Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maa, Finsk mytol., jorden - Maahinen, Finsk. mytol., namn på andeväsenden - Maalstræv. Se Målsträv - Maanen, Cornelis Felix van - Maaninka, sjö i Savolaks, Finland - Maaninka, socken vid nämnda sjö, i Kuopio län, härad och domsaga - Maanselkä, den finska benämningen på landrygg, betecknar i sin vidsträcktaste användning sammanfattningen af Finlands alla väsentligare vattendelare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
akka l. vanligare Akka manteren alainen (»den
under fasta jorden boende gumman») m. fl. Hon
ansågs gynna jordens fruktbarhet och hjelpa dem,
som råkat i nöd, hvarför hon ofta anropades vid
sådd, på skogsfärder, af nödställda o. dyl. Såsom
hennes manliga motsvarighet nämnes då vanligen
Peri-isäntä (»urhusbonden»), hvilket namn Castrén
tyckes vara benägen att uppfatta såsom betecknande
jordens husbonde. Likväl anför han på somliga
ställen Gananders uppgift, som öfverensstämmer
med esternas föreställning om Maa-emma – och äfven
med lapparnas om Mader-akka –, nämligen att Maan
emo varit »dundergudens, den himmelske Ukkos
gemål». Om detta sistnämnda träffas dock intet
i de till vår tid bevarade runorna. Äfven några
andra jordväsenden förekomma någon gång omtalade;
dock synas dessa i folkets föreställning haft
mycken gemenskap med skogens gudomligheter. Så
får t. ex. skogens konung, Tapio, ofta i
besvärjelser binamnen Maan isäntä (»jordens värd»)
och Maan pitäjä (»jordens upprätthållare»).
O. G.
Maahinen [mah-], Finsk mytol., namn på andeväsenden,
som vanligen omnämnas med pluralformen Maahiset,
hvilket ord egentligen betyder »de till jorden
hörande». De troddes uppehålla sig i jorden under
träd, stenar och husens trösklar. De voro små dvärgar
och såsom desse snarstuckna samt ansågos kunna sända
hudsjukdomar, om de uppretats. De blidkades med
offer af mjölk, bröd, salt o. dyl. Maahiset omtalas
emellertid ej i troll- eller besvärjelserunorna,
hvilket torde häntyda på begreppets främmande
ursprung, mot hvilket ej häller strider deras
finska benämning, som är ett härledt appellativ.
O. G.
Maalstraev [målsträv]. Se Målsträv.
Maanen [man-], Cornells Felix van, nederländsk
statsman, född i Haag 1769, betryggade till en
början sin ämbetsmannakarrièr genom att sluta
sig till de frisinnade åsigter, som efter franska
revolutionen kommo till herravälde i Nederländerna.
Han blef generalprokurator och 1806 konung Ludvig
Bonapartes justitieminister, men afskedades 1809,
då han af servilism mot Napoleon icke ville
medverka till de af konungen önskade mildringarna i
kontinentalsystemet. Sedan Nederländerna införlifvats
med Frankrike (1810), utnämndes M. till medlem af
franska »conseil d’état» och blef efter någon tid
förste president i högsta domstolen i Haag. Af
Vilhelm I bekräftades M. 1814 i detta ämbete,
utsågs till president för den konstituerande
notabelförsamlingen och utnämndes 1815 till
justitieminister. Genom strängt upprätthållande
af 1819 års förordning om nederländska språkets
användning såsom officielt i de belgiska provinserna
samt genom pressförföljelser och ett hänsynslöst
politiskt förmynderskap öfver justitiepersonalen
bidrog han väsentligen att framkalla revolutionen
1830, vid hvars utbrott hans hotell i Bruxelles
plundrades och antändes af pöbeln. M. lemnade sin
ministerpost, men återkallades snart, sedan en
återförening af Belgien med Nederländerna visat sig
omöjlig. Han qvarstod derefter såsom justitieminister
till 1842. Död 1849. Han
efterlemnade i handskrift intressanta memoarer.
Maaninka [man-]. 1. Sjö i Savolaks, Finland,
utgör den nordvestligaste fjärden af Kallavesi,
sammanhängande med de sydligare fjärdarna genom
Ruokovirta kanaliserade ström samt med det
nordliga Onkivesi genom kanalerna vid Vianto och
Ahkionlaks. Areal 45 qvkm. – 2. Socken vid nämnda
sjö, i Kuopio län, härad och domsaga. Areal 555
qvkm. Befolkningen finsk, 5,193 pers. (1884). Två
ångsågar och ett ångsnickeri. – Imperielt
pastorat af 3:dje kl., Kuopio stift, Domprosteriet.
O. I.
Maanselkä [man-], den finska benämningen
på landrygg, betecknar i sin vidsträcktaste
användning sammanfattningen af Finlands alla
väsentligare vattendelare. M. har endast på vissa
sträckor natur af en mer eller mindre afbruten
bergskedja. Mestadels krönes dess berggrund af
åsar, bildade af rullstensgrus, eller af högmossar,
myrar och träsk, och stundom röjer sig icke ens
dess sträckning för ögat genom någon upphöjning
öfver den omgifvande terrängen. De ansenligaste
bergshöjderna resa sig icke häller i regeln från
sjelfva landryggen, utan mer eller mindre fristående
på sidan om densamma. – Hufvudstammen af M. utgår
från den skandinaviska fjällryggen vid Haldefjäll
(norr om 69° n. br.), det högsta fjäll, som berör
finskt område (1,258 m.), och omsluter i en mot
v. öppen båge större delen af finska Lappland och hela
Österbotten, utgörande sålunda vattenskilnaden emellan
de nord- och syd-österbottniska sluttningarna på ena,
samt Ishafs- och de sydfinska sluttningarna på andra
sidan. Med en riktning åt s. ö. och ö. utgör M. till
en början riksgräns mot Norge intill Peldovuoma fjäll
och utsänder härunder mot s. ända till Bottniska
viken en bergräcka, som under namnet Ounasselkä
skiljer Tornio och Kemi floddalar samt tillika
landskapen Vester- och Österbotten. Af denna grens
högre toppar äro sedan länge bekanta Ounastunturi
(640 m.) och Pallastunturi (858 m.). Från Peldovuoma
stryker M. åt s. och ö. till ryska gränsen, som
beröres vid Talkunaoaivi (68° 10’ n. br.). Denna
sträcka, och företrädesvis dess östligaste del,
betecknas med namnet Suoloselkä. Benämningen M. åter
användes i inskränktare mening, jämväl i orten, på
den del af landryggen, som från nämnda gränspunkt
fortsättes, på ett par mils afstånd från gränsen mot
Ryssland och emellanåt sammanfallande med denna,
till Möntönvaara (straxt s. om 64° n. br.) der
Uleåborgs och Kuopio län samt guvernementet Olonets
sammanstöta. Hufvudriktningen är härunder sydlig,
likväl med en invikning mot v., hvilken genomskär
Kuolajärvis och Kuusamos berglandskap samt utsänder
åt n. v. och v. några förgreningar (Kolsanharju,
Ailanganselkä, Kainunselkä). Hufvudstammen af
det egentliga M. drager sig redan några mil n. om
Möntönvaara in på ryskt område, der den fortlöper
i riktning mot s. ö., medan en sidogren under
det geografiska namnet Suomenselkä fortsätter
mot s., v. och s. v., tills den med Sideby udde
(62° n. br.) utlöper i Bottniska viken. Denna arm,
hvilken såsom ett upphöjdt, bredt, ödsligt bälte,
upptaget af bergssträckor, mossar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
