitets årsskrift»
(»Acta universitatis lundensis»; sedan 1864) har
lärosätet fått ett vetenskapligt organ, och liflig
literär förbindelse kan derigenom underhållas med
den lärda verlden utanför Sverige. I allmänhet torde
kunna sägas, att det i vårt århundrade varit de
naturvetenskapliga och – under senaste tid, efter
inrättandet af de filologiska seminarierna –
filologiska lärdomsgrenarna, som utgjort
hufvudstudiet vid Lunds universitet. För
naturvetenskapernas främjande har det vid
universitetet fästa »Fysiografiska sällskapet»
verkat med framgång, liksom de fackföreningar emellan
universitetets äldre och yngre medlemmar, hvilkas
antal varit i ständig tillväxt. – Studentantalet,
som vexlat, väsentligen på grund af förändringar
i examensstadganden, har under senare årtionden
visat ett märkbart stigande. Medelsiffran för
vid universitetet närvarande studenter höll sig
under en lång följd af år omkr. 400. Sedan 1875
har den icke understigit 500, och sedan 1880
har den utgjort öfver 600. Det ofvan angifna
studentantal 827 (hösten 1885), är det högsta,
som sedan univ:s stiftelse funnits antecknadt. –
Jfr J. J. von Döbeln: »Historia acad. lundensis»
(med Lindfors’ fortsättning, 1740–42, 1809–21),
P. G. Ahnfelt: »Lunds univ:s historia» (till 1676;
1859), samt M. Weibull och E. Tegnér: »Lunds
universitets historia 1668–1868» (I, II; 1868).
T.
Lunds Veckoblad, den äldsta af de i Skåne nu
utkommande tidningarna, började utgifvas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
