Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Memming ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
altarverk for dômen i Siena, framställande Bebådelsen
jämte ett par stående helgon (1333, nu i Uffizi i
Florens), dels sjelfständiga arbeten, i hvilka han
dock blef Simones stil trogen, såsom en väggmålning
i Palazzo pubblico i S. Gimignano, der han utförde
en Majestas efter Simones madonna i Sienas stadshus
(1317) samt en Madonnabild i kyrkan Servi i
Siena. C. R. N.
Memming. 1. Härad i Östergötlands
län, ingår i Finspånga läns samt Bråbo och Memmings
härads fögderi och till största delen i Björkekinds,
Östkinds, Lösings, Bråbo och Memmings domsaga samt,
med en mindre del, i Finspånga läns domsaga. Areal
18,359 har. 4,441 innev. (1885), af hvilka 3,455
hörde till den förra domsagan och 986 till den senare.
– 2. Kontrakt. Se Norrköpings kontrakt.
Memmingen, stad i bajerska regeringsområdet
Schwaben-Neuburg, vid bajerska statsbanan, 5 km. ö. om
floden Iller. 8,406 innev. (1880). Textilindustri,
klockgjuteri och jerngjuteri. Stark
humleodling. M. var fri riksstad 1286–1802 och kom
sistnämnda år till Bajern. Under trettioåriga kriget
var det en tid i svenskarnas händer.
Memmius, namn på en plebejisk slägt i Rom, bland
hvilkens medlemmar följande må nämnas. 1) Gajus M.,
känd såsom en hänsynslös åklagare, föranledde såsom
folktribun 111 f. Kr. en rättslig undersökning
mot åtskilliga förnäma, som låtit muta sig af
Jugurtha. Han blef mördad år 99 på befallning af
C. Servilius Glaucia, då båda sökte konsulatet. – 2)
Gajus M. Gemellus, pretor 58 f. Kr., en vetenskapligt
bildad man och talare, hvilken Lucretius tillegnade
sin lärodikt »De rerum natura» (Om tingens väsende). I
det politiska lifvet spelade han en mindre vacker
rol och blef t. o. m. dömd för valintriger.
R. Tdh.
Memnon. 1. Grek. mytol., en son af Eos,
morgonrodnadens gudinna, och hennes gemål, Tithonos,
prisades både såsom den skönaste bland män och
såsom en tapper och väldig hjelte. Enligt den
efterhomeriska sagan var han konung öfver Etiopien,
det i fjärran öster vid solens uppgång belägna
sagolandet, hvarifrån han under det trojanska
krigets sista skede kom sin frände konung Priamos
till hjelp, och var efter Hektors fall den främste
kämpen på trojanernas sida. Efter att hafva nedlagt
Antilochos, Achillevs’ vän, dödades han sjelf af
Achillevs, hvarefter hans moder förde hans kropp
till hemlandet och der åt honom af gudarna utverkade
odödlighet. Memnonssagan, hvars ursprung torde vara
att söka i österlandet, hade en vidsträckt utbredning,
och s. k. memnonsgrafvar (memnoneia) med öfver dem
uppförda helgedomar visades på flere ställen i Asien,
t. ex i Susa, hvars konungaborg sades vara uppförd
af M. Till Egypten synes Memnonskulten hafva kommit
först med grekerna under den alexandrinska tiden. Se
vidare Memnonstoderna.
– 2. En rhodier af grekisk härkomst, befryndad
med den persiske satrapen Artabazos, i hvars
uppror (356 f. Kr.) han deltog tillika med sin
broder Mentor. Han togs dock å nyo till nåder
och beklädde under Darius Codomannus
vigtiga fältherreposter. I kriget mot Alexander den
store var han en af den persiska härens dugligaste
befälhafvare. Hans råd att vid Alexanders framryckande
draga sig tillbaka och åt fienden lemna ett förhärjadt
land, men i stället med flottan angripa Macedonien
och Grekland, vann dock intet bifall. I slaget
vid Graneikos förde han befälet öfver 10,000 man
grekiska legotrupper, försvarade sedan hjeltemodigt
Halikarnassos och lät, då allt motstånd var
omöjligt, antända staden. Såsom befälhafvare öfver
den persiska sjömakten eröfrade han derefter Lesbos,
Chios och några bland Cykladerna samt beredde sig
att gå öfver till Europa, då en sjukdom bortryckte
honom under belägringen af Mytilene (333 f. Kr.).
A. M. A.
Memnonstoderna, ett i jämförelsevis sen tid
uppkommet namn för tvänne på den thebanska
nekropolens område ännu upprättstående statyer,
som framställt konung Amenhotep (Amenofis) III af
18:de dynastien. Platsen, der de stå, kallas numera
Kom-el-Hettân och ligger emellan Medinet-Habu i
s. och det s. k. Ramesseum i n. Statyerna äro jämte
några rester af pelare m. m. det enda, som återstår
af ett stort graftempel, som Amenhotep III låtit
uppföra åt sig i Thebes nekropol. De båda stoderna
(urspr. monoliter) hade sin plats framför templets
mot ö. – d. v. s. mot den på andra sidan om floden
belägna egentliga staden – vettande fasad och egde
under Egyptens nationella sjelfständighet ingalunda
någon större religiös betydelse eller öfver hufvud
någon högre rang än mängden af öfriga i Thebes
grafstad resta faraostatyer. Icke ens i fråga om
storleken synas de hafva intagit någon dominerande
ställning. Den nu i spillror liggande, Rameses II
tillhörande granitkolossen (vid Ramesseum) mätte
en gång i höjd 17,5 m., medan Memnonskolosserna,
skulpterade af sandsten från Röda berget vid Kairo,
nådde en höjd af 15,59 m. Anmärkas bör dock, att i
sistnämnda mått ingår ej socklarnas höjd, lika litet
som de en gång på hvardera kolossens hjessa hvilande
konungakronornas. Hvardera kolossens axelbredd
uppgår till 6,17 m.; en af deras fötter är 3,20
m. lång. Vigten af en dylik stenmassa har uppskattats
till 1,305,992 kg. – Det är egentligen blott en af
kolosserna, den norra, som blifvit ryktbar. Ända till
tiden vid eller kort efter Kristi födelse var den
ingenting annat än en staty af Amenhotep III. Men vid
sistnämnda tid synes man hafva börjat iakttaga, att
om morgnarna ett ljud, ett »buller», såsom Strabon
uppgifver, utgick från kolossen, hvars öfverdel år 27
f. Kr. blifvit nedslagen genom en jordbäfning. De
äldsta daterade inskrifterna (på stodens ben), som
omtala minnesmärkets »klingande», tillhöra Neros
regering. Från den tiden ökas alltmer kolossens
berömdhet, som snart kan mäta sig med, ja nära nog
öfverträffar pyramidernas. Turister i mängd besöka
nu Nildalen och utsträcka färden ända till Thebe,
i främsta rummet för att lyssna till »Memnons sång
eller klagan, då han om morgonen helsar sin moder,
Eos». Att Memnons namn fästs vid kolossen förklaras
deraf att Thebes nekropol (på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
