Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 10. Lloyd - Militärkoloni / 363-364 (1886) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lykantropi ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ormbett o. d. Den visar sig först såsom strängformiga
hudinflammationer eller röda, svullna strimmor,
hvilka sedan sammanflyta till ett rödt svullet
band, liknande ros och sträckande sig till närmaste
körtlar, som äfven ansvälla. I svåra fall bildas
här och der utefter bandet små abscesser, eller
varhärdar. I början känner patienten mattighet,
frossa och feber. I de svåraste fallen inträder
allmän förgiftning, och döden blifver slutresultatet.
F. B.

Lymfatiska kärlen. Se Lymfkärlen.

Lymfatiska systemet, lymfsystemet, anat.,
sammanfattningen af de rör och andra organ, som
hos menniskan och öfriga ryggradsdjur ur väfnaderna
upptaga och till blodet föra den under vägen delvis
bearbetade lymfan (se d. o.). Detta bihang till den
venösa delen af blodkärlsystemet, som hos barn spelar
en större rol än hos vuxna, utgöres dels af lymfkärl,
hvilka i bestämda riktningar löpa från periferien mot
centrum, dels af lymfkörtlar, hvilka på vissa ställen
afbryta strömmen i kärlen, upptaga och bearbeta lymfan
samt lemna henne till andra kärl. All lymfa tömmes i
nyckelbensvenerna genom två samlingsrör (stammar), en
på venstra och en på högra sidan. Se
Bröstgång, Lymfkärlen och Lymfkörtlar. G. v. D.

Lymfemi (af Lat. lympha och Grek. haima, blod), med.,
kallas blodbeskaffenheten hos den lymfatiska formen
af leukemi (se d. o.). F. B.

Lymfkärlen, anat., de rör, som föra lymfa (se
d. o.). Dessa upptäcktes af O. Rudbeck d. ä. (1650–51)
och, ungefär samtidigt, af den danske anatomen
T. Bartholin, som gaf dem deras nuvarande
vetenskapliga namn: vasa lymphatica. Rudbeck
kallade dem först vasa glandularum serosa,
sedermera endast vasa serosa. Lymfkärlen äro hos
menniskan och djuren funna i de flesta organ och
väfnader, som hafva blodkärl, och finnas sannolikt
i alla. De stå öfverallt förnämligast i samband med
bindväfven, ur hvars klyftor (intercellulargångar)
de i stor utsträckning taga sitt ursprung, hafva
sina rötter. Huruvida de verkligen öppet mynna ur
dessa och stå i dylikt samband med rummen emellan
organens ytliga cellbeläggning (hudens, slemhinnornas)
är ännu icke med full visshet kändt. Ibland stå de
dock bevisligen i öppen

Fig. 1.

kommunikation med större hålor, s. k. serosa säckar
(t. ex. bukhinnan), hvilka då kunna betraktas
som stora sjöar, kärlens källsjöar. På några
ställen (t. ex. i tarmluddet) börja de med blinda,
kolflika ändar. I sina ytterst kända ändar såsom
verkliga kärl börja lymfkärlen som tunnväggiga,
oregelbundna, nätformigt eller plexuslikt i ett
eller flere lager utbredda, rikt grenade kapillarer,
af mycket vexlande storlek, men alltid vidare än
motsvarande blodkapillarer (se fig. 1; några större
lymfkärl med kapillarnät emellan dem). I denna
sin utbredning synas de, liksom andra kapillarer,
vara sammansatta af kant i kant ställda, platta
(endotel-) celler. Ur kapillarerna framträda de som
mera utbildade kärlrör med flere hinnor, men alltid
med tunnare väggar än motsvarande blodkärl. Lumen är
fri i rötterna; men i de flesta egentliga rören finnas
tämligen tätt belägna klaffar (valvler), vanligen två,
ställda midt emot hvarandra (se fig. 2; ett stycke
sedt från ytan och helt, ett uppskuret och utbredt)
och så riktade, att de, vid lymfströmmens gång
centralt, vika ut mot kärlets vägg och lemna passagen

Fig. 2.

fri, men vid ström i motsatt riktning (periferiskt)
slå in i kärlets lumen och lägga sig mot hvarandra,
så att de hindra sådan strömning. Vid stark utspänning
få lymfkärlen perlbandsform. Dessa valvler måste
naturligtvis hafva stor betydelse för lymfans rörelse
i kärlen, hvilken väsentligen beror på yttre tryck. I
sitt perifera lopp gå lymfkärlen för sig sjelfva, men
så snart de blifva något större, följa de vanligen
blodkärlen. Under båda förhållandena anastomosera de
rikt. Ofta finnas ännu närmare samband med blodkärlen,
i det att periferiska lymfkärl kunna slidlikt omgifva
blodkärl och såväl der som annanstädes i form af
flätor (plexus) mer eller mindre fullständigt
omspinna blodkärlen. De från tarmkanalen kommande
lymfkärlen (chyluskärlen) likna fullkomligt de
öfriga nyss beskrifna. Alla lymfkärlen samlas
slutligen, genom anslutning till och inmynning i
hvarandra, i två stammar. Den ena, »bröstgången»
(ductus thoracicus), som mottager tillflödet från
de nedre lemmarna, från största delen af bukhålans
väggar och inelfvor, från venstra halfvan af hals
och hufvud samt från den öfre venstra lemmen, går
från bukhålan genom brösthålan upp till halsen och
åt venster, samt tömmes i venstra nyckelbens-venen
emellan två valvler. Lymfan från lefverns öfre yta,
halsens och hufvudets högra halfvor samt från den
högra öfre lemmen ingår med en kort stam på lika
sätt i högra sidans nyckelbens-ven. Dermed har lymfan
ingått i blodströmmen. G. v. D.

Lymfkörtlar, anat., små, rundade kroppar, som ligga i
lymf- och chylus-kärlens banor, och genom hvilka den
saft (lymfa, se d. o.), som dessa innehålla, passerar
på sin väg till de större lymfkärlstammarna. Sådana
lymfkörtlar finnas flerestädes samlade i paket,
t. ex. kring de stora halskärlen, i brösthålan vid
lungroten, i bukhålan (mest i käxet ach kring de
större blodkärlen), i axelhålan och i ljumsken. På

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>