Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maine ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gemål 1753. Med den längst öfverlefvande af deras
söner utslocknade familjen 1775.
Maine [men], Sir Henry James Sumner, engelsk
rättslärd, f. 1822, blef 1847 professor i civilrätt
vid Trinity Hall i Cambridge, 1854 föreläsare i
jurisprudens vid Middle Temple i London och 1862
medlem af regeringen uti Indien. 1860 återvände han
till Europa samt blef 1870 professor i jurisprudens
i Oxford och 1871 medlem af statssekreteriatet för
Indien. 1877 valdes han till »master» vid Trinity Hall
samt lemnade 1878 sin professur. M:s förnämsta arbeten
äro Roman law and legal education (i Cambridge essays,
1856), Ancient law: its connection with the early
history of society, and its relation to modern ideas
(1861), Village communities in the East and West
(1871), Lectures on the early history of institutions
(1875) och Dissertations on early law and custom
(1883). 1883 kallades M. till korresponderande
ledamot af Académie des sciences morales et politiques
i Paris.
Maine de Biran [män dö bira’ng], Marie François
Pierre Gonthier, fransk filosof, f. 1766, d. 1824,
fördes, trots sitt inåtvända, skygga skaplynne,
af omständigheterna in i det politiska lifvet,
såsom medlem af De femhundrades råd 1797 samt
deputerad 1812–16 och 1818–24. Han höll dervid en
medelväg emellan ultrarojalisterna och de liberale. I
Paris samlade han sedan 1814 omkring sig en krets af
eklektiska filosofer, bl. a. Royer-Collard, V. Cousin,
A. M. Ampère, Guizot, hvilka helsade honom såsom
sin mästare i metafysiken. M:s tidigare skrifter
visa honom beroende af 1700-talets sensualistiska
tänkande. Men han bröt med detta genom de prisbelönta
skrifterna Sur la décomposition de la pensée (1805),
Sur la perception immédiate (1807) och Sur les
rapports du physique et du moral de l’homme (1811). I
Essai sur les fondements de la psychologie (1813,
ofullbordad) åsyftade han att mera systematiskt
framställa sin tankebyggnad. Till grund för denna
lägger han den individuella energiens faktum
l. viljan såsom det omedelbara innehållet i allt
sjelfmedvetande. Han sätter menniskans uppgift i
att genom egen kraft triumfera öfver den animaliska
naturens impulser. Otillräckligheten af denna den fria
viljans princip ledde till den reaktion att M. mot
slutet af sin lefnad hängaf sig åt mystik och ansåg
menniskans högsta goda vara att med förintande af sin
vilja uppgå i gudomen. M:s Oeuvres philosophiques
utgåfvos 1841 (i 4 bd) af V. Cousin, hans Oeuvres
inédites i 3 bd 1859 af E. Naville, som äfven utgaf
»M., sa vie et ses pensées» (2 bd, 1857).
Maine-ét-Loire [män-e-låar], departement i
vestra Frankrike, bildadt af södra delen af
den forna prov. Anjou. Areal 7,121 qvkm. 523,491
innev. (1881). Depart. genomströmmas af Loires breda,
men grunda flodbädd, hvilken inom depart. mottager
tillflödena Authion och Maine (bildad genom föreningen
af Sarthe och Mayenne) från höger samt Thouet, Layon
och Evre från venster. Det är ett till större delen
jämnt, af breda dalar genomskuret, högst fruktbart
land. Mer än hälften af arealen är odlad
mark. Jordbruket och boskapsskötseln lemna
en afkastning utöfver departementets eget
behof. Vinodling idkas i stor utsträckning och
lemnar en utmärkt produkt. Mycket frukt afyttras
till Paris. Nära Angers finnas stora skifferbrott,
och stenkolsfältet Layon-et-Loire lemnar årligen
omkr. 15,000 ton stenkol. Industrien är liflig och
sysselsätter sig mest med tillverkning af linne-,
bomulls- och yllevaror (i Cholet och Angers) samt
perlor och emaljer (i Saumur). Departementet indelas
i 5 arrondissement: Angers, Baugé, Cholet, Saumur
och Segré. Hufvudstad är Angers.
Maine-lagen [men-], Eng. Maine liquor law. Se Maine,
en af Nord-Amerikas Förenta stater.
Mainland [menländ], den största bland Shetlandsöarna,
938,3 qvkm. stor, med omkr. 22,000 innev. Hufvudstad
är Lerwick. Se Shetlandsöarna.
Main morte [mäng mårt], Fr., Lat. manus mortua,
T. todte hand, »död hand», en i 9:de årh. uppkommen
benämning för att beteckna kyrkor eller kloster eller
under katolska kyrkan ställda fromma stiftelser
i egenskap af innehafvare för evärdlig tid af den
till dem gifna egendom, hvilken sålunda, för alltid
undandragen enskild dispositionsrätt, hade fått sig
pålagd likasom en död hand, så att den ej kunde
till förmån för någon annan afhändas kyrkan. Som
den eganderätt, hvilken sålunda tillkom kyrkan,
kunde omfatta allt slags egendom, förläningar
och allahanda rättigheter af fastigheter, verkade
den på två sätt skadligt. Dels gaf den kyrkan en
maktställning inom staten, som förhöjdes genom den
skattefrihet, hvilken förbehölls hennes egendomar,
dels undandrog den från den fria hushållningen
jordegendom, hvilken, i den mån den förökades i
kyrkans hand, samlades på allt färre händer, till
följd hvaraf ett hushållningssätt alstrades, som
blef menligt för landets uppodling och jordbrukets
förkofran. För att bota detta onda, hvilket, i den
mån den landsherrliga makten utvecklades, visade
sig för denna hinderligt, sökte man ordna dessa
förhållanden genom lagar, s. k. amortisationslagar,
hvilka innehöllo bestämmelser, som närmare
reglerade och inskränkte öfverlåtelse af större
egendomar och förmögenhetskomplexer, såväl
fast som lös egendom, till kyrkor och fromma
stiftelser samt gjorde öfverlåtelsen beroende af
statsmaktens bifall. Redan i 13:de årh. förekomma
sådana lagar. Från amortisationslagars utfärdande
öfvergick man till sekularisation eller, såsom det
hos oss kallas, reduktion, d. v. s. indragning till
staten. I Frankrike begagnas ännu ordet »main morte»
om from stiftelse, och en särskild beskattning
är ålagd »biens de main morte» i stället för den
registreringsafgift, som staten åtnjuter af andra
egendomar vid öfverlåtelse från en egare till en
annan, men ej kan erhålla af dessa egendomar till
följd af deras bibehållande under samma egare för
evärdliga tider. I Sverige har aldrig kyrkan haft
en så förherskande ställning som i det feodala
Europa. Båda namnen »main morte» och »död hand»
äro främmande, fastän äfven hos oss katolska kyrkan
förvärfvade sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
