Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mark ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kommunala aflöningsverket. – Markegångssättning
förekom redan på 1620-talet, och synes huvudsakligt
afseende då tagits till hvad varorna i »nästa
köpstad» gällde. 1675 bemyndigades landshöfdingarna
att »låta värderingen göras», och 1731 infördes
den ofvan omförmälda institutionen med deputerade,
2 af hvart riksstånd, halfva antalet räntegifvare
och resten räntetagare. 1734 stadgades att, då två
stånd stannade mot två, ett medium af de olika
förslagen skulle som markegång anses. Derigenom
förlorade landshöfdingen sista återstoden af
beslutanderätt vid markegångssättningen. Sedermera
blef genom k. kung. d. 1 Okt. 1810 landshöfdingen
formligen förbjuden att rösta med deputerade. –
Jfr Kapitelstaxt och Riksmarkegång.
Kbg.
Markera. Se Mark.
Markerad fiende, krigsv., kallas den mindre styrka,
som utgör motståndare till en större, hvilken utför
en öfning med taktisk förutsättning. Öfningen
afbildar visserligen hälst kriget, då två afdelningar
med jämförelsevis tillräcklig styrka röra sig mot
hvarandra. Men om man vill hålla så stor styrka
som möjligt samlad i en enhet, kan man inskränka
sig till att uttaga endast mindre afdelningar,
hvilka få »markera» fienden eller den ställning han
innehar. Den markerade sidan inskränkes vanligen
då till försvaret, hvilket dock ej behöfver föras
uteslutande afvärjande. Den »markerade fienden»
kan betjena sig af flaggor för att tydligare angifva
hvilka truppstyrkor markeras. C. O. N.
Markerna (»utmarkerna»,
»gränslanden»). 1. (Isl. Markir) Fordom
benämning på vestra Dal, som länge utgjorde ett
omtvistadt gränsland emellan Sverige och Norge. –
2. (Ital. Marche) Landskap uti Italien. Se Marche.
Marketentare (T. marketender, af Ital. mercatante,
handelsman, af Lat. mercari, drifva handel) kallas
de personer, som inom truppers etablissement,
vare sig dessa utgöras af kaserner eller läger,
tillhandahålla födoämnen, drycker, tobak o. d.,
eller som för samma ändamål åtfölja trupperna
på marscher och i krig. Marketentare hafva
förekommit i alla tider, från romarnas lixae och
landsknektarnas sudler (af T. sieden, koka); och,
om de än icke numera, då truppernas underhåll i
allmänhet väl tillgodoses, äro af samma betydelse
som under forna tider, då underhållet ofta utgick i
penningar, för hvilka soldaten sjelf fick skaffa sig
föda, kunna de likväl åtminstone i krig svårligen
undvaras. Marketentarna antagas af vederbörande
befälhafvare och äro civila personer, hälst sådana,
som förut varit i krigstjenst. De stå under särskild
uppsigt (i Sverige närmast af regementsväbeln) och
äro i krig underkastade krigslagarna. De franska
marketentarna och ännu mera marketenterskorna
(cantinières), som länge stodo på truppafdelningarnas
stater och buro särskild uniform, hafva förvärfvat
en viss ryktbarhet. Vid en svensk armé i fält torde
hvarje infanteri- och kavalleribataljon komma att
åtföljas af 2, mindre enheter vid öfriga truppslag af
1 marketentare med hvar sin vagn (marketenterivagn);
denna jämte dertill hörande
hästar få de sjelfva anskaffa och underhålla. –
Marketenteri kallas den lägenhet eller det ställe,
der en marketentare tillhandahåller sina varor.
C. O. N.
Marketeri (Fr. marqueterie, af marqueter, göra
fläckig, spräcklig), inlagdt arbete, intersia
(se dessa ord och Inkrustera). Någon väsentlig
skilnad i betydelse mellan marketeri och de båda
andra orden finnes ej. Vanligen begagnas dock
benämningen marketeri om inlagda träarbeten af franskt
ursprung från slutet af 1600-talet och 1700-talet
eller utförda efter franska mönster (holländskt,
svenskt o. s. v. marketeri), medan ordet intarsia
företrädesvis användes om den äldre italienska
tekniken och dess efterbildningar. Enligt en annan
uppfattning, som man stundom träffar hos tyska
författare, betecknar marketeri antingen trämosaik af
olika slag, d. v. s. inlagda träarbeten i geometriska
mönster af regelbundet formade bitar, eller
inläggningar i trä af andra material, såsom metall,
sten, kitt o. s. v. Upk.
Markevitj, Maria Aleksandrovna, född Vilinski,
lillrysk författarinna, mest känd under psevdonymen
Marko Vovtjok. De första alstren af hennes penna
synas hafva tillkommit under inflytande af hennes
man, den lillryske literatören A. V. Markevitj. De
utgjordes af skildringar ur folklifvet, utgåfvos 1857
af Kulisj under titeln Narodni opovidannia (Folkliga
berättelser) och öfversattes (1859) af Turgenjev
till ryska. En samlad upplaga af M:s 26 lillryska
noveller utgafs i Lemberg 1878. Bäst anses Institutka
(Pensionsdamen). I denna, liksom i flere andra,
skildras de lifegnes bedröfliga ställning i nyckfulla
och samvetslösa godsegares och deras än sämre fruars
våld. Några noveller äro bearbetningar efter visor
och sägner. Minst har hon lyckats i teckningen af det
egentliga folket, som hon ej af egen erfarenhet kände;
bättre känner hon godsegare och stadslif. M. tillhör
i det hela den folkliga, sant realistiska riktningen
i den nyaste lillryska vitterheten. Redan 1859 utgaf
hon en på stor-ryska skrifven novell, och efter
sin mans död har hon egnat sig helt och hållet
åt den stor-ryska literaturen samt intager äfven
inom denna ett aktadt rum. På sista tiden har hon
hufvudsakligen sysselsatt sig med öfversättning och
bearbetning af läroböcker för undervisningens behof.
Lll.
Markgrefskap. Se Mark.
Markgrefve (Med. Lat. marchio) var ursprungligen,
sedan slutet af 700-talet, benämningen för grefven
öfver ett gränsområde (mark, se d. o.) inom det
frankiska väldet. Denne innehade en vigtigare
befattning än en vanlig grefves, i det äfven
gränsförsvaret ålåg honom, och han var derför närmast
likställd med hertigen. Sedan markgrefvarnas särskilda
bestämmelse upphört och feodalismen gjort dem till
ärftliga innehafvare af deras områden, bildade de i
Tyskland slutligen en klass omedelbara riksfurstar,
af hvilka dock de fleste efter hand erhöllo andra
titlar. Benämningen markgrefve såsom fristående
suverän titel bibehöll sig längst i Baden, hvars
sista markgrefve, Karl Fredrik, 1803 blef
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
