Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lykantropi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
riksdaler i böter. Då han, utan att hafva infriat
detta löfte, flydde ur landet, blef han anklagad för
majestätsbrott samt d. 2 Sept. 1661 af Höjesteret dömd
förlustig lif, ära och gods. Hans gods indrogos,
och d. 5 Sept. afrättades han in effigie. Efter
Sofia Amalias död, 1685, fick L. tillstånd att
återvända till Danmark samt lefde först på sin
hustrus gods Bidstrup, nära Randers, till hennes
död (1694) och derefter hos sin styfdotter på
Brammerup, nära Ribe. Död 1697 (eller 1699).
E. Ebg.
Lykofron, forngrekisk skald och grammatiker
från Chalkis på Eubea, lefde under Ptolemaios
Filadelfos (förra hälften af 3:dje årh. f. Kr.) i
Alexandria och lade hand vid ordnandet af den i
det ptolemeiska biblioteket befintliga grekiska
lustspelsliteraturen. Äfven nämnes han såsom
författare till ett arbete »om lustspelet» och till
ett stort antal dramer, till större delen tragedier,
afsedda för teatern i Alexandria. Under L:s namn har
till vår tid kommit en dikt med titeln Alexandra
(l. Kassandra), hvilken i 1,474 jambiska verser
återgifver den trojanska Kassandras spådomar om
Trojas öde och följande tiders skickelser ända
t. o. m. Alexander den store. Huruvida denna dikt,
som saknar allt poetiskt värde, men innehåller en
mängd mytologiska och historiska notiser, verkligen
har L. till författare är dock ovisst (nyaste upplaga
af Kinkel, 1880). A. M. A.
Lykopodiaceer. Se Lummerslägtet.
Lykortas, forngrekisk krigare och statsman från
Megalopolis i Arkadien, efter Filopoimens död
(183 f. Kr.) anförare (strateg) för det achaiska
förbundet, hvars redan svigtande motståndskraft han
för en tid lyckades höja. Han hämnades på messenerna
Filopoimens död och tvang såväl Sparta som Messene
att ansluta sig till förbundet, men kunde ej hindra,
att detta genom inre split gick sin snara upplösning
till mötes. L. var fader till historieskrifvaren
Polybios. A. M. A.
Lykos, ett grekiskt ord, som betyder »varg»,
förekommer ofta dels såsom personnamn (så hette bland
andra en son af den attiske sagokonungen Pandion),
dels såsom namn på ett stort antal floder, bland
dem en i Assyrien, en i Fenicien och en i Frygien.
A. M. A.
Lyksborg. Se Glücksburg.
Lyktgubbe, detsamma som irrbloss (se d. o.).
Lyktos l. Lyttos, en redan af Homeros omtalad
forntida stad på Kreta, belägen på öns östra
del ungefär 12 km. från dess norra kust. Den
ansågs för en koloni från Sparta, till hvars
samhällsinrättningar den, likasom andra städer på
Kreta, hade att uppvisa åtskilliga motsvarigheter.
A. M. A.
Lykurgos (Lat. Lycurgus), ett i den
forngrekiska sagan och historien ofta förekommande
personnamn. Bland dem, hvilka burit detta namn,
märkas: 1. L., en sagokonung öfver edonerna i Tracien,
hvilken, emedan han förgripit sig på guden Dionysos
(Bacchus) och hans följe, af Zevs straffades med
blindhet och kort derefter dödades. Enligt en annan
saga hemsöktes hans land af missväxt, och L. sjelf
förföll i vansinne. Detta dref honom att döda sin
egen son, under det han trodde sig afhugga en
vinranka. Då missväxten fortfor, förde honom edonerna
till berget Pangaion, der han sönderslets af vilda
hästar. – 2. L., Spartas i arfsägnen frejdade
lagstiftare och grundläggaren af det statsskick,
hvilket icke blott tryggade den spartanska statens
inre fasthet och sammanhållning, utan äfven bland
Greklands öfriga stater tillförsäkrade den en
maktställning, i hvilken den under århundraden
var utan medtäflare. Rörande L:s lefnadstid
äro uppgifterna hos forntidens skriftställare
synnerligen stridiga. Enligt Xenofon skulle han
hafvra lefvat samtidigt med herakleiderna eller
den doriska invandringen (d. v. s. omkr. 1,100
år f. Kr.), enligt Thukydides deremot föga mer
än 400 år före det peloponnesiska krigets slut,
således mot slutet af 9:de årh. f. Kr. Enligt den
traditionella, på Eratosthenes’ beräkningar grundade,
tidsbestämningen tillträdde L., som sjelf tillhörde
proklidernas konungahus, år 884 f. Kr. regeringen
såsom förmyndare för sin brorson Charilaos, sedan
han afböjt sin svägerskas anbud att äkta henne
och för egen räkning intaga tronen. Familjeintriger
och afundsmäns stämplingar tvungo honom dock snart
att lemna landet. Under vidsträckta resor besökte
han äfven Kreta, hvars statsinrättning skall hafva
tjenat honom till mönster vid den författningsreform,
som han efter sin återkomst genomförde i Sparta
(se d. o). Enligt en annan berättelse var det det
pythiska oraklet i Delfi, som dervid manade och
vägledde honom. Efter fullbordadt värf begaf sig
L. till Delfi for att ytterligare förvissa sig om
gudens mening, sedan han först tagit löfte af sina
medborgare att obrottsligt vidhålla hans lagar, tills
han sjelf kommit tillbaka. Då Pythia förkunnat honom,
att Sparta skulle förblifva stort och mäktigt, så
länge hans lagar höllos i helgd, led han en frivillig
hungersdöd efter att hafva förordnat, att hans aska
skulle kastas i hafvet, på det att spartanerna ej
genom att hemföra denna skulle kunna anse sig lösta
från sitt löfte. I Sparta åtnjöt L. efter döden dyrkan
såsom halfgud (heros). Hans lefnadslopp är enligt
äldre källor skildradt af Plutarchos. – Det ligger för
öppen dag, att hvad de forntida författarna berätta
om L. till ej ringa del är utsmyckadt af sagan. I
senare tider hafva några forskare velat helt och
hållet bestrida hans historiska verklighet och i honom
se blott och bart en mytisk personifikation af det
spartanska statsskicket. Huru härmed än må förhålla
sig, lider det intet tvifvel, att Spartas statsskick
icke kan vara ett verk af en person eller på en
gång nyskapadt, såsom Lykurgos-sagan låter påskina,
utan fastmera är frukten af en genom århundraden
fortgående utveckling på grundvalen af forndoriska
traditioner. – 3. L., attisk statsman och talare,
lefde i 4:de årh. f. Kr. I likhet med Demosthenes
och Hypereides sträfvade han med både handling och
ord att häfda det fosterländska intresset gent emot
det macedonska partiets stämplingar. I synnerhet
inlade han stora förtjenster genom att bringa ordning
och reda i den inre förvaltningen. L. är den förste
verkligt framstående finansman, som forntidshistorien
har att uppvisa. Under den tid af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
