Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Masreliez ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
behandlingsmetod för en mängd lokala åkommor åt
densamma förvärfvat ett allmänt erkännande inom
läkekonsten. Massagens många handgrepp hafva likväl
sedan gammalt ingått i den svenska sjukgymnastiken,
der de af Ling och hans lärjungar (Branting,
Georgii, De Ron) blifvit på ett systematiskt sätt
ordnade och använda, ehuru de här icke spelat den
sjelfständiga rol och fått den strängt begränsade
tillämpning som den moderna lokala massagen,
hvilken egentligen uteslutande användes direkt
på de sjuka kroppsdelarna och väfnaderna. – I den
grekiska medicinen och dietetiken och äfven senare
hos romarna intog denna massage, benämnd tripsis
eller anatripsis, en framstående plats och synes
varit utbildad till en hög grad af fulländning och
mångsidig användning, ofta utöfvad af personer med
medicinsk bildning (iatraleiptai). Hos de grekiske
skriftställarna finnas ganska omständliga föreskrifter
för bruket af gnidningar och knådningar af olika
slag och styrka, liksom deras verkan tolkas på ett
öfverraskande klart sätt. Nära sammanhängande med
den antika gymnastiken, till hvars regelmässiga
kroppsöfningar den alltid utgjorde inledningen
och afslutningen, betraktades dock massagen såsom
en konst för sig, afsedd för behandling af vissa
svaghets- och sjukdomstillstånd, såväl akuta som
kroniska. Sedan de gamles gymnastik, efter den antika
bildningens förfall, nästan alldeles försvunnit,
bibehöll sig dock badet med sin massage inom det
bysantinska väldet, från hvilket det sedan upptogs
och vårdades i nästan oförändradt skick af araberna
och deras flitiga lärde, hvilka med synnerlig kärlek
bibehållit och utbredt dess bruk. De grekiske och
arabiske mästarnas orubbade auktoritet uppehöll också
i medeltidens läkekonst förtroendet för frottering och
gnidning, och bad-massagen, såväl vid de italienska
medeltidsbaden som vid våra nordiska gyttjebad,
torde tvifvelsutan haft sitt ursprung från samma
klassiska källa. – Inom folkmedicinen i många land
är konsten att med lämpliga gnidningar, klämningar,
bultningar o. d. behandla, ofta med utmärkt resultat,
en del lokala lidanden och kroppsskador uråldrig,
och ej utan goda grunder hafva mångenstädes hos oss
»kloka gubbar och gummor» på detta område åtnjutit ett
stort anseende. Äfven här pekar traditionen mot öster,
ty det är i synnerhet i Finland, som denna läkemetod
är aktad sedan urminnes tid, och läkekunniga finskor
hafva äfven hos oss haft stort rykte för att kunna
bota föråldrade ledgångsåkommor. I Frankrike hafva
äfven sådana »rebouteurs» i långliga tider spelat en
vigtig rol, likasom »rubbers» i England, och flere
framstående medicinska auktoriteter under både detta
och föregående årh. hafva framhållit betydelsen af
detta slags behandling. En stor förtjenst om massagens
pånyttfödelse hafva Ling och hans skola, och det är
från dem, som flere nyare franska läkare och gymnaster
fått initiativet till närmare vetenskaplig utredning
af massagen såsom en speciel kurmetod (Dreyfus, 1842,
1854; N. Dally 1857; Estradère 1863, m. fl.).
Ehuru hvarje erfaren massör småningom utbildat sig
en egen teknik, kunna dock de vid massage vanliga
manipulationerna hänföras under fyra hufvudformer:
1) strykning och gnidning, 2) tryckning, kramning
och knådning, 3) bultning, klappning och piskning
samt 4) åtskilliga passiva rörelser. Mezger benämner
dem effleurage, massage à friction, pétrissage
och tapottement. De utföras nästan uteslutande med
händerna och alltid på den blottade kroppen. Genom
öfning kan man åt tummar och fingerändar förvärfva
den högsta grad af känslighet, färdighet och kraft
för att upptäcka, söndertrycka och fördela de minsta
små ansvällningar, knölar, förtjockningar o. dyl.,
hvilka ofta utgöra anledningen och utgångspunkten
för äfven utbredda smärtor och olägenheter. Intet
medel är säkrare att bortskaffa sådana sjukliga
bildningar än friktionen och knådningen af en
erfaren och kraftig hand medelst tummar, fingerändar
och knogar, ja t. o. m. fulla knytnäfven. Endast
sådana kroppsdelar, som äro lätt tillgängliga för en
direkt påverkan med handen, kunna egentligen blifva
föremål för massagebehandling. Man afser vanligen
med densamma såväl fördelning och undanskaffande
af svullnader, utgjutningär, förhårdningar m. m.,
synnerligast inom muskelsystem och kring ledgångar,
som ock att genom inverkan på nerver och cirkulation
återställa den störda verksamheten äfven inom inre
organ. Gnidningarna och knådningarna, underlättade
genom ett lämpligt enkelt fett, utföras i regeln
i centripetal riktning, d. v. s. uppåt och inåt
mot bålen, i lymfkärlens lopp, för att befordra
uppsugningen och undanskaffandet af de fördelade
sjukliga produkterna. Massagen börjar alltid med
lättare, småningom förstärkta strykningar och afslutas
likaså genom fasta, klämmande strykningar i långa
drag. – I otid använd och utförd af okunniga personer,
kan denna behandling verka långt mera verklig skada
än gagn, ty den är långt ifrån ofarlig och ingalunda
så enkel och lättlärd, som den ofta uppfattas. En
god massör måste, utom naturliga anlag, ega nödiga
kunskaper och öfning, en kraftig konstitution och
utvecklad muskulatur, stora, men mjuka händer och
fingrar, klart omdöme och mycket tålamod. Massören
bör vara lika mycket kirurg som sjukgymnast. c.
Massageter (Grek. massagetai), ett nomadfolk,
som enligt Herodotos och andra forntida författare
bodde mellan Oxus (Amu) och Jaxartes (Sir) s. ö. om
nuv. Aral, v. om Sogdiana. Herodotos, som, ehuru
med föga sannolikhet, låter massageternas drottning
Tomyris besegra perserkonungen Cyrus, beskrifver
dem såsom ett tämligen ociviliseradt folk. De hade
kopparvapen och smycken af guld; jern och silfver
kände de ej. Qvinnorna hade de gemensamt. Åldringar
dödades af sina anforvandter, hvarefter deras
kött kokades tillsammans med fårkött och uppåts,
och en sådan ändalykt betraktade massageterna såsom
den lyckligaste lotten. Åsigterna om massageternas
härstamning äro olika. J. C.
Massagör [-sasjör], l. massör, person, som förstår
att gifva massage (se d. o.).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
