Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mardefeld ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre in i landet, der särskildt det fordom illa
beryktade Massa marittima fullständigt förvandlats. En
jernväg går nu längs kusten genom maremman från
Livorno till Civita Vecchia.
Marenco. 1. Carlo M., grefve, italiensk
sorgspelsförfattare, f. i Piemont 1800, d. i
Savona 1843, tog 1818 juridisk examen och fick
1828 sin första tragedi, Buondelmonte, uppförd. Hans
Tragedie (samlade i 4 bd 1835–40) behandla mestadels
katastrofer ur hans fäderneslands historia. Här må
nämnas La famiglia Foscari, Corso Donati, Arnaldo
da Brescia, Il conte Ugolino och La pia de’
Tolommei, hvilken hållit sig uppe i allmänhetens
gunst. M. låter folket uppträda karakteristiskt
talande och handlande på scenen. Hans dramer
tillhöra i öfrigt den idealistisk-retoriska arten;
de förete många reminiscenser från Manzonis och
Niccolinis. M:s »Tragedie inedite» jämte lyriska
poem utgåfvos 1856. – 2. Leopoldo M., grefve,
italiensk skådespelsförfattare, den föregåendes
son, f. 1831, skref vid 19 års ålder sin första
tragedi, Isabella Orsini, och sedermera Piccarda
Donati (der hufvudrollen skapades af fru Ristori),
Saffo, Speronella m. fl. sorgspel. Egendomligt
intagande äro hans dramatiska skildringar ur landt-,
alp- och sjömanslifvet (Celeste, idillio campestre;
Il ghiacciajo del Monte Bianco; Giorgio Gandi,
bozzetto marinaresco), hvilka gåfvo upphof till
många efterhärmningar. Han har ock haft framgång
med riddareskådespel (Il falconiere di Pietro Ardena
m. fl.) och muntra lustspel, bl. a. Lo spiritismo och
Supplizio di Tantalo. Af M:s samlade teaterstycken
(Teatro) utkommo 3 bd 1884. Rik fantasi och en mild
stämning utmärka hans skaldskap. Under längre tider
har M. varit anställd såsom lärare, vid lycéerna i
Bologna, Milano och (senast) Savona.
Marengo, by uti italienska provinsen Alessandria
(Piemont), 3 km. s. ö. om Alessandria, vid vägen
till Voghera. Den 14 Juni 1800 vunno fransmännen
under general Bonaparte vid M. en lysande seger
öfver österrikarna under Melas. Efter öfvergången af
Alperna hade Bonaparte besatt Milano och i trakten
af Piacenza öfvergått Po för att afskära återtåget
för den österrikiska armé, som under general Melas
var spridd i östra Piemont. Denna samlades småningom
vid Alessandria, och d. 14 Juni ryckte Melas fram
med 30,000 man för att kasta fransmännen tillbaka
och bana sig väg till Piacenza. Af sina tillsammans
34,000 man hade Bonaparte skickat general Desaix med
5,000 man till Novi; icke ens återstoden af styrkan
var samlad. Franska armén blef omfattad i högra
flanken och befann sig kl. 1 e. m. (striden hade
börjat kl. 8 f. m.) i full flykt. Då flyktingarna
kl. 5 e. m. mötte Desaix’ anryekande kolonn, hejdade
de sig, och Bonaparte förde alla sina trupper till
förnyadt anfall, hvilket, förnämligast genom Desaix
och kavalleribrigaden Kellermanns anfallsstötar,
ledde till att österrikiska armén drefs bakom
Bormida-floden, hvarigenom fransmännen vunno
slaget. Följande dag erbjöd Melas en öfverenskommelse,
genom hvilken han utrymde hela norra Italien till
floden Mincio. C. O. N.
Marennes [-rä’n], stad i franska
depart. Charente-inférieure, 2,5 km. från hafvet,
genom en kanal förenad med floden Seudre. Omkr. 4,500
innev. Saltberedning samt handel med vin, bränvin,
ostron m. m.
Marenzio, Luca, italiensk kompositör, f. på
1550-talet nära Brescia, var omkr. 1584 kapellmästare
hos kardinal Este, derefter en lång tid hos konung
Sigismund III i Polen, slutligen från omkr. 1595
organist i påfliga kapellet i Rom, der han dog 1599,
enligt sägen till följd af olycklig kärlek till en
kardinal Aldobrandinis slägting, hvars hand vägrades
honom. M. anses som den förnämste kompositören af
madrigaler och kallades af sin samtid »il più dolce
cigno» (den ljufvaste svan). Hans tonsats närmar sig
märkligt den moderna tonaliteten genom sina för hans
tid ovanligt många kromatiska tonsteg. Han skref en
mängd böcker madrigaler, flere gånger å nyo upplagda,
vidare motetter, antifoner, villaneller m. m. I modern
notation finnas stycken af honom i Proskes »Musica
divina», Chorons »Principes de composition» m. fl.
A. L.
Mareotis. Se Birket-el-Mariut.
Maret [marä], Hugues Bernard, hertig af Bassano,
fransk statsman, f. 1763, d. 1839, ursprungligen
advokat, började 1789 biträda vid utgifvandet af
»Bulletin de l’Assemblée constituante», deltog
s. å. i grundandet af »Moniteur universel»
samt lärde vid samma tid känna dåvarande löjtnant
Bonaparte. 1792 var M., som gjort sig bemärkt såsom
en af feuillants-klubbens mera framstående medlemmar,
Frankrikes sändebud i England och utnämndes 1793 till
ambassadör i Neapel, men tillfångatogs af österrikarna
på vägen dit och erhöll friheten först 1795, då han
utvexlades mot Ludvig XVI:s dotter. Efter Bonapartes
statskupp (1799) utsågs han af denne till konsulernas
generalsekreterare och blef vid kejsaredömets
upprättande (1804) statssekreterare. Han följde
ständigt Napoleon, var invigd i hans hemligaste
rådslag samt redigerade massan af instruktioner och
bulletiner, som kejsaren utfärdade. 1811 blef han
hertig af Bassano och utrikesminister, 1813 tillika
krigsminister, men angreps i denna egenskap häftigt i
senaten för sin begäran om nya utskrifningar och blef,
då han derjämte misslyckades i sina underhandlingar
med de allierade, nödsakad att träda tillbaka. 1814
deltog han i kongressen i Châtillon och var 1815
inrikesminister under »hundra dagarna». Efter den
bourbonska restaurationen vistades han i landsflykt
till 1820. Under Ludvig Filip utnämndes M. 1831 till
pär samt var d. 10–d. 18 Nov. 1834 inrikesminister
och konseljpresident. – M. blef 1803 medlem af Franska
akademien och 1832 af »Académie des sciences morales
et politiques».
Marey [marä], Etienne Jules, fransk fysiolog, f. 1830,
blef med. doktor i Paris 1859 och 1867 Flourens’
efterträdare vid Collége de France. M. har med
synnerlig ifver arbetat för utbildningen af den
grafiska metoden inom alla delar af fysiologien. I
detta afseende bör i synnerhet framhållas hans efter en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
