Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materialism (se Materia), filos., den åsigt, enligt hvilken materien utgör väsendet i allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antagandet att den ursprungliga verkligheten på detta
sätt skulle hafva förändrat natur som ock det
otillfredsställande svar man på detta sätt erhåller
på den frågan hvad det sålunda uppkomna sjelf till
väsendet egentligen är. Denna riktning lärde derför,
att ingenting qvalitativt nytt uppkommer, utan
verlden skall förklaras ur förtunning och förtätning
eller andra dylika processer, hvilka urämnet varit
underkastadt. – Beträffande urämnets väsende fortgick
man till en alltmer abstrakt uppfattning, tills
man omsider frånkände urämnets delar all qvalitativ
olikhet sins emellan (atomism). Blott genom storlek,
form och tyngd skulle atomerna skiljas från hvarandra,
och ur dessa deras olikheter, äfvensom ur de olika
kombinationer, i hvilka de under sitt fallande i
rymden kommit till hvarandra, skulle tingens skiftande
former och egenskaper förklaras. Upplösningen af denna
naiva materialism begynner med den eleatiska skolan,
hvars anhängare Zenon påvisade de motsägelser,
för hvilka man råkar ut genom att fatta det
ursprungliga varat såsom kroppsligt, d. ä. såsom
gränslöst och i oändlighet delbart. Sofisterna
gjorde af de materialistiska principerna användning
på frågan om kunskapens möjlighet. Då allt är
kroppsligt, lärde de, kunna vi om de verkliga
tingen ingenting veta. Ty hvad borgar för att de
bilder, som vi af tingen ega i vårt medvetande,
öfverensstämma med de verkliga tingen utom oss? Det
otillfredsställande i ett sådant resultat gaf den
negativa anledningen till den idealistiska riktning,
som Sokrates inledde. Äfven under senare perioder af
filosofiens historia, har emellertid materialismen
fortlefvat, men då såsom reflekterad, d. v. s. i
medveten motsats till andra verldsförklaringar,
som den ur en eller annan synpunkt funnit eller
trott sig finna otillfredsställande. Och såvidt den
verkligen uppvisat brister i dessa, har den haft
betydelse i och för filosofiens utveckling. Stundom,
i synnerhet under tider, då någon äldre kulturform
varit stadd i upplösning, har den öfvergått till det
förherskande betraktelsesättet. Särskildt må i detta
afseende erinras om sen-antiken och 1700-talets senare
del. I våra dagar har den i allmänhet, såsom alltför
otillfredsställande för en mer reflekterad tidsålder,
ersatts af den s. k. positivismen (se d. o. och
Comte, sp. 509 o. f.), med hvilken den väl är nära
beslägtad, men ej identisk – om denna än stundom
af motståndarna utpekats såsom materialism eller
t. o. m. sjelf nämnt sig med detta namn. Att granska
och vederlägga de skäl, som från början förmådde
tänkarna att öfvergifva materialismen, är en uppgift,
med hvilken målsmännen för materialismens yngre
former i allmänhet ej tagit någon befattning, utan de
hafva inskränkt motiveringen af sin ståndpunkt till
uppvisandet af verkliga eller förmenta brister i en
eller annan historiskt gifven, från materialismen
skiljaktig verldsåsigt. Härmed sammanhänger, att den
nyare materialismen strängt taget ej i förhållande
till den äldsta företer någon egentlig utveckling,
hvad nämligen sjelfva principerna angår. Anmärkas
bör dock, att den med större
bestämdhet än t. ex. jonismen framhållit, att
kraften är en väsentlig bestämning hos materien. I
sina äldre skeden förlade den mekaniska riktningen
kraften utanför materien som en för henne mer eller
mindre främmande princip. De något senare atomisterna
reducerade kraften till den i materien (atomerna)
inneboende tyngden. I nyare tider har man alltmer
funnit det dynamiska elementets väsentlighet
(utan att återgå till den äldre s. k. dynamiska
riktningens naiva uppfattning), och mången tänkare
har genom analys af materien rent af funnit sig
föranlåten att reducera henne till en form af kraft,
derigenom principielt lemnande den materialistiska
ståndpunkten. – Förnämligast är det dock med afseende
på det i det hela drifvande intresset, de sidor i
verkligheten, på hvilkas förklaring uppmärksamheten
till följd af detta intresse företrädesvis riktats,
och öfver hufvud det detaljerade utförandet,
som de olika formerna af materialism under skilda
tider afvikit från hvarandra. I mycket hafva dessa
afvikelser berott af den allmänna kulturståndpunkten
och beskaffenheten af de högre verldsåsigter,
mot hvilka man haft att vända sig. Den moderna
materialismen har sökt sitt stöd i den moderna
forskningens, särskildt naturforskningens,
resultat. Den har derigenom ofta blifvit förledd
att omgifva sina läror med en för syftet egentligen
onödig lärd apparat af empirisk forskning, om hvilken
motståndarna skola vara alldeles okunniga, men som
skall vara af afgörande vigt för hufvudfrågan. Detta
kan ofta öfverskyla principiella svagheter och leda
bort uppmärksamheten från hotande konseqvenser. Den
moderna bildningens öfvervägande subjektiva
skaplynne har föranledt den moderna materialismen
att företrädesvis koncentrera sin uppmärksamhet
på det menskliga själslifvets förklaring ur det
kroppsliga, hvilken man förmenat vara den enda
möjliga förklaringen af detta själslif. För att
ådagalägga detta har man åberopat sig på åtskilliga
mer eller mindre egendomliga fakta, hvilka dock alla
ytterst ej syfta till något annat än att bekräfta
vår alldagliga erfarenhet om att vårt själslif är i
mycket beroende af vår fysiska sida och har i denna
sin förutsättning. Men denna yttring af den hela
universum genomgående lag, enligt hvilken det högre
har det lägre till sin förutsättning, bevisar, likasom
denna lagen i det hela, väl ett organiskt samband
emellan båda, men för ingen del att det lägre skulle
utgöra det högres väsende och kunna tjena till dess
förklaringsgrund. Den motsatta möjligheten återstår,
nämligen att det högre (här medvetandet eller själen)
är det sanna uttrycket för väsendet, det lägre en
ofullkomlig form eller potens deraf.
Materialismen är bland alla filosofiska ståndpunkter
den till form och innehåll lägsta. Dess grundtanke
att kroppslighet är den sanna verklighetens
grundbestämning utgör i sjelfva verket en
förutsättning, till hvars antagande man till äfventyrs
kan hafva drifvits derigenom att man med eller utan
skäl funnit någon viss annan ståndpunkt i något visst
afseende otillfredsställande, men har aldrig varit
resultatet af en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
