Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magelhaens ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillskrifver det lägre stående trolldomsgåfvor. Så tro
hinduerna om dravida-folken; så trodde ända in i
senaste tider skandinaverna, ja till och med finnarna
om sina grannar lapparna. – De gamle egypterna
egde en utbildad tro på kraften af besvärjelser,
mystiska reningar, offer, amuletter samt symboliska
tecken och handlingar. De ansågo besvärjelserna
verka t. o. m. på andra sidan grafven, och den
s. k. Dödsboken (se d. o.) består till en stor del
af sådana, hvilka skulle afvända de faror, som den
aflidne hade att utstå, innan han kom till de saliges
fält. Kilskrifterna lära oss, att trolleriet till
alla sina delar sedan urminnes tid var inhemskt hos
semiterna och de äldre folk, från hvilka de fått sin
civilisation, dessa folk må nu vara turaner eller
ej. Kaldéerna använde äfven astrologien i magiens
tjenst. Judarna trodde, såsom vi finna t. ex. af
berättelsen om hexan i Endor, på möjligheten af att
frammana andar och tvinga dem efter sin vilja, och
i hela Österlandet gällde Salomo som den ypperste
af alla mager, hvars signet hade makt att binda
eller lösa andarna. Bekanta äro de exempel derpå,
som nämnas i »Tusen och en natt».
Ju mera ljus som genom de nyare upptäckterna,
framförallt Schliemanns, sprides öfver den äldre
grekiska odlingen, dess klarare framstår dennas
sammanhang med den österländska. Mindre Asien eller
stundom Egypten är dervid ofta förmedlarinna, och den
derifrån kommande vidskepelsen och trolldomsväsendet
blandade sig tidigt med den inhemska magien. Redan
hos Homeros finna vi trolldrycker (Helena iskänker
en dylik, hvartill hon fått receptet från Egypten,
åt den trötte Telemachos), helbregdagörelse genom
trollformler, förvandling af menniska till djur,
uppväckande från de döda o. s. v. I senare tider
är det i synnerhet underjordens gudinna, Hekate,
som förlänar kraft åt de magiska medlen. Men
äfven andra gudar, såväl som demoner, äro ofta
verksamma vid trolldomen, framför andra »den stora
modern», Frygiens högheliga gudinna, hvars prester
utöfvade magiska konster samt kokade läke- och
giftdrycker. Såsom väldiga undergörare ansågos
den mytiske skalden Orfevs samt filosoferna
Pythagoras och Empedokles. Hela familjer och
slägter, såsom klytiderna i Troja, stodo i rykte för
trolldomsförmåga, och menniskor af samhällets lägsta
klasser ströko omkring i mängd, förtjenande sitt
bröd genom föregifven förbindelse med öfvernaturliga
makter. – Etruskerna, med sin dystra grafreligion,
voro naturligtvis hängifna åt magiska konster, ehuru
vi ej känna mycket derom. Äfven öfriga italiska folk,
såsom marser och osker, befattade sig dermed. Särdeles
vanlig måtte hos dem varit den s. k. exsekrationen
(defixionen), d. v. s. invigande åt underjordens
makter. Sådana exsekrationer skrefvos väl merendels
på blytaflor, sådana som den, hvilken, funnen i en
oskisk graf vid det gamla Capua, nu förvaras i Museo
nazionale i Neapel. Trots Büchelers, Bréals och
Bugges skarpsinne är den ännu ej fullt tydd; men så
mycket är säkert, att den innehåller en exsekration,
hvarigenom en viss Vibia inviger en Paquius
Cluentius och andra fiender åt den underjordiska Ceres. –
Hos romarna var allt slags trolldom i bruk i allra
äldsta tider. Man ansåg sig kunna förmå en fiendestads
gudar att öfvergå på romarnas sida. De »tolf taflornas
lagar» förbjuda bl. a. att genom trollformler locka
skördar öfver till sig från grannens åker. Dock hafva
vi först mot slutet af republiken, i synnerhet hos
Horatius, mera rikliga upplysningar att tillgå
om den romerska magien. Till sin spets drefs
emellertid trolldomsväsendet under den romerska
kejsaretiden, då italisk, romersk och österländsk
magi sammansmälte. Appulejus och Lukianos lemna oss
lifliga beskrifningar på det ofog, som bedrefs af
alla dessa bedragare, hvilka under namn af mager,
babylonier, kaldéer, filosofer, Isis-prester och
hexor fyllde städer och landsvägar. Med sånger,
förbannelseformler, mystiska bokstäfver, stenar,
örter, talismaner, trollknutar, sejd, menniskooffer
m. m. påstodo de sig kunna ingripa i naturkrafternas
gång, förmörka solen och hejda stjernorna i deras
lopp. Månen, uppgåfvo de, måste på deras befallning,
vandra ned från himlen; jorden remnade, floderna
stannade och bergen hofvo sig upp. Trollmän och hexor
foro genom luften. Torka eller regn, fruktbarhet eller
missväxt kunde de framkalla. Sjukdomar och ormbett
botade de. Men de förstodo ock att åstadkomma sjukdom
genom det s. k. onda ögat; i synnerhet qvinnor med
dubbel pupill kunde på det sättet förvandla menniskor
till djur. Kärlek viste man framkalla eller återväcka
till lif genom drycker och på många andra sätt. Ja
genom ädelstenen astrobolos kunde man eröfra städer
och flottor. Äfven guldmakeri (jfr Alkemi) bedrefs,
så t. ex. redan af kejsar Caligula, som hemtat sitt
vetande derutinnan från egyptiska skrifter. Såsom
hjelpare vid dessa unders utförande uppkallade man
de döde (nekromanti) eller demoner (goëti). Ja
sjelfva gudarna måste på mäktiga trollkarlars
bud infinna sig. Nyplatonikerna satte hela detta
trolldomsväsende i system. – De kristne kejsarna
sökte med sina förordningar stäfja dylika konster,
men med så mycket mindre framgång, som de till en
del sjelfva voro hängifna deråt.
Medeltidens magi var i allmänhet endast en
fortsättning af den antika, som redan förut
uppblandats med germansk. Trollformlerna fingo
emellertid en annan anstrykning, beroende på den nya
religionen. Tron på magiens kraft var dock stark i
alla kretsar. Man skilde mellan den hvita och den
svarta magien (»svartkonst»). Den förra verkade
med hjelp af de goda makterna, helgon och änglar;
den senare anropade djefvulen och hans underordnade
andar. Allmän blef den tron att man kunde ernå stora
timliga fördelar (makt, rikedom o. s. v.) genom att
pantförskrifva sin själ till mörksens furste, som
efter viss kontraherad tid egde rätt till henne. Ett
utflöde af denna tro var det förskräckliga hexväsendet
(se Hexeriprocesser), som dock först mot slutet af
medeltiden, fick sin fulla utveckling samt fortfor
ända till slutet af 18:de årh. Fullständig kännedom
om hexväsendet och i allmänhet om de olika arterna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
