Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Magnus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personer, som redan förut äro försvagade genom
superi, otjenlig föda, magkatarr, men äfven hos dem,
som skada sin mage genom alltför rik qväfvehaltig
föda. Magkräftan är obotlig. Någon gång har det
lyckats den moderna kirurgien att skära bort en i
tid diagnosticerad pyloruskräfta. Eljest förlöper
den dödligt, vanligen inom ett eller ett par år.
F. B.
Magskärfven, anat. Se Bröstben.
Magspottkörtel, detsamma som bukspottkörtel (se
d. o.).
Magsyra. Se Magsjukdomar.
Magsår. Se Magsjukdomar.
Magyar [må’djar], László, ungersk upptäcktsresande,
f. 1817, studerade i Fiume sjömansyrket, var derefter
en tid sjöofficer i argentinsk tjenst och begaf sig
1847 till Afrikas vestkust. I Bihé gifte han sig 1849
med en dotter till en negerhöfding. Derifrån uppbröt
han 1850 med ett talrikt följe för att undersöka det
inre landet och framträngde genom Muata Jamvos land
till Jakilem, nära 7° s. br., vid Kongos biflod
Kassabe. Han återvände 1851 på en östligare väg
och gjorde senare ännu några forskningsfärder. Död
d. 9 Nov. 1864 i Dombo Grande i Benguela. M:s
reseskildringar utgåfvos 1859 på ungerska och tyska.
Magyarerna [madjarerna], Ung. magyarok
[må’djarok], sing. magyar [må’djar], hufvudmassan
af Ungerns befolkning, tillhöra den ugriska grenen
af den finsk-ugriska folk- och språkstammen (se
Finsk-ugriska språk). Namnets härledning och betydelse
äro ovissa. Enligt Castrén och Hunfalvy är ordet
»magyarer» ursprungligen samma ord (med betydelsen
»förenade») som voguler och ugrer, hvaraf venger,
ungrare och andra motsvarande europeiska namnformer
härstamma. I likhet med sina stamfränder ostjaker och
voguler bodde magyarerna ursprungligen på Uralbergens
sluttningar, men råkade senast under 5:te eller
6:te årh. under sina sydvestra grannar bulgarernas
och derefter under kazarernas välde. Sedan dessa i
förening med uzerna (riktigare: oguserna, se Kumaner)
i 9:de årh. underkufvat petsjenjegerna, trängdes
magyarerna af dessa senare söderut och delade sig i
tvänne horder, af hvilka den ena vid Kaspiska hafvet
försvann, och den andra slog sig ned i sydvestra
Ryssland, som då bar namnet Atelkuza. motsvarande
Besarabien och Moldau. Efter denna tid blir deras
historia mera känd. Under sin furste Arpád bistodo
de (890-talet) den tyske konungen Arnulf mot Mährens
storfurste Svátopluk, men derunder förhärjades deras
eget land af petsjenjeger och bulgarer. Magyarerna
drogo då vidare vesterut och fördrefvo avarerna
från landen kring Maros, Teiss och mellersta Donau,
hvilka derefter blefvo deras stadigvarande boplatser
och erhöllo namnet magyar ország (magyarland,
d. v. s. Ungern). Om deras ströftåg i Tyskland
under 10:de årh. och vidare öden se Ungern. – Den
af Vámbéry (»Der ursprung der magyaren», 1882)
framställda åsigten att magyarerna skulle vara ett
turko-tatariskt folk har ännu icke vunnit någon
anhängare. Af de nuvarande
magyarerna, hvilkas antal uppskattas till omkr. 6 1/2 mill.,
bebo omkr. 5 3/4 mill. de stora ungerska slätterna,
mest oblandade med andra folkstammar i Teiss-dalen
från Tokaj till Szegedin, och bilda absolut majoritet
i 29 af det egentliga Ungerns 51 komitat. De
öfrige magyarerna bo nästan alla i Siebenbürgen,
der der med inbegripande af de likaledes magyariska
szeklerna, uppgå till mer än 1/2 mill. Magyarerna äro
brakycefaler liksom de flesta andra finsk-ugriska
folk, och de förete i kroppsbildning tvänne ganska
olika typer. Den ena, mer förädlad och bland de högre
klasserna ganska allmän, utmärker sig för en kraftig
och smidig medelstor kroppsbyggnad samt anses med
rätta i afseende på ansigtsdragens regelbundenhet
och, uttrycksfullhet – stora, mörka, eldiga ögon,
bländande hy, fin näsa och mörkt lockigt hår –
öfverträffa alla andra europeiska folktyper. Den
andra deremot, som ofta förekommer hos den lägre
landtbefolkningen, i synnerhet i mera afskilda
trakter, karakteriseras af nästan rundt hufvud,
låg panna, mörka, litet snedt ställda ögon, tjocka
läppar, svag skäggväxt och undermålig kroppslängd
samt påminner ögonskenligen om den i vårt tycke så
fula mongoliska typen. Till karakteren skildras
magyarerna såsom öppnar ädelmodiga, djerfva och
gästfria, men framförallt såsom passionerade, stolta
och fosterlandsälskande. Sedan frihetsstriden 1848
och omgestaltningen af Ungerns politiska ställning
(1867) har denna fosterlandskärlek företrädesvis tagit
formen af hat mot allt utländskt, särskildt tyskt
och slaviskt. Om detta också i hög grad bidragit att
utveckla deras eget språk och literatur, under det
att förut latin, tyska och franska användes inom de
bildade klasserna mycket allmännare än magyariskan,
så har dock denna afslutenhet utgjort ett stort
hinder för en gedignare bildning. Den representativa
delen af magyarerna, deras ytterst talrika landtadel,
lefver derför också ett egendomligt, borneradt lif,
hvars ljus- och skuggsidor ingen bättre skildrat
än deras egen berömde romanförfattare M. Jókai. –
Nationaldrägten, som äfven inom de högre klasserna
ofta nyttjas vid officiella tillfällen, är särdeles
pittoresk och rikt utstyrd. De åtsittande, med snören
broderade benkläderna af mörkt kläde räcka blott till
knät, der de mötas af de höga, stundom med tofsar
i silke och guld prydda stöfvelskaften. Om sommaren
bär dock landtbefolkningen korta, vida byxor af hvitt
linne- eller bomullstyg. Västen är vanligen af blått
kläde, med gula eller hvita knappar. Deröfver bäres
den bekanta »dolmány», en åtsittande med snören
och knappar utsirad jacka, eller ock en »attila»,
en kortare broderad rock, och derjämte en större,
tjockare med pelsverk besatt tröja (bekes), som
i vackert väder fästes med snören öfver venstra
axeln. Till öfverrock tjenar en stor, hvit mantel
eller, i sträng vinter, en tjock fårskinnspels.
Qvinnorna bära vida, veckiga, halflånga kjolar
af ljusblått eller grönt kläde, ett oftast rödt
eller svart, rikt broderadt lif, som tillslutes om
halsen med ett silfverspänne, och deröfver en liten,
likaledes, rikt sirad pelströja. Brokiga hufvuddukar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
