Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magni ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. M. Henriksson, son af danske prinsen
Henrik Skatelär och Ingrid Ragvaldsdotter,
som tillhörde Stenkils ätt, öfverrumplade
1160 konung Erik den helige och blef derefter
konung öfver Svealand. Han blef dock redan
1161 slagen och dödad af de förbittrade
svenskarna, som anfördes af Karl Sverkersson.
K. H. K.
3. M. Ladulås, andre son till Birger
jarl och Ingeborg, kon. Erik Knutssons dotter,
föddes 1240. Redan under sin faders lifstid
nämnes han såsom hertig och erhöll efter hans död
(1266) Södermanland såsom län, hvarjämte han synes
i egenskap af Sveahertig innehaft en makt liknande
de forne jarlarnas. Ett spändt förhållande inträdde
snart emellan M:s äldre broder, konung Valdemar,
å ena sidan samt M. och hans yngre broder
Erik å den andra. Tvedrägten slog ut i full
låga, då Valdemar 1274 hemkom från en pilgrimsfärd
till Rom. Understödda af en dansk här, inträngde
nämligen M. och Erik i Vestergötland, slogo Valdemar
vid Hofva (1275) och tvungo honom att fly till Norge.
M. hyllades derefter s. å. vid Mora stenar såsom
konung och kröntes 1276 i Upsala. Han råkade
emellertid sedermera i oenighet med konung Erik
Glipping i Danmark, som understödde Valdemar,
och måste 1277 afstå södra delen af riket
till Valdemar. Redan 1279 återtog dock M. (som
1278 slutit fred med Danmark) denna del, troligen på
grund af att Valdemar varit delaktig i Folkungarnas
uppror. 1278 hade nämligen några af rikets stormän,
som uppgifvas hafva tillhört Folkungaätten,
begynt uppror, dödat en konung M:s gunstling,
tillfångatagit konungens svärfader och belägrat
Jönköping. M. ingick visserligen förlikning med dem,
men 1280 lät han halshugga resningens hufvudman.
Sedermera förde han regeringen i fred och ro.
I det krig, som egde rum emellan Norge och Danmark,
intog han en medlande ställning och utsågs äfven
(1285) till skiljedomare i en tvist emellan Norge och
Lybeck. – Med gotländingarna, som länge intagit
en viss sjelfständig hållning till Sverige,
träffades 1285 en öfverenskommelse, hvarigenom de
gjordes mer beroende af den svenske konungen, och
då en tvist uppstått emellan borgarena i Visby
och de gotländske bönderna, gjorde M. med kraft
sin höghetsrätt gällande. I likhet med sin fader
upprätthöll han på det strängaste friden i landet och
erhöll derför det hedrande tillnamnet Ladulås
(emedan han liksom satt lås för bondens lada).
Genom Alsnöstadgan (se d. o.), omkr. 1280,
förnyade han sin faders edsöreslagar och förbjöd
våldgästning. Genom Skeninge stadga (1285) sökte
han stäfja blodshämden, särskildt genom förordnandet
om konungsfriden (se d. o.). Alsnöstadgan innehöll
vidare medgifvande af skattefrihet för dem, som
gjorde krigstjenst till häst, och i detta stadgande
har man velat se grunden för det svenska
adliga frälsets uppkomst (se Frälse, sp. 451).
Konung M. dog på Visingsö d. 18 Dec. 1290 och
blef begrafven i Stockholms franciskankyrka
(nuv. Riddarholmskyrkan; den i denna kyrka befintliga
grafvården öfver M.
lät Johan III uppföra). Han hade 1276 förmält
sig med Helvig (d. på 1320-talet), en dotter till
grefve Gerhard I af Holstein. Med henne hade han
sönerna Erik (d. 1279), Birger, som efterträdde
honom på tronen, Erik och Valdemar samt döttrarna
Ingeborg, g. m. konung Erik Menved i Danmark, och
Rikissa, abbedissa i Klara kloster i Stockholm.
K. H. K.
4. M. Eriksson, den föregåendes sonson, son till
hertig Erik Magnusson (se Erik, svenska prinsar 5)
och Ingeborg, norske konungen Håkan V:s dotter,
föddes i April eller Maj 1316. Endast tre år gammal
hyllades han efter sin morfaders död (1319) till
konung i Norge och valdes d. 8 Juli s. å., sedan
ett unionsfördrag blifvit upprättadt emellan de två
rikena, till konung äfven i Sverige. Till en början
erhöll hans moder, hertiginnan Ingeborg (se Ingeborg,
norska prinsessor 3), ett öfvervägande inflytande
på regeringen i de båda rikena, men 1322 slöto sig
de svenske stormännen tillsammans, fråntogo henne
styrelsen och öfverlemnade den åt rådet, i hvars
spets stod drotsen Knut Jonsson (Blå). Detta exempel
följdes 1323 af norrmännen, som till riksföreståndare
utsago herr Erling Vidkunssön. Unionen emellan de båda
rikena inskränktes derefter enligt unionsfördraget
till ett försvarsförbund. Med Ryssland, till hvilket
land förhållandet länge varit oroligt, ingicks en
märklig fred i Orechovets (Nöteborg) 1323.
1332 blef M. myndig, och s. å. vände sig Skånes
innebyggare till honom med begäran om beskydd mot de
holsteinske pant-innehafvarna. M. visade sig villig
att gifva det, och för att ytterligare försäkra sig
om besittningen af Skåne köpte han det formligen af
pant-innehafvarna för 34,000 mark silfver. När danske
konungen Valdemar Atterdag sedermera vägrade erkänna
konung M:s eganderätt till Skåne, och M., som vändt
sig till påfven med begäran om bekräftelse å köpet, af
denne erhöll endast ett undvikande svar, invecklades
M., närmast på grund af sin moders panträtt till vissa
slott i Danmark, i krig med konung Valdemar. Fred dem
emellan slöts först på hösten 1343 i Varberg, hvarvid
Valdemar formligen afträdde Skåne och dessutom för
8,000 mark silfver till M. sålde södra Halland och för
7,000 mark s. troligen äfven norra Halland. Då från
förmyndareregeringen inga penningar funnos hopsparade,
vållade anskaffandet af denna köpesumma äfvensom
utbetalandet af hans syster Eufemias brudskatt
betydliga svårigheter, och flere af hans råd måste
ikläda sig ansvarsförbindelse samt nödgades äfven
sjelfva utbetala stora summor. Deraf tvingades äfven
konungen att förpanta stora delar af riket. Detta
väckte allmänt missnöje, i synnerhet som konungen och
hans gemål trots penningebristen synas hafva fört ett
yppigt och slösande lif. Äfven klagades, att konungen
förbigick sina gamla och erfarna rådgifvare. Ett
utbrott af missnöjet i Sverige, som särskildt hos
stormännen synes varit starkt, egde troligen rum redan
i början af år 1338, ty vid den tiden finnes M. hafva
drifvit sin förre drots, herr Greger Magnusson,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
