Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Melech ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ämnena utvecklade i så hög grad, att de kunna blifva
giftiga, och några meliacéer (arter af Guarea och
Trichilia) i Brasilien verka häftigt afförande samt
uppgifvas äfven kunna förorsaka missfall. Roten
af M. azedarach användes såsom maskmedel, och af
fruktköttet hos M. azedarachta L., »Margora»-trädet
i Ostindien, pressas en i hushållen använd olja. Dylik
erhålles äfven af frukterna af Carapa m. fl. Familjen
har användning i flere olika riktningar. O. T. S.
Melibokus (Grek. Melibokon oros) kallas hos
Ptolemaios ett berg i norra delen af Germanien,
det nuv. Harz l. Thüringerwald. Med orätt har ett
520 m. högt berg i Odenwald i Hessen, på folkspråket
kalladt Malchen, fått benämningen M.
Melica L., slokgräs, bot., ett slägte, som hör till
gräsens nat. fam., Gramineae Juss., kl. Triandria
L. Hithörande arter äro medelhöga, med ensidig
och smal eller ock mycket gles vippa af hvitludna
eller brunaktiga småax, hvilka inom de olikstora,
hinnaktiga, borstlösa, trindryggade skärmfjällen
innehålla en eller två fullständiga blommor och ett
klubblikt, skaftadt ämne till ytterligare en blomma. I
våra lundar förekommer allmänt M. nutans L., som växer
i tufvor, med omkr. 0,30 m. höga, bladrika strån
och de (öfvervägande brunvioletta) 2-blommiga småaxen
hängande i en smal ensidig vippa. Mera sällsynta äro
de båda andra svenska arterna M. uniflora Retz. och
M. ciliata L. Den förra har vanligen enblommiga småax
på långa skaft i en mycket gles vippa, då deremot
den senare, »grus-slok», som växer på grusbackar och
klippor, har de slutligen blekt brungulaktiga småaxen
samlade i en tät, nästan axlik vippa. Slokgräsen äro
goda foderväxter. O. T. S.
Meliceris (Lat., af mel, honing), med., honingsvulst,
en knöl, äfven kallad ganglion (se d. o. 2), med
ett honingslikt innehåll, bestående af en synovial
eller kolloid substans. F. B.
Melik, melisk poesi. Se Melos.
Melikertes (Lat. Melicertes), Grek. mytol., en son af
Athamas, sagokonungen öfver minyerna i det beotiska
Orchomenos, och Ino, Kadmos’ dotter. Han förvandlades
till en välvillig och hjelpsam hafsgud och bär såsom
sådan vanligen namnet Palaimon, under hvilket han
dyrkades i synnerhet i Korint. A. M. A.
Melilla [-lilja] l. Mlila, spansk stad på norra
kusten af Marokko, på en halfö s. om kap Ras-ed-deir
(Sp. Tres forcas). Omkr. 2,000 innev. M. kallades af
romarna Rusadir (af Ptolemaios Ryssadiron).
Melilot-plåster. Se Melotenplåster.
Melilot-syra. Se Cumarin.
Melilotus Tourn. (af Grek. meli, honiug, och lotos,
ett slags klöfver), honingsklöfver, bot., ett till
nat. fam. Papilionaceae L., kl. Diadelphia L.,
hörande växtslägte, som står nära klöfverslägtet
(Trifolium L.), men skiljes derifrån genom sina
långsträckta blomklasar i spetsen af grenarna och från
bladvecken af den högväxta stjelken. Blommorna äro
små, gula eller hvita, och starkt honingsluktande. Af
de gulblommiga arterna är M. officinalis L. upptagen
i Sv. farmakopén (Herba meliloti) såsom ett
aromatiskt lifvande medel att använda i huskurer och
till beredning af ett plåster (melilotus-plåster,
»melotenplåster», se d. o.) och en salva. En annan
art, M. arvensis L., är officinel i Finland för
samma ändamål. Båda växa sparsamt vilda här och der i
södra och mellersta Sverige, den förra äfven träffad
i Norrland. Honingsklöfverns äldre folknamn är
»amur». Den torkade örten har en stark och behaglig
lukt af cumarin och nyttjas i snustillverkningen.
O. T. S.
Mélin, Henrik Georg af, militär, född i Stockholm
d. 24 Mars 1769, deltog i kriget mot Ryssland 1788–90
såsom fänrik vid Södermanlands regemente, der han 1802
blef kapten. I egenskap af öfveradjutant hos Gustaf IV
Adolf öfvervar han svenskarnas misslyckade militäriska
uppträdande i Pommern och Lauenburg 1805–06, blef
1806 adlad (han hette förut Melin), 1808 konungens
generaladjutant samt ledamot af krigsberedningen
och 1821 generalmajor i armén. 1837 utnämndes han
till chef för Ingeniörkåren, hvars sekundchef
han hade varit sedan 1812. Han afled i Stockholm
d. 13 Jan. 1839 och slöt på svärdssidan sin adliga
ätt. – M. egde icke den viljekraft och klarsynthet,
som skulle gjort honom vuxen hans ganska framskjutna
ställning såsom Gustaf IV Adolfs generaladjutant vid
tiden före statshvälfhingen 1809, men redlighet och
nit utmärkte honom alltid. M. var ledamot af flere
komitéer och lärda samfund. Trägen forskare i historia
och genealogi, utarbetade han bl. a. ett 3 handskrifna
folioband digert (tämligen värdelöst) Utkast till
svenska krigshistorien (i Lunds univ:s bibliotek).
Melin, Hans Magnus, teolog och bibelöfversättare,
föddes d. 14 Sept. 1805 på ett sergeantsboställe
i Vemmerlöfs socken. Kristianstads län. Han blef
student i Lund 1822, vann der sitt uppehälle
genom enskild undervisning och tillegnade sig
samtidigt så omfattande kunskaper, att han vid filos.
magisterpromotionen 1829 erhöll första hedersrummet. I
hopp om en docentur fullföljde han sina grekiska
språkstudier, men vände småningom sin håg till
teologien och kallades 1834 af professor Ahlman till
docent i exegetik. Följ. året förordnades han till
examinator i teologiska fakulteten, tjenstgjorde
efter hand såsom föreläsare inom flere af dennas
läroområden och prestvigdes 1838. Han utnämndes 1844
till teologie adjunkt vid Lunds universitet och erhöll
i samband dermed Kärrstorps prebendepastorat samt
blef s. å. teol. doktor. 1847 fick han vid nämnda
universitet en professur i pastoralteologi (jämte
Husie prebendepastorat), men utbytte s. å. nämnda
lärostol mot den i exegetik. M. inkallades 1861 i
bibelkommissionen och blef 1865 förste teol. professor
samt domprost i Lund. Af Svenska akademien hugnades
han 1853 med dess stora guldmedalj och 1865 med
Karl Johans pris, hvarjämte Vetenskapsakademien 1864
tillerkände honom Letterstedtska priset. I båda de
nämnda samfunden invaldes M. 1866. Han var dessutom
medlem af smärre lärda sällskap. Död i Lund d. 17
Nov. 1877. – M:s apologetiska Föreläsningar öfver Jesu
lefverne (4 bd, 1842–51; 3:dje uppl. 1872, i 2 bd),
hvilka han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
