Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tyske kejsaren Lothar, hvilken i Halberstadt lät
kröna honom till konung. Hemkommen derifrån riktade
M. ett nytt anfall mot Erik, men stupade i det blodiga
slaget vid Foteviken, d. 4 Juni 1134. M. gifte sig
1128 med en polsk konungadotter, Rikissa, som blef
moder till Knut Magnusson (se Knut, danska konungar,
6) samt sedermera äktade en rysk furste, med hvilken
hon blef moder till Valdemar den stores drottning,
Sofia, och slutligen i äktenskap med Sverker
den äldre blef den sverkerska ättens stammoder.
E. Ebg.
Magnusson, Arne, isländsk historieforskare och
samlare, född i Middal, Dala syssel, på Vestlandet,
d. 13 Nov. 1663, var prestson, men räknade bland
sina förfäder på fädernesidan Björn Thorleifsson
(kunglig befallningsman på Island, död 1467) och
Snorre Sturlasson samt på mödernesidan den tredje
protestantiske Skalholtbiskopen. Gisle Jonsson. 1683
blef han student vid Köpenhamns universitet och
tog 1685 teologisk ämbetsexamen. Derefter blef han
amanuens hos Tomas Bartholin d. y. och vistades
i dennes hus till hans död (1690). År 1694 blef
M. professor, företog 1694–96 en resa i Tyskland samt
utnämndes 1697 till sekreterare i geheimearkivet
och 1701 till professor i dansk fornkunskap
(»antiquitates danicae»). Det är dock osäkert huruvida
han någonsin höll föreläsningar. 1702 sändes han
till Island för att tillsammans med P. Vidalin
ordna dess jordbeskattning. Han stannade der i 10
år, under hvilken tid han samlade ett stort antal
gamla handskrifter och dokument, hvilka han förde
med sig till Köpenhamn. I sin samlingsifver visade
han icke alltid aktning för eganderätten. Derjämte
tillvaratog han många andra fornskrifter och
sällsynta böcker. En stor del af dessa och något
af hans isländska samling, men långt mindre än man
trott, förstördes vid den stora branden i Köpenhamn
i Okt. 1728. Vid samma tillfälle förlorade han alla
sina lärda anteckningar. Under den korta återstoden
af sitt lif sökte han att genom ny samlareflit
ersätta förlusterna. Vid sin död, d. 6 Jan. 1730,
skänkte M., som 1721 blifvtt professor i historia och
bibliotekarie vid universitetsbiblioteket, till detta
hela sin samling (Arne-magneanska samlingen) jämte ett
kapital (Arne-magneanska legatet, f. n. 64,000 kr.),
afsedt att bekosta fornskrifters utgifvande och att
understödja tvänne isländska studenter, som egna sig
deråt. Genom statut af d. 18 Jan. 1760 tillsattes en
särskild kommission (Arne-magneanska kommissionen)
för att vårda samlingen, hvilken omfattar omkr. 2,000
handskrifter (deraf en femtedel på pergament),
1,600 isländska pergamentsbref och omkr. 4,000
diplom, de flesta norska. M. utgaf endast några få af
fornskrifterna, men genom sin samling har han verkat
mera än någon annan för forntidsstudiet och för alltid
gjort Köpenhamn till den naturliga medelpunkten
derför. Arne-magneanska legatet har bekostat
utgifvandet af en serie vigtiga fornskrifter.
E. Ebg.
Magnusson, Skule, isländsk ämbetsman, f. 1711, blef
1734 sysselmand och 1749 landfoged
på Island samt framkallade genom sitt nit många
nyttiga inrättningar och företag. Det var han,
som gaf impulsen till frigifvandet af handeln på
Island (1786), hvilket var ett hufvudvilkor för öns
materiella utveckling. Död 1794. E. Ebg.
Magnusson, Finnur, vanligen kallad Finn Magnusen,
isländsk fornforskare, född på Skalholt d. 27
Aug. 1781, blef student i Köpenhamn 1798, men måste
1803 återvända till Island och blef 1806 sakförare
vid overretten i Reykjavik. 1812 begaf han sig
åter till Köpenhamn, erhöll 1815 professors titel
samt fick 1819 uppdrag att hålla föreläsningar i
fornnordisk literatur och mytologi vid universitetet
och konstakademien. 1823 blef han amanuens vid
Geheimearkivet och 1829 geheimearkivarie. 1816
utsågs han till medlem af komitén for inhemska
fornsakers bevarande och 1822 af arne-magneanska
kommissionen. Derjämte var han under många år
ordförande i det isländska literatursällskapet
och vice ordförande i fornskriftsällskapet. 1832
fick han säte bland de »upplyste män», som skulle
rådslå om ständerförfattningen, och 1835–42 var
han medlem af östiftens ständerförsamling såsom
representant för Island. 1839 blef han etatsråd. Död
d. 24 Dec. 1847. M. var en utomordentligt lärd och
djupsinnig forskare i nordens fornhistoria och
gudalära samt en mycket flitig författare. Hans
betydelsefullaste arbeten voro en dansk
öfversättning af den äldre eddan (1821–23),
Edda-læren og dens oprindelse (4 bd, 1824–26)
och hans redaktion af de mytologiska dikterna i
Sämunds edda i den stora arne-magneanska upplagan
(3:dje bd, 1828), med ett dithörande mytologiskt
lexikon (Priscae veterum borealium mythologiae
lexicon). Vidare besörjde han utgifvandet af
Espolins isländska årsböcker (6 bd, 1821–27) och
af »Grönlands historiske mindesmserker» (1838–45,
tills. med K. K. Rafn). Dessutom författade han ett
stort antal afhandlingar af arkeologiskt innehåll,
bl. a. Udsigt over den kaukasiske menneskestammes
ældste hjemsted og udvandringer (1818), Bidrag til
nordisk arkæologi (1820; öfvers. till svenska 1822),
genom hvilket arbete han väckte frågan om de nordiska
myternas användande i skön konst, och Om de gamle
skandinavers inddeling af dagens timer (1844). M:s
böjelse för hypoteser ledde honom dock stundom in
på oriktiga vägar. Ett slående bevis derpå var hans
skarpsinniga tolkning af »Runamo-inskriften» (1841),
hvilken Worsaae senare (1844) klarligen ådagalade
bero på en synvilla, i det hvad M. föreställde sig
vara runor var endast produkten af en lek af naturen.
E. Ebg.
Mago, namn på flere kartaginenser. 1. M., med
tillnamnet den store, d. omkr. 500 f. Kr. var både
en tapper krigare, som utvidgade Kartagos makt,
och en känd författare. Han skref på feniciska
språket ett arbete om åkerbruket, hvilket arbete,
öfversatt till latin på romerska senatens befallning,
flitigt studerades i Italien och särskildt användes
af de romerske skriftställare, som behandlade
landthushållningen. – 2. M., en yngre broder till
Hannibal och dennes förnämste underbefälhafvare,
skickades till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
