Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Medborgerliga rättigheter kallas äfven frihetsrättigheter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
såsom ett förnuftigt, handlingsberättigadt
väsende. Dessa äro skydd för den personliga säkerheten
och friheten mot obehörigt tvång och våld samt
dermed förbunden garanti att ingen må kunna annat
än i kraft af gällande lag och efter pröfning af
rätt domstol lida inskränkning i denna rättighet,
egendomsrätt, arbets-, närings- och förvärfsfrihet
samt tanke-, samvets- och yttrandefrihet. Vidare
hafva vi allmänt medborgerliga rättigheter, hvilka
tillkomma den enskilde såsom medborgare i en stat
och hafva sin förutsättning i verksamheten inom
densamma. De deruti grundade anspråken kunna afse
så väl enskilda som offentliga förhållanden. Hit
höra församlings- och föreningsfriheten samt
petitionsrätt. Emot de rättigheter, som sålunda
tillkomma medborgaren, svara medborgerliga pligter,
hvilka hafva sin grund i förpligtelsen för hvar
och en samhällsmedlem att vara verksam ej allenast
för det egna, utan äfven för statsändamålet. Dessa
pligter äro lydnad för statens lag och skyldighet
att i förhållande till förmåga genom personligt
arbete, personlig tjenst, särskildt värnpligt, och
genom utgörande af besvär eller skatt till staten
bidraga till statsändamålets främjande. Till garanti
för att dessa förpligtelser ställas i sitt rätta
förhållande till statsändamålets kraf komma de
politiska rättigheterna, eller medborgares rätt
att deltaga i statsverksamheten. Dessa rättigheter
innehållas i det tillfälle, som är beredt hvarje
medborgare att i den mån, som han dertill förvärfvat
förmåga, aktivt deltaga i statslifvet, hvilket sker
derigenom att han sjelf eller genom representanter,
på hvilkas väljande han eger inflytande, deltaga
i lagstiftning och beskattning, styrelse och
rättskipning. De, som sålunda äro berättigade att
deltaga i statsverksamheten, utgöra statens »aktiva»
medborgare. Till alla dessa rättigheter sluter sig
rättsjämlikheten, hvilken såsom allmänt gällande
grundsats fordrar för alla likhet inför lag samt rätt
att under lika förhållande och vilkor lika komma
i åtnjutande af de rättigheter och förmåner, som
samhället erbjuder, mot skyldighet att i förhållande
till förmåga lika bidraga till samhällsändamålet.
Dessa medborgerliga rättigheters historia är den
medborgerliga frihetens historia. Deras erkännande
har länge låtit vänta på sig. Detta gäller icke
blott dem, som innebäras i den politiska friheten,
enär dennas utveckling betingas af utvecklingen af
medborgarens insigt och förmåga att aktivt deltaga
i statsverksamheten och uppfylla dermed förenade
pligter. Äfven de allmänt menskliga rättigheterna
hafva varit förbisedda och det ända in i våra dagar,
t. o. m. hos folk, hvilkas författningar framstälts
såsom mönster för frihet och sjelfstyrelse. Den
antika republiken erkände aldrig dessa rättigheter
såsom allas egendom; den nyare republiken i
Amerika har ej häller gjort det förrän i senaste
tid. Det är ej många decennier, sedan slafveriet
der afskaffades. Hvad den kristna europeiska staten
angår, fick den kristna kyrkan arbeta mera än ett
tusen år, innan det af antiken ärfda slafveriet
afskaffades. Och äfven sedan detta skett, grundlades
under medeltidens feodalsystem och ständerförfattning
ett slags ärftligt ofrihetstillstånd för det fjerde
ståndet, som i form af lifegenskap, »stavnsbånd»
eller annat slags lydnadsband fortfor långt efter
feodalförfattningens afskaffande. Dessa rättigheter
voro derför länge endast ståndsprivilegier. I en och
annan stat, der konstitutionelt statsskick slagit
rot, såsom i England och Sverige, hafva, så länge
den fria författningen bestått, de vigtigaste af
de allmänt menskliga rättigheterna erkänts såsom af
stånd oberoende medborgerliga rättigheter. Engelska
statsförfattningens historia är historien om
garantierna för dessa rättigheter. I de i Amerika
från England grundlagda kolonierna förklarades
vid deras anläggning på 1600-talet ett för alla
fritt åtnjutande af de friheter, som mensklighet,
civilisation och kristendom fordrade såsom en borgen
för statens trygghet och säkerhet. Sedermera blef i
oafhängighetsförklaringen d. 4 Juli 1776 uttaladt
såsom sjelfklara sanningar, att »alla menniskor
födas lika, äro förlänade med vissa oförytterliga
rättigheter», bland hvilka särskildt nämnas lif,
frihet och sträfvan till lycksalighet, för hvilkas
tryggande den styrande makten är inrättad. Om ock
dessa förhållanden i sin ordning förberedde dessa
rättigheters erkännande af den nyare statens
lagstiftning, var det dock först med franska
revolutionen och den i spetsen för 1791 års franska
konstitution ställda »Déclaration des droits de
l’homme et du citoyen», som dessa rättigheter, genom
särskilda bestämmelser i statsförfattningarna eller
på annat sätt, bragtes till erkännande såsom alla
medborgares lika berättigade egendom.
Hvad Sveriges statsrätt angår, finner man redan
i Konungabalken i våra gamla lagar konungen i
den af honom aflagda eden förpligtas att rätt och
sanning styrka, älska och gömma, vrångvisa och orätt
undertrycka, ingen, fattig eller rik, förderfva
eller förderfva låta till lif eller lem, utan han
varder lagligen förvunnen och dömd, eller något gods,
löst eller fast, någon afhända eller afhända låta,
utan efter lag och laga dom. Han skall ock allmogen
sin allan frida och frälsa samt särskildt styrka
kyrkofrid, tingsfrid, qvinnofrid och hemfrid. Rätt
till personligt skydd, till enskild egendom och ostörd
hemfrid samt skyldighet att endast lyda lagliga
befallningar och ansvara för lagliga domare hafva
således af ålder varit svenska folket garanterade,
på samma gång de varit förenade med medborgerliga
pligter, ibland hvilka i Konungabalken nämnas
lydnad för konungens bud, tjenstskyldighet för att
land värja samt pligten att årligen laga utskylder
utgöra. Erkännandet af dessa rättigheter infördes i
senare grundlagar med en och annan jämkning, på samma
gång de politiska rättigheterna till bevakande af den
enskildes intresse vid de medborgerliga pligternas
bestämmande garanterades. I 1772 års R. F. § 16
tillades en särskild garanti för rättssäkerheten
genom stadgandet att ej någon må kunna dömas af annan
domstol än den, under hvilken han lagligen hör. I
1809 års R. F. § 16 sammanfattades de rättigheter,
som afse den personliga friheten och rättssäkerheten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
