Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Manna-asken ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lager af en geléliknande, ätbar lafmassa. Det var
helt naturligt, att hebréerna, då de på morgonen sågo
detta ätbara gelé på samma fläck, der de qvällen förut
sett endast torrt grus, med häpnad skulle utropa:
man-hu? (»hvad är detta?») – hvaraf den grek. och
lat. benämningen manna anses hafva uppstått – och ej
kunde undgå att tro, att denna underbara manna regnat
ned från himmelen, hvilket den ock i viss mening kan
sägas hafva gjort, eftersom regnfallet förorsakat
lafvens plötsliga tillväxt. Denna mannalaf begagnas
ännu af araberna i norra Afrika såsom ett nödbröd.
O. T. S.
Manna-asken, bot. Se föreg. art.
Mannagryn voro ursprungligen beredda
af fröna till mannagräset, Glyceria
fluitans (L.) K. Br. samt erhöllos från Polen och ryska
Östersjöprovinserna. Enligt uppgift insamlades de
mogna fröna medelst håfvar, med hvilka man skummade
ytan af det vatten, der mannagräset växer. Fröna
torkades och skalades (»skräddes») sedan i en
för ändamålet inrättad qvarn. Äfvenledes skola
mannagryn hafva erhållits af hirsfrön. Emellertid
torde de nu i handeln förekommande »mannagrynen»,
hvilka utföras i stora massor från Ryssland, med all
säkerhet vara tillverkade af hvete, som undergått
kokning, hvarigenom dess stärkelse blifvit mer eller
mindre fullständigt omsatt till dextrin. Det kokta
hvetet torkas sedan, skalas och sönderkrossas till
små kantiga, gulaktiga, liksom halfgenomskinande
gryn, snarlika mycket groft mjöl. Genom den
fina sönderkrossningen och dextrinomvandlingen af
stärkelsen äro dessa gryn lättare smältbara än vanliga
gryn, som innehålla stärkelse i vanligt oförändradt
tillstånd. Mannagryn användas derför med fördel i
s. k. »sjuksoppor» eller till föda, i form af välling,
gröt o. d., åt personer med svagare matsmältning. För
öfrigt tillredas i hushållen hvarjehanda
anrättningar, till hvilka mannagryn användas.
O. T. S.
Mannagräs, Glyceria fluitans L., bot., är ett
i vattenfyllda diken, dammar o. s. v. tämligen
allmänt förekommande gräs (nat. fam. Gramineae
Juss.), hvars 3–5 mm. breda blad, i synnerhet de
frän rotstockarna uppskjutande, äro slaka och flyta
på vattenytan, hvaraf ock namnet »flottgräs» har sin
anledning. Stråna blifva omkr. 1 m. höga och uppbära
en mycket lång, smal, ensidig vippa, hvars grenar
under blomningen äro utstående, men efteråt uppräta,
tryckta till strået. Småaxen äro helt få från hvarje
led af det gemensamma axfästet. De äro 2–3 cm. långa,
smalt cylindriska, 7–12-blommiga, gröna, icke sällan
med violetta spetsar å blomfjällen. Skärmfjällen
äro mycket olikstora; yttre blomfjället är tydligt
nervigt, ofta tre-uddigt och med medelnerven
ibland utlöpande såsom ett kort borst. Blommorna
affalla snart från fästet. Fröna äro begärliga för
vattenfoglar. På Linnés tid samlades de i Skåne och
mellersta Europa till »mannagryn», hvilka ansågos vara
en mycket kraftig föda for svaga personer. Rörande
nu i handeln förekommande »mannagryn» se d. o.
O. T. S.
Manna-klöfver. Se Alhagi.
Manna reling, manna vant, sjöv., hedersbevisning
ombord på örlogsfartyg, bestående deruti att
besättningen på kommando springer upp på relingen
och i vant å ena sidan af fartyget och der, på
nytt kommandorop, höjer ett kort hurrarop. Detta
kommandorop med åtföljande »hurrah» upprepas vanligen
4 gånger, hvarefter befälhafvaren kommenderar
»blås ned!». På de moderna pansarfartygen, som ofta
nog hvarken hafva master eller reling, uppställes
besättningen vid sådana tillfällen, då relingsmanning
borde göras, längs fartygets ena sida med ansiktena
vända utåt sjön. Sådan hedersbevisning tillkommer,
då »råmanning» (se Manna rå) ej kan göras, kunglig
eller furstlig person af regerande hus och president
för republik. Relingsmanning göres äfven för statsråd,
amirals- och generalspersoner m. fl. samt stundom
för mötande örlogsfartyg eller såsom svar på annat
fartygs helsning. Jfr Mantåg. L. H.
Manna rå, sjöv., hedersbevisning ombord på
örlogsfartyg, bestående deruti att besättningen
uppställes på och längs rår, bogspröt och
mesanbom. Sådan hedersbevisning tillkommer endast
kunglig eller furstlig person af regerande hus samt
president i republik. Jfr Manna reling och Mantåg.
L. H.
Manna-socker. Se Mannit.
Manna vant. Se Manna reling.
Mannekäng (hårdt k; Fr. mannequin, af
Nederl. manneken, diminutivform af mann, liten man,
liten menniska), större eller mindre docka med leder,
använd af konstnärer vid teckning, målning eller
modellering af drägter och kostympersedlar.
Mannen med jernmasken. Se Jernmasken.
Mannerheim, svensk och finsk adlig ätt, härstammar
från kommissarien i Rikets ständers bank, Augustin
Marheim, hvilken 1693 adlades med namnet M. 1768 blef
ätten friherrlig. En gren af densamma immatrikulerades
1818 bland finska friherrliga ätter och har sedan
d. 26 Dec. 1823 (7 Jan. 1824) greflig värdighet för
hufvudmannen och dennes äldste son.
1. Mannerheim, Lars Augustin, friherre, ämbetsman,
politiker, född d. 15 Okt. 1749, erhöll, efter
slutade studier i Upsala, 1769 anställning
i Kansliet, der han småningom avancerade till
förste expeditionssekreterare vid Inrikes civila
expeditionen. 1780 åtföljde han sin slägting Karl
August Ehrensvärd på dennes italienska resa. Vid 1789
års riksdag tillhörde han de s. k. »patrioterna»
och var en inflytelserik ledamot af denna riksdags
Hemliga utskott. Den spända ställning, hvari han
på grund deraf kom till de maktegande, föranledde
honom att s. å. öfvergifva ämbetsmannabanan. Han
egnade sig derefter hufvudsakligen åt skötandet
af sina bruk och jordegendomar, men deltog dock
äfven i 1792 års riksdag och dess Hemliga utskott,
valdes flere gånger till revisor af Bankoverket
(1794–1807) och hade sedan 1805 plats såsom
fullmäktig i Jernkontoret. Statshvälfningen af år
1809 omfattades af den gamle oppositionsmannen med
lifligt intresse. Han slöt sig utan betänkande till
»1809 års clique» (Adlersparre,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
