Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lärkorna, Alaudidæ, zool., bilda en familj inom tättingarnas ordning och foglarnas klass - Lärkslägtet. Se Lärkorna - Lärksvamp eller, rättare, lärkträdssvamp, Polyporus officinalis Fr., bot., farmak., med.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tämligen undersätsiga, flyga medelmåttigt, men löpa
snabbt på marken, der de tillbringa sin mesta
tid. Sången är mycket vacker och omvexlande, och under
densamma hålla hannarna sig ofta med utbredda och
dallrande vingar liksom hängande i luften. Dessa
foglar vistas mestadels på öppna ställen, en
af våra arter dock under fortplantningstiden i
skogarna. Näringen utgöres af frön, som de svälja
hela, och insekter. Äggen läggas i konstlösa bon på
marken. Vid påkommande fara trycka lärkorna på marken
liksom hönsfoglarna och bada liksom dessa i mull och
sand. – Lärkslägtet, Alauda, har näsborrarna täckta af
fjädrar. Hufvudets fjädrar kunna ofta resas upp till
en tofs, eller ock bilda de en sådan. Handpennorna äro
10, och tarsen är längre än mellantån. Af detta slägte
finnas i Sverige tre arter. Sånglärkan, A. arvensis,
är ofvan svartaktig, med gråbruna, i spetsen
blekare fjäderkanter. Öfvergumpen är försedd med
rostbruna kanter och svartaktiga fläckar. Halsen och
fram bröstet äro hvita, med rostgul anstrykning och
täta, svartaktiga fläckar. Bröstets nedre del och
magen äro hvita, med svagare gul anstrykning. De
svartaktiga vingpennorna hafva rödbruna
kanter. Stjerten är svartaktig; dess mellersta
pennpar har brunaktiga kanter, och de båda yttersta
äro i större eller mindre grad hvita. Fogelns längd
utgör 18,5 cm. Denna lärka häckar allmänt ända upp i
Lappmarken, sällsyntare längre norrut. Tofslärkan,
A. cristata, har fjädrarna på hjessän svarta, med
grå kanter och förlängda till en tofs. Fogeln är
ofvan brungrå, med svartaktiga fläckar och rostgrå,
ofläckad undergump. Strupen är hvit, frambröstet
ockragult, med större, svarta fläckar, och sidorna
färgade på samma sätt, men med mindre och glesare
fläckar. Vingarna äro mörkbruna, utåt med rostbruna,
inåt med rostgula fjäderkanter. Stjertpennorna äro
svartbruna, de båda yttersta paren i yttre kanten
rostgula, det mellersta gråbrunt. Fogelns längd
stiger till 19 cm. Arten häckar tämligen allmänt i
sydvestra Skåne, äfvensom trakten af Helsingborg,
och är en gång skjuten så långt uppåt landet
som vid Upsala. Trädlärkan, A. arborea, är ofvan
svartbrun, med breda, rostgrå fjäderkanter och
ofläckad öfvergump. På tinningen finnes en mörkt
rödbrun, upptill svart fläck. Undre kroppsdelarna
äro hvita, med gulaktig anstrykning samt smala,
svartbruna streck på halsen och bröstet. Vingarna
äro svartbruna, med rostgrå pennkanter och hvita
fläckar. Stjerten är kort och svart, mellersta
pennparet rostgrått. Andra–fjerde pennparen hafva
hvita spetsfläckar. Fogelns längd stiger till 15
cm. Denna art häckar allmänt i södra och mellersta
Sveriges skogstrakter, hälst i barrskogar, och är,
liksom sånglärkan, en flyttfogel, hvaremot tofslärkan
stannar qvar om vintern. – Hornlärkslägtet, Otocorys,
har en liten, spetsig fjädertofs på hvardera sidan af
bakhufvudet, egendomligt brokig, men föga fläckig
drägt, runda, icke af fjädrar täckta näsborrar
och 9 handpennor. Hit räknas sand- l. berglärkan,
O. alpestris, som ofvan är rostgrå, med otydliga,
bruna fläckar på ryggen.
Pannan och ett streck öfver ögonen äro gula, och
öfver ögonbrynen löper ett svart streck. Strupen
är gul, bröstet rostgrått, öfriga undre
delar hvita. Vingpennorna äro svarta, med hvita
pennkanter. Stjerten är svart, med det mellersta paret
rostgrått och de trenne yttersta mer eller mindre
hvita. Fogelns längd utgör 18,5 cm. Sandlärkan är
hemma såväl i Gamla som Nya verldens nordligaste
delar. Hon var förr mycket sällsynt i nordvestra
Europa, men häckar numera regelbundet i norra
Skandinavien (hos oss i Lappland) och passerar
under flyttningarna fram genom södra Sverige. – Af
ofvannämnda arter eger trädlärkan en mycket vacker,
men sånglärkan en ännu bättre och långt mera ihållande
sång, som blifvit kär för litet hvar. Den sistnämnda
arten återkommer till oss mycket tidigt på året, ej
sällan i Febr. (i Skåne ännu tidigare under blida
vintrar), och har på grund deraf blifvit kallad
»vårens budbärarinna». Hon sjunger flitigt ända
in i Aug. och vexlar om sina föga talrika toner
på mångahanda sätt. Förr var det brukligt, att
den första på hofvet under året upplemnade skjutna
lärkan betalades med en dukat. Denna från en råare
tid härstammande plägsed afskaffades dock af konung
Karl XV år 1861, och få torde de personer vara i
vårt land, som vilja ofreda denna af alla omtyckta
fogel. I vissa delar af Europa fångas sånglärkan,
särskildt under flyttningen, i mängd för sitt läckra
kött. Dervid användes ofta en s. k. lärkspegel.
C. R. S.
Lärkslägtet. Se Lärkorna.
Lärksvamp eller, rättare, lärkträdssvamp, Polyporus
officinalis Fr. (Boletus Laricis Jacqu.), bot.,
farmak., med., är en s. k. rörsvamp, tillhörande
nat. fam. Hymenomycetes Fr. (hattsvamparna),
kl. Cryptogamia L. Denna svamp förekommer å gamla
lärkträd i sydliga Europa, men i synnerhet i norra
Rysslands vidsträckta lärkträdsskogar. Formen
varierar mycket, emedan vanligen flere individer
växa antingen på hvarandra eller tätt sammanträngda
till en oformlig massa, som inuti är saftig och
visar omvexlande hvita, gula eller bruna ringar
eller linier, antydande tillväxten under särskilda
vegetationsperioder. Fot saknas, och den från en
murken lärkträdsstam utskjutande, vanligen kullriga
hatten har hvitgulaktig färg såväl å ytan som i det
inre, en färg, som hos äldre exemplar öfvergår i
brunaktigt. Sporbädden består af tallösa fina rör,
ställda tätt tillsammans å hattens undre sida. I
de stora skogarna af Larix sibirica Ledeb. kring
Archangel samlas lärkträdssvampen i massor under
Aug. och Sept., skalas, torkas och bultas, så att
den af långa förgrenade hyfer sammanflätade
svampväfnaden blir i någon mån uppmjukad och uppluckrad,
åtminstone på ytan. Den sålunda beredda drogen
(agaricus albus i farmakopéerna) består af större
eller mindre stycken, till färgen hvitaktiga,
afgifvande vid beröring ett hvitt pulver, men dock
svåra att pulverisera. Styckena äro tämligen lätta,
för känseln korklika. Lukten erinrar om färskt mjöl,
och smaken är till en början sötaktig, men sedan
ihållande vidrig och bitter. Ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
