Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merkurius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och en opera af Goldmark. – Jfr V. Rydberg:
»Astrologien och Merlin» (»Nord. tidskr.», 1881).
Merlin [-lä’ng], Antoine Philippe, grefve, kallad
M. de Douai, fransk rättslärd och statsman,
f. 1754 i Arleux, i närheten af Douai, ådrog
sig uppmärksamhet såsom advokat vid flandriska
parlamentet och medarbetare i Répertoire
universel et raisonné de jurisprudence (64 bd,
1775–86; 3:dje–5:te uppl., 1807–30, fullständigt
omarbetade af M.). 1789 fick M. plats bland tredje
ståndets medlemmar vid riksdagen (états généraux)
och framstod snart såsom en bland de verksammaste
ledamöterna af Konstituerande församlingen. 1791 blef
han president i kriminaldomstolen i Douai och fick
1792 en plats i Nationalkonventet, der han slöt sig
till det radikala partiet (Berget). Han bär en stor
del af ansvaret för tillkomsten af lagen mot »de
misstänkte» och af revolutionstribunalet (1793),
men hatade nemligen skräckväldet och bidrog till
Robespierres fall (Juli 1794), hvarefter han en tid
var president i Konventet. Revolutionstribunalets
ombildning, Kommunens (i Paris) upplösning,
jakobinklubbens stängning, de nya arfslagarnas
kodifiering och 1795 års strafflag voro
hufvudsakligen M:s verk, och såsom utrikesminister
inom Välfärdsutskottet, hvilket han tillhörde
sedan d. 1 Sept. 1794, främjade han 1795 års
fredsverk med Holland, Preussen och Spanien. Vid
direktorialförfattningens införande (Okt. 1795) blef
M. justitieminister (under de första månaderna af år
1796 beklädde han dock polisministersbefattningen)
samt var efter statskuppen d. 18 Fructidor år V
(4 Sept. 1797) till d. 30 Prairial år VII (18 Juni
1799) en af direktoriets medlemmar. 1801–15 var
han generalprokurator vid kassationsdomstolen
samt utnämndes af Napoleon till statsråd och
grefve. Restaurationen dref honom 1815 i landsflykt,
hvarur han återvände först efter julirevolutionen
(1830). Död 1838. M:s Recueil alphabétique des
questions de droit etc. (1:sta uppl. 1804–10) upplefde
flere editioner.
Merlin [-lä’ng], Antoine Christophe, kallad
M. de Thionville, fransk revolutionsman, f. i
Thionville 1762, var advokat i Metz, då han 1791 fick
plats i Lagstiftande församlingen. Nitisk medlem af
jakobinklubben, invaldes han äfven i Nationalkonventet
(1792–95) och blef der en af det radikala
berg-partiets ledare. Såsom konventskommissarie bidrog
han 1793 energiskt till Mainz’ tappra försvar mot de
allierades trupper och kämpade s. å. i Vendée. Efter
denna tid iakttog han en mera moderat hållning,
medverkade till Robespierres störtande (Juli 1794)
och visade sig i egenskap af konventets president som
en ifrig motståndare till jakobinerna. I Okt. 1794
sändes han såsom konventets kommissarie till armén
vid Rhen, der han på ett förtjenstfullt sätt deltog
i krigsoperationerna. 1795–98 var M. medlem af de
»hundrades råd». Till följd af sina uttalanden
mot Napoleons lifstidskonsulat måste han 1802
draga sig tillbaka från en hög befattning inom
poststyrelsen. Död 1833.
Merlon (Fr. merlon), befästningsk., den del af
bröstvärnet på ett batteri eller en fästningsvall,
som ligger emellan tvänne embrasyrer. Merlonens
mot embrasyrerna vända sidor kallas kindstycken.
O. A. B.
Merluccius. Se Kummelslägtet.
Mermillod [-mijå], Gaspard, katolsk biskop, föddes
1824 i Carouge, nära Genève. Sedan han blifvit
prestvigd (1847), anställdes han vid den katolska
kyrkan Saint-Germain i Genève, hvarest han snart vann
ryktbarhet. Jämte några liktänkande lekmän uppsatte
han derstädes en halfveckotidning: »Observateur
catholique», och en månadsskrift: »Annales
catholiques de Genève», i hvilka han, liksom i en
mängd flygskrifter, kämpade med en outtröttlig ifver
för sin religiösa öfvertygelse. Icke mindre verksam
var han som predikant. Hans andliga föredrag såväl
i Genève som i de flesta större städer i Frankrike,
särskildt i Paris, väckte en beundran, som stundom
gränsade till hänförelse. Sina predikofärder har
han sedermera utsträckt till Italien, Belgien,
Österrike, Sverige (1881), Norge och Danmark. Genom
det inflytande, som han allestädes förvärfvade sig,
sattes han i tillfälle att verksamt befordra många
kristliga företag och närmast sådana, som rörde
hans trosförvandter i Genève, bl. a. uppförandet
af den praktfulla kyrkan Notre Dame, upprättandet
af skolor och vårdanstalter m. m. År 1864 utnämndes
han till kyrkoherde i Genève och vigdes i Rom till
biskop i Hebron (in part. inf.), hvarjämte han
utsågs till stiftsbiskopens ställföreträdare inom
kantonen. I denna egenskap råkade han i allvarliga
förvecklingar med kantonrådet, hvilket slutligen
förklarade honom afsatt från befattningen som
kyrkoherde samt lade beslag på församlingens kyrka
och öfriga byggnader (1872). När han kort derefter
(1873) utnämndes till apostolisk vikarie i Genève,
förklarade förbundsrådet utnämningen ogiltig och
utfärdade mot M. en utvisningsorder (s. å.). Denna
våldsåtgärd upphäfdes först tio år senare, då han blef
erkänd som biskop öfver Lausanne och Genève, med säte
i Freiburg. – Af trycket hafva utkommit åtskilliga af
hans andliga föredrag, äreminnen, herdabref m. m.,
bl. a. Discours prononcé en faveur des pauvres
d’Irlande (1862), Panégyrique de Jeanne d’Arc
(1863), De l’intelligence et du gouvernement de la vie
(1864), L’église et les ouvriers du XIX siècle (1868)
och Au clergé et aux fidèles (1873). J. M-r.
Mermnader (Grek. Mermnadai), gammal konungaätt i det
forna Lydien. Den förste herskaren af detta hus var
Gyges, hvilken enligt sägnen år 716 f. Kr. störtade
den heraklidiske konungen Kandaules. Vidare märkas
Alyattes (se denne) och hans son Kroisos (se Kresus),
den siste mermnadiske konungen, under hvars regering
det lydiska riket eröfrades af perserna under Cyrus
(546 f. Kr.). A. M. A.
Merobaudes, Flavius, krigare, retor och skald från
Spanien i 5:te årh. e. Kr., åtnjöt utmärkelse vid
hofvet uti Italien (Ravenna och Rom). Länge kände
man af honom endast ett litet qväde öfver Kristus;
men 1823 upptäcktes fragment af dikter af M., som
behandla händelser från hans tid, särskildt ett
lofqväde öfver Aëtius. Stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
