Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Marstrand ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af »Recueil Martens» utkom 1875. – 2. Karl von
M., friherre, den föregåendes brorson, f. 1790,
d. 1863 i Dresden, der han hade varit storhertigdömet
Sachsen-Weimar-Eisenachs ministerresident, trädde i
farbroderns fotspår dels såsom fortsättare af dennes
storartade urkundssamling (se ofvan), dels genom nya
arbeten: Le guide diplomatique. Précis des droits et
des fonctions des agens diplomatiques et consulaires
(2 bd, 1832; 5:te uppl., bearb, af Geffcken, 1866),
Causes célèbres du droit des gens (2 bd, 1827; 2:dra
uppl., 5 bd, 1858–61), Nouvelles causes célèbres
etc. (2 bd. 1843) och Recueil manuel et pratique de
traités (etc.) depuis l’année 1760 (1 bd, 1846–57,
tillsammans med baron F. de Cussy). – Äfven i tredje
generationen har slägten M. gjort sig bemärkt inom
folkrättsliteraturen, nämligen genom professoren vid
universitetet i Petersburg Friedrich von M., hvilken
bl. a. sedan 1874 utgifver Recueil des traités et
conventions conclus par la Russie avec les puissances
étrangères etc. (med både rysk och fransk text).
Martens, Elisabet, psevdonym för den danska
författarinnan Louise Elisabeth Björnsen (född
d. 9 Apr. 1824), som skrifvit romaner och noveller,
af hvilka flere fått en icke ringa spridning: Hvad er
livet? (1855; 3:dje uppl. 1881), En kvinde (1860),
Sangerinden (1876), Fra fortid og nutid (1878).
E. Ebg.
Martensen, Hans Lassen, dansk teolog, född i
Flensborg d. 19 Aug. 1808, blef student 1827
och teol. kandidat 1832. År 1834 besvarade han
universitetets teologiska prisuppgift och anträdde
derefter en tvåårig utrikes resa, under hvilken han
besökte universiteten i Berlin, Heidelberg och München
samt lärde känna den tidens mest framstående teologer
och tänkare (Steffens, Schelling, Marheineke, Daub och
Baader). Under sin vistelse i Wien knöt han en nära
vänskapsförbindelse med skalden Lenau. 1837 vann
M. teologisk licentiatgrad med en latinsk skrift
om sjelfmedvetandets autonomi (öfvers. på danska
1841), i hvilken han sökte påvisa, att menniskan
genom endast sjelfmedvetandet icke kan komma till
insigt om den religiösa sanningen, och att derför icke
tänkandet skall vara religionens grund, utan tron
förutsättningen för religiös öfvertygelse. Denna
skrift vann mycket erkännande i både in- och
utlandet. M. blef 1838 lektor i teologi vid Köpenhamns
universitet, fick 1840 diplom såsom hedersdoktor i
teologi från universitetet i Kiel samt utnämndes
s. å. till e. o. och 1850 till ord. professor
i teologi vid Köpenhamns universitet. Genom sin
vältaliga och tankerika framställning samlade han
såsom universitetslärare en talrik och beundrande
åhörareskara omkring sig samt utöfvade derigenom ett
mycket stort inflytande på det teologiska studiet i
Danmark. Under intrycket af den hegelska filosofien
framställde M. kristendomens sanningar i deras
förhållande till den tyska filosofiska spekulationen,
som just då mäktigt gripit sinnena. Faran af att
han derigenom skulle föras på afvägar, bort från
kristendomen, motverkades af det inflytande, som
studiet af medeltidens mystiker hade på honom,
och som gaf sig uttryck i hans skrift Mester Eckart
(1840, 2:dra uppl. 1851), som vittnar om en förtrolig
bekantskap med medeltidens tyska mystiker. Ett
beslägtadt ämne behandlade M. 1881 i Jacob Böhme,
theosofiske studier. Under det att hegelianismen
småningom trädde i allt skarpare opposition mot
kristendomen, häfdade M., att »icke vetenskapen, icke
teologien, utan endast tron är för oss alla det enda
nödvändiga». Denna tanke uttalades i förordet till
Den christelige dogmatik (1849; 4:de uppl. 1883)
och genomtränger hela denna skrift, som blifvit
öfversatt på svenska (»Den christeliga dogmatiken»,
1849–50, 2:dra uppl. 1852; ny öfvers. 1876), tyska,
engelska och franska samt i hela den protestantiska
verlden skattas såsom ett hufvudarbete i systematisk
teologi. Visserligen kunna från ortodox sida
invändningar göras mot M:s sätt att behandla vissa
kyrkliga dogmer. Och då han i sin utveckling af
trosläran tillika sökte att uppvisa förnuftsgrunder
för trons sanningar, rönte han starkt motstånd af
S. Kierkegaard och hans lärjungar, i synnerhet
R. Nielsen, och svarade med Dogmatiske oplysninger
(1850; »Dogmatiska upplysningar», s. å.). Redan
tidigare hade han med sin skrift Den christelige
daab, betragtet med hensyn på det baptistiske
spörgsmaal (1843; »Det christliga dopet, betraktadt
med afseende på den baptistiska frågan», 1847)
framkallat en motskrift af Magnus Eiriksson. Utom
den stora dogmatiken utgaf M. en mindre Grundrids
til moralphilosophiens system (1841, 3:dje
uppl. 1879; »Moralfilosofiens system», 1841, 3:dje
uppl. 1879). 1845 blef M. kunglig hofpredikant och
vann inom kort såsom ordets förkunnare samma anseende
som det, hvilket han redan förvärfvat i egenskap
af universitetslärare. 1847–81 utkommo 9 samlingar
Prædikener (tillsammans 183 st.), bland hvilka en
(12 predikningar) bär titeln Christi lidelseshistorie
(»Christi lidandes historia», 1873). Derjämte utgaf
han en fullständig samling Prædikener for alle sön-
og helligdage (1878; »Predikningar på alla sön- och
högtidsdagar under året», 1879). Utom dessa nu nämnda
äro många af M:s predikningar utgifna på svenska, dels
en och en, dels i samlingar, af hvilka tre utkommo
1848–52 och den senaste, »Till daglig uppbyggelse»,
1884. Under åren 1860–82 utgaf M. tre samlingar Taler
ved præstevielse (61 st.; öfvers, till tyska, under
titeln »Hirtenspiegel»). Efter Mynster utnämndes
M. af den reaktionära ministèren Orsted d. 15 April
1854 till biskop öfver Själlands stift med förbigående
af H. N. Clausen, hvilken var äldre professor samt af
många, till och med af Fredrik VII sjelf, ansågs hafva
större meriter. 1865 blef M. derjämte konfessionarius
hos det nya konungahuset, med hvilket han var nära
förbunden. Då han i ett minnestal skildrat Mynster
såsom ett »sanningsvittne», framkallade han (1854)
S. Kierkegaards stränga tadel och våldsamma
angrepp på hela »den officiella kristendomen»,
men gaf blott ett afvisande svar och fäste icke
häller något afseende vid R. Nielsens fortsättning
af polemiken. 1867 bemötte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
