Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Läder, afhårade och genom garfning beredda djurhudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att icke narfven må skadas. Är ullen å fårskinn
icke förut klippt, så bestrykas dessa skinn före
kalkningen å köttsidan med en blandning af kalk
och aska, som efter några dygns inverkan åter
borttvättas. Härigenom lossnar den värderika ullen
(som vid kalkningen annars skulle förstöras) samt
kan lätt afplockas och tillvaratagas. Efter
afhåringen behandlas skinnen med sådant kalkvatten,
som förut under längre tid begagnats och derigenom
blifvit rikt på organiska ämnen, på hvilka kalken
inverkar så, att ammoniak utvecklas. Genom denna
behandling bortskaffas större delen af det fett,
som skinnen innehålla. Härefter afjämnas skinnen
derigenom att obrukbara delar (ändarna af benen
och hufvudet, öronen, bröstlappen och svansen)
bortskäras. Detta affall (s. k. limläder) användes
till limberedning. Skinnen blötas och rengöras på
köttsidan ett par gånger, valkas ett par timmar med
vatten medelst en »stötkula» eller »stampkil» af trä,
tvättas och sköljas väl samt afstrykas på narfsidan
med skafjernet. Med dessa operationer åsyftas att
fullständigt aflägsna håren äfvensom att bortskaffa
det mesta af kalken. Sista återstoden af denna
aflägsnas genom skinnens behandling i »klibetan»
(hvetekli och ljumt vatten), der de få forblifva
1–3 dygn. Härvid inträffar en jäsning med bildande
af ättiksyra m. m., hvarigenom kalken utlöses
samt skinnen »svälla» och blifva mottagliga för
garfningen. Efter uttagandet ur klibetan sköljas
och utvridas skinnen samt »garas» omedelbart derpå
genom att ett par gånger dragas genom en lösning
af alun och koksalt. Denna operation utgör sjelfva
garfningen, hvarvid läderbildningen åstadkommes genom
salternas inverkan; det kemiska förloppet härvid är
ännu omtvistadt. Sedan skinnen utan att utvridas
fått ligga ett eller flere dygn för att blifva
fullt »gara», upphängas de till torkning. Då lädret
härvid skrumpnar något, måste skinnen »stollas»,
d. v. s. efter förutgången fuktning med vatten
uttänjas öfver den konvexa delen af ett bågformigt
jern. Efter denna behandling afputsas lädret på
köttsidan, så att det blir jämnt och glatt samt är
sedan färdigt. Det »hvitgara» lädret användes till
foder i skodon, till sadelmakarearbeten, handskar
o. s. v. – Den ungerska hvitgarfningen, hvarvid
företrädesvis användas gröfre hudar (af nötkreatur och
hästar), skiljer sig från den vanliga hufvudsakligen
deruti att hudarna icke behandlas med kalk och efter
garfningen indränkas med talg. Efter uppmjukningen
och den första rengöringen borttagas håren med en
skarp putsknif, hvarefter hudarna genast bringas
i en ljum lut af alun och koksalt samt genomknådas
dermed. Efter vid pass en vecka upptagas hudarna,
torkas, sträckas och insmörjas med smält talg, som
dervid delvis träder i förening med huden, så att
lädret sålunda blir både hvit- och sämskgarfvadt. Det
efter denna metod beredda lädret har stor användning
till seldon o. d. – Den franska hvitgarfningen har
till mål att bereda skinn till glacéhandskar och
dylika fina läderarbeten. Denna fabrikation fordrar
den största renlighet och noggranhet i arbetet. De
skinn, som användas, komma från späda lam,
killingar, stengetter o. s. v. De förberedande
operationerna utföras i det hela på samma sätt
som vid vanlig hvitgarfning; deremot är sjelfva
garfmedlet olika. Sedan skinnen svällt i klibetan och
uttvättats, behandlas de nämligen med en af alun,
koksalt, hvetemjöl och färska ägg-gulor bestående
välling. Härigenom blifva de på samma gång garfvade
och försedda med den för deras smidighet nödvändiga
halten af olja. Äggulorna verka nämligen genom sin
halt af fet olja. Äggoljan kan för öfrigt ersättas
genom andra feta oljor. Sedan skinnen behandlats
med garf-vällingen, valkas de, sträckas och torkas
i luften. Härefter fuktas de lindrigt och en med
träskor försedd arbetare trampar dem, tills de
blifvit riktigt mjuka. Sedan de ytterligare »stollats»
ett par gånger (hvarigenom de sista spåren af mjöl
bortskaffas), blekas de i solen, om så behöfves,
och glaceras slutligen genom valsning i en särskild
appreteringsmaskin eller genom narfsidans bestrykning
med ägghvita eller gummi. Handskskinn färgas antingen
på båda sidorna, genom indoppning, eller på den ena,
genom anstrykning, vanligen på narfsidan, då ju denna
i allmänhet blir utsida på handsken. – Skinn till äkta
s. k. gants suédois underkastas utom de nu nämnda
operationerna äfven en förberedande, ofullständig
garfning i ett svagt extrakt af videbark. Dessutom
sättes till den egentliga garf-vällingen litet
björkolja för att gifva skinnen en svag lukt
af juft (ryssläder). Utom de här nämnda finnas
åtskilliga andra, mindre allmänt brukliga metoder
för hvitgarfning. – 3. Vid sämskgarfning förarbetas
mest hudar af ren, elg, hjort, får och get, men äfven
hudar af nötkreatur (gröfre vara). Hudarna »vekas» som
vanligt i vatten, afstrykas på köttsidan, kalkas och
afhåras. Vid denna operation aflägsnas på samma gång
äfven narfven, på det att fettet sedermera må kunna
fullständigare intränga i huden. Härefter behandlas
skinnen med svagt kalkvatten. Sedermera sköljas de,
behandlas med ljum, sur klibeta, valkas och utvridas
för att fullständigt befrias från kalk och svällas,
hvarefter de underkastas sjelfva garningen eller
garfningsprocessen. Denna består deruti att skinnen
insmörjas med trän, hopvecklas och valkas 4–5 timmar
i en stampvalk (drifven med ång-, vatten- eller
hästkraft) samt upphängas och torkas. Valkningen
utföres, omvexlande med afsvalning och torkning,
7–14 gånger alltefter årstiden; då och då förnyas
äfven insmörjningen med tran. Då hudarna upptagit
tillräckligt med fett (hvilket igenkännes derpå att de
utveckla en egendomlig, skarp lukt), läggas de i en
hög på hvarandra eller upphängas i ett särskildt rum
(»torkstugan»). Den redan under valkningen inledda
oxidationen af tranen fortgår der ganska raskt;
hudarna komma i ett slags jäsning, och temperaturen
i högen stiger betydligt. Då hudarna blifva alltför
varma, omlägges högen, och detta upprepas flere
gånger, till dess skinnen erhållit den rätta gula
färgen; de läggas då i sär och få kallna. De sämskade
skinnen afstrykas nu på narfsidan för att befrias från
»grunden» (rester af öfverhuden och narfven). Härvid
bortgår äfven en del fett. Af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
