Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mantegazza ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
befolkningen. Mantalsskrivningarna förrättas för hvarje
socken å landsbygden af häradsskrifvåren (inom
Lappmarkerna af länsmännen), i Stockholm af rotemän
för särskilda distrikt under ledning af stadens
mantalsnämnd och under öfverståthållareämlbetets
inseende samt för öfriga städer af särskilda
tjenstemän under magistratens tillsyn. De skola
i Stockholm och Göteborg verkställas vid början
och i rikets öfriga delar vid slutet af hvarje
år. Vid mantalsskrifningarna skola husbönder
och fastighetsegare ingifva förteckningar å alla
dem, som höra till deras hushåll, bo å deras egor
eller i deras hus, äro anställda i deras rörelse
o. s. v., hvarjämte förteckningar och uppgifter skola
lemnas af pastorer och församlingsföreståndare, af
länsmän, fjärdingsman, ombud för socknar och städer
m. fl. Med afseende å rätt mantalsskrifningsort
gäller såsom regel, att hvar och en skall mantals-
och skattskrifvas »der han är eller i följd af sitt
vistande bör anses hafva sitt bo och hemvist». I
allmän tjenst anställd person skall mantalsskrifvas
i tjenstgöringsorten, om han icke har vederbörligt
tillstånd att annanstädes bo. Den, som eger fastighet
eller idkar rörelse å flere ställen, må sjelf bestämma
å hvilket af dessa han bör mantalsskrifvas. Samtidigt
må emellertid ingen vara på mer än ett ställe
mantalsskriven. Mer eller mindre tillfällig
vistelse vid läroanstalter, sjukvårdsinrättningar,
arbetsföretag, fängelser o. s. v. medför ej ändring
i den förra mantalsskrifningsorten. Tvister
om rätt mantalsskrifningsort pröfvas i första
instans hvad Stockholm och Göteborg angår af
polisdomstol och för öfriga orter af K. M:ts
befallningshafvande. Kammarrätten är andra
instans. Rörande mantalsskrifningarna, som
erhöllo laglig anordning redan genom Instruction
för mantalscommissarierna d. 20 Dec. 1693,
finnas de nu gällande bestämmelserna intagna
i k. förordn. d. 20 Juli 1861, d. 9 Nov. 1866
(för Lappmarkerna), d. 27 Okt. 1882 (för
Stockholm) och d. 14 Dec. 1883 (för Göteborg).
K. H. B.
Mantegazza, Paolo, italiensk antropolog och
fysiolog, f. 1831, professor i allmän patologi
vid universitetet i Pavia samt senare professor i
antropologi vid »Instituto di studii superiori» i
Florens, har skrifvit en mängd dels vetenskapliga,
dels populära arbeten. Af dessa må nämnas det till
svenskan öfversatta Upilio Faimali (»En djurtämjares
memoarer», 1880). M. har gjort vidsträckta resor,
bl. a. till Sverige och Lappland.
Mantegna [mante’nja], Andrea, italiensk målare,
född 1431 i trakten af Padua, död d. 13 Sept. 1506
i Mantua, upptogs vid 10 års ålder som fosterson af
målaren Squarcione i Padua, hvilken lät inskrifva
honom som elev i målarnas brödraskap. Till hans
första arbeten hör en del fresker, hvilka han efter
1448 gemensamt med andra atelier-kamrater utförde i
Capella SS. Jacopo e Cristoforo, ett kapell i kyrkan
Eremitani (Padua). Hans arbeten utgöra de förnämsta
i detta kapell, hvars målningar äro de enda i norra
Italien, som kunna jämföras med renaissance-mästarnas
i Florens. Han har der skildrat en del af apost. Jakobs lif, såsom
t. ex. Apostelen inför Herodes Agrippas domstol, samt
ett par scener ur S. Kristofers legend. Redan i dessa
ungdomsarbeten lade han i dagen hvad det var, som i
hans konstnärliga verksamhet mest intresserade honom,
nämligen dels de perspektiviska förkortningarna,
i hvilka han blef en mästare, dels studiet af den
klassiska fornverlden, i hvilket hänseende han
förvärfvade insigter som ingen annan konstnär under
hans tid. I dessa arbeten står han fullkomligt på
Squarciones botten, är lärd, sträng och i stilen
öfvervägande statuarisk (bildhuggaremässig), men
låter derjämte öfverallt sin starka känsla för
natur och verklighet på ett lefvande sätt bryta
igenom. Under denna första paduanska tid, som varade
till slutet af 1450-talet, utförde han äfven en följd
af stafflibilder, af hvilka här må nämnas endast en
såsom studium utförd bild af Kristi lik i förkortning,
sedt från fötterna, regelrätt i utförandet, men fult
genom sin hänsynslösa naturlighet. Slutligen tillhör
samma tid äfven en bild å högaltaret i S. Zeno i
Verona, Madonnan med barnet, omgifven af änglar,
och på flyglarna helgon, allt i en rik klassisk
arkitektur samt med statuariskt uppfattade figurer. –
M. hade nu blifvit en betydande konstnär, ehuru ännu
ej 30 år gammal, stod genom äktenskap med Bellinis
dotter Nicolosa i nära förbindelse med de venezianske
mästarna samt hade genom studier och samlarenit bragt
sig upp till en bland de grundligaste kännarna af
antikens lifsformer, hvarjämte han ifrigt utforskat
menniskokroppens måttförhållanden och perspektivets
lagar. Då kallade honom 1459 Mantuas herskare,
den berömde Lodovico Gonzaga, till sitt hof. Dermed
börjar den senare perioden af hans lif, under hvilken
han, löst från beroendet af Paduas konsttraditioner,
fick tillfälle att mildra den skärpa och kantighet,
som förut voro honom egna. Från denna tid härstammar
bl. a. S. Sebastian (i Wien), i hvilken han ej
blott framställde den sköna, ungdomliga kroppen
i naket tillstånd, utan framförallt sträfvade att
skildra huru den tedde sig, då den genombäfvades
af smärta. Hans förnämsta arbete i Mantua var
dekorerandet af Garnera degli sposi (1474), der
målningarna dock äro bibehållna endast på ena
väggen och i taket samt delvis på en af de öfriga
väggarna. Der framställde han i familjebilder huset
Gonzagas medlemmar i tidens kostym och med kraftiga
porträtthufyud. Takbilderna, som till innehållet
utgöra idealframställningar med bevingade »putti»
(amoriner), mytiska scener och dylikt, hafva den
märkvärdigheten att vara de första plafondmålningår, i
hvilka rummet är perspektiviskt fördrifvet uppåt, med
figurerna i förkortning, således efter samma princip,
som sedan bragtes till sin höjdpunkt af Correggio och
af barockstilens målare drefs öfver till orimlighet. –
Af Innocentius VIII kallades M. till Rom, der han
1488–90 målade ett litet kapell i Villa Belvedere,
som längre fram nedbröts, då Vatikanens galleri skulle
utvidgas. Då tillkom äfven en liten Madonna med barnet
(nu i Uffizi, Florens), så intagande, att man knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
