Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Maria ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i S:t Denis. Dagen derpå mördades konungen,
och man har påstått, att M. varit medbrottslig i
mordet. Men alla säkra bevis derför saknas. Hon
öfvertog nu regeringen för sin omyndige son Ludvig
XIII och behöll till en början sin gemåls ministrar,
men snart råkade regeringen i händerna på marskalk
d’Ancre, hvilken var gift med M:s disyster, Eleonora
Galligai, som helt och hållet beherskade M. Sedan
han genom sin usla styrelse blifvit störtad (1617),
aflägsnades M. från hofvet. Hon hölls fången i
Blois, men missnöjda stormän befriade henne (1619),
och hon blef till namnet ledare för ett uppror mot
sin son. Detta kufvades, och M. försonades genom
Richelieu med Ludvig. Sedan dennes gunstling Luynes
aflidit (1621), blef hon åter regeringens ledare samt
skaffade då sin gamle anhängare Richelieu inträde
i rådet (1624). Då denne snart förskaffade sig
högsta makten, sökte M. störta honom, men insattes
som fånge i Compiègne (1631). Derifrån flydde hon
s. å. till Bruxelles och begaf sig sedermera till
England, hvars konung, Karl I, var hennes svärson. Hon
begärde många gånger att få återvända till Frankrike,
men Richelieu förstod att hindra detta. Förföljd af
denne sin oblidkelige fiende, måste hon slutligen
fly äfven ifrån England och begaf sig då till Köln,
der hon dog d. 3 Juli 1642, så utarmad, att, enligt
sägen, ofta det nödvändigaste saknats henne. – Hon var
såsom i allmänhet hennes slägt mycket konstälskande
och uppbyggde bl. a. Luxembourgpalatset i Paris. Om
hennes barn se Henrik, franska konungar 4, sp. 1060.
4. Maria Teresia, konung Ludvig XIV:s gemål, äldsta
dottern af Filip IV af Spanien och hans första
gemål, franske konungen Ludvig XIII:s syster Elisabet,
föddes i Madrid d. 10 Sept. 1638 och förmäldes 1660
med Ludvig XIV, enligt en bestämmelse i Pyreneiska
freden. Med anledning af de spanske habsburgarnas
österrikiska ursprung kallades hon i Frankrike
M. T. »af Österrike» (d’Autriche). Hon utmärkte
sig för stor fägring samt ett behagligt och mildt
väsende. Karakteristiskt för båda makarna är det
yttrande, som hennes otrogne make skall hafva fällt
vid underrättelsen om hennes död, d. 30 Juli 1683:
»Detta är den första sorg hon förorsakat mig!».
– M. T. skänkte sin gemål sonen Ludvig (se Ludvig,
franska tronföljare, 1).
5. Maria Leszczynska [lesjtsji’nska], konung Ludvig
XV:s gemål, dotter af polske konungen Stanislaus
Leszczynski, föddes i Posen d. 27 Juni 1703,
förmäldes 1725 och dog i Versailles d. 24 Juni 1768.
Hennes lif förbittrades genom hennes gemåls otyglade
lefnadssätt och hans älskarinnors oförskämda
öfvermod. Af hennes tio barn var det endast fyra
döttrar som öfverlefde henne. Genom sonen
Ludvig (se Ludvig, franska tronföljare, 3) blef
hon farmoder till Ludvig XVI, Ludvig XVIII och
Karl X.
6. Maria Antoinetta (Fr. Marie-Antoinette), konung
Ludvig XVI:s gemål, född d. 2 Nov. 1755 i Wien,
var dotter af romerske kejsaren Frans I och
hans gemål Maria Teresia af
Österrike. För att befästa det 1756 ingångna förbundet
öfverenskommo det österrikiska och det franska hofvet
redan under M.-A:s barndom om ett giftermål emellan
henne och Frankrikes dåvarande dauphin (tronföljare),
och d. 16 Maj 1770 firades deras bröllop i
Versailles. I detta äktenskap föddes 4 barn. Af dessa
dogo två i späd ålder; de andra voro Maria Teresia
Charlotta, f. 1778, förmäld 1799 med sin kusin,
hertigen af Angoulême (se d. o.), och Karl Ludvig, f.
1785 (se Ludvig, franska konungar 17). M.-A. var skön,
snillrik, viljestark, af naturen ömsint och vänfast,
men hennes uppfostran var i hög grad försummad,
och detta i förening med hennes ungdom, vållade,
att hon, ställd vid sidan af en make, som var henne
i alla afseenden underlägsen, ej förmådde motstå
de dåliga inflytelserna af Frankrikes förderfvade
hoflif. Visserligen fyllde hon obrottsligt sina
pligter som maka, och hennes älskvärdhet gjorde
sig alltid gällande, särskildt under det mera
förtroliga lifvet på hennes förtjusande lustslott
Lilla Trianon, men hon blef slösande och omåttligt
begifven på nöjen samt indrogs derigenom uti de mest
frivola och intriganta kotterierna vid hofvet. Genom
förbindelsen med dessa skadades oskyldigt hennes eget
rykte, och till följd af deras intriger förmåddes hon
att missbruka sitt inflytande öfver konungen för att
bereda förmåner åt ovärdiga gunstlingar samt enligt
deras råd inverka på offentliga angelägenheter,
om hvilkas verkliga betydelse hon ej hade någon
föreställning, såsom då hon 1776 störtade Turgot och
derigenom förhindrade de reformer, som möjligen kunnat
förekomma revolutionen. På sådant sätt samt genom
hennes benägenhet att befordra Österrikes intressen
och äfven genom förtal, som utspriddes af hennes
fiender inom hofvet, bl. a. hennes svåger grefven
af Provence (sedermera Ludvig XVIII), förlorade hon
den folkgunst, som hennes älskvärdhet först beredt
henne, och allmänhetens dåliga mening om hennes
karakter fann t. o. m. ett offentligt uttryck genom
parlamentets dom i den beryktade halsbandsprocessen
(se d. o.) 1785–86. Vid revolutionens början skadade
hon ytterligare både sig och Frankrike genom att
göra gemensam sak med de aristokratiska hofkretsarna,
hvilka hindrade konungen från att sjelf träda i
spetsen för reformrörelsen och derigenom leda denna
i en förnuftig riktning. Sedan hofadeln till stor del
emigrerat för att från utlandet bekämpa revolutionen,
öppnades visserligen hennes ögon för de faror, som
måste blifva följden af dess sjelfviska och okloka
tillvägagående, och hon sökte t. o. m. begagna sig
af Mirabeaus hjelp för att rädda konungadömet. Men
det är ej antagligt, att hon förstod att uppskatta,
hans råd, och de förbindelser, som hon sedermera,
ingick med det konstitutionella partiets ledare,
voro bevisligen på hennes sida blott ett spel. Hon
var ständigt öfvertygad om att Frankrikes och
konungafamiljens räddning kunde beredas endast genom
de främmande makternas mellankomst, och att utverka
denna blef under revolutionens fortgång det ständiga
målet för hennes sträfvan. Ehuru detta blott tjenade
till att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
