Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mauvais sujet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de väl kunna åstadkomma en mångsidigare
tuggningsrörelse, men dervid utveckla mindre kraft,
än hvad en enklare byggnad skulle medgifva. På
hvarje maxill urskiljer man en basal-led (cardo),
som ledar mot hufvudet, och en stamdel (stipes),
utgående i vinkel från basal-leden. På stamdelen
sitta ett yttre, vanligen palpbärande fjäll (squama
palpigera) och dessutom två tuggskifvor l. tuggflikar,
en yttre och en inre (lobus externus och l. internus).
G. v. D. O. T. S.
Maxim, (Fr. maxime, af Lat. maxima, högsta, med
underförstådt sententia, tänkesätt), lefnadsregel,
praktisk grundsats, en i handlingssättet ståndaktigt
tillämpad åsigt l. öfvertygelse, en fullt medvetet
fattad och afsigtligt vald bestämningsgrund för
menniskans vilja.
Maxima, Lat., det största notvärdet i
mensuralmusiken, gällande två eller tre gånger en
»longa». Det tecknades [maxima]. A. L.
Maxima debetur puero reverentia, Lat, »män
är skyldig barnet den största hänsyn», man bör
akta sig att genom dåligt föredöme (vare sig i tal
eller handling) gjuta sedeförderfvets gift i unga
sinnen. Det latinska tänkespråket förekommer i
Juvenalis’ 14:de satir, v. 47.
Maxim Grek. Se Maksim Grek.
Maximianus, romerska kejsare. 1. Marcus Aurelius
Valerius M. Herculius, född 250 i Sirmium i Illyrien,
var af ringa börd, men utmärkte sig genom tapperhet
i fält samt blef af sin vapenbroder och landsman
Diocletianus 285 upphöjd till »caesar» (underkejsare)
och året derefter till »augustus» (öfverkejsare). Han
ledde med kraft och framgång flere fälttåg i Gallien
och Afrika samt firade med Diocletianus en storartad
triumf (303). År 305 nedlade han jämte Diocletianus
och på dennes öfvertalan den kejserliga makten och
drog sig undan till en landtgård i Lukanien. Huru han
306 åter kastade sig in i det offentliga lifvet vid
sidan af sin son, kejsar Maxentius, och slutligen
blef dödad på sin måg Konstantins befallning 310
se Maxentius. M. var en rå och hänsynslös krigare
med starka lidelser. Diocletianus’ öfverlägsna
ande utöfvade dock på honom ett oemotståndligt
inflytande. Diocletianus synes hafva skickligt
begagnat sig af sin medregents hårdhet och despotism,
när det gällde att uppträda skoningslöst och
straffande. – 2. Cajus Galerius Valerius M. Se
Galerius. R. Tdh.
Maximilian, romersk-tyska kejsare:
1. Maximilian I, född i Wiener-Neustadt d. 22 Mars
1459, var son af kejsar Fredrik III och Leonora af
Portugal. På grund af sin lifliga inbillningskraft,
sin bragdlystnad och sin skicklighet i den tidens
manliga idrotter har han af efterverlden kallats
»den siste riddaren». I sjelfva verket utgjordes
hufvudsumman af hans lifs innehåll af endast en
mångfrestande, men af hvarken statsmannasnille eller
fältherretalang uppburen verksamhet till utvidgande
af det habsburgska husets maktställning. En början
skedde redan 1477, då den 18-årige
ärkehertigen förmäldes med Maria af Burgund (d. 1482),
hvars rika, hufvudsakligen till deras son Filip
öfvergående allodialbesittningar han dock endast med
svårighet kunde bevara mot franske konungen Ludvig
XI:s eröfringslusta (seger öfver fransmännen vid
Guinegate, i Picardie, 1479) och nederländarnas
djerfva sjelfrådighet (M:s tillfångatagande af
borgarena i Brügge 1488 och befrielse endast genom
en tysk rikshär). 1486 valdes och kröntes M. till
romersk konung, och 1490 förmåddes hans frände, hertig
Sigismund, att låta sina områden (Tyrolen, Vorarlberg
och de strödda habsburgska besittningarna vid Rhen och
öfre Donau) tillfalla M., i hvilkens hand sålunda de
habsburgska arflanden skulle samlas. Vid samma tid
öfvertog M. den hufvudsakliga regeringsbördan och
omsorgen om slägtens intressen i öster. Han lyckades
efter ungerske konungen Mattias Corvinus’ död (1490)
återtaga det till denne förlorade Wien med allt af
magyarerna besatt österrikiskt område och sökte genom
ett infall i Ungern gifva kraft åt habsburgarnas
anspråk på detta rikes krona, men måste i en traktat
i Pressburg 1491 åtnöjas med rätt till tronföljden,
i händelse den till konung valde Vladislav af Böhmen
icke skulle efterlemna manliga afkomlingar. Under
det att M. var upptagen på detta sätt, omintetgjordes
hans plan att öka sina besittningar genom nytt gifte
med en rik arftagerska, Anna af Bretagne. Anna, som
1490 genom prokuration förmälts med M., nödgades
nämligen 1491, med påfvens goda minne, gifva sin
hand åt franske konungen Karl VIII. Enär denne
sedan 1482 var förlofvad med M:s ännu minderåriga
dotter Margareta, hvilken uppfostrades i Frankrike,
förorättades M. i dubbelt afseende, och först efter
ett krig lyckades han återfå sin dotter och den för
henne afsedda morgongåfvan Franche-Comté m. m. Genom
Fredrik III:s död (d. 19 Aug. 1493) blef M. ensam
innehafvare af högsta makten i Tyskland. I den inre
styrelsen utvecklade han ringa nit och möttes af flere
svårigheter, såsom schweiziska edsförbundets segerrika
sjelfständighetskamp (1499) samt framförallt
kurfurstarnas märkliga försök att befästa ett
oligarkiskt statsskick med noggranna konstitutionella
former. De åtgärder som vidtogos i denna riktning
(upprättandet af rikskammarrätten o. s. v.), lyckades
M. dock snart göra till stor del kraftlösa. Också
hade han gifvit sitt bifall till dem endast för att
hos riksständerna ega någon utsigt till hjelp i de
planer han hyste på turkarnas fördrifvande ur Europa,
Frankrikes förödmjukande och befästandet af den
kejserliga myndigheten uti Italien. Sedan M. 1493
förmält sig med Blanca Maria Sforza, sökte han med
vapenmakt upprätthålla hennes slägts välde i det
kejserliga länet Milano. Men hvarken hans anslutning
till den mot Frankrike bildade ligan i Venezia (1495)
eller hans försök att rycka till sig det 1477 till
franska kronan indragna hertigdömet Burgund (1498)
hade någon framgång, och M. måste 1505 erkänna den
franske konungen Ludvig XII såsom innehafvare af
Milano. Åtrån efter eröfringar från venezianerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
