Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Merkurius ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
af sin unge son Teodebald (548–555), vid hvars
död Klodvigs yngste son, Klotar I, bemäktigade sig
hans rike. Vid sin broder Childebert I:s död (558)
ärfde Klotar I dennes rike och förenade sålunda å
nyo det frankiska riket under en och samma spira
(558–561). Kort före sin död hade Klotar att bekämpa
ett uppror af sin son Chramn, som redan förut stämplat
mot honom. Chramn besegrades i en slagtning och
blef på den omensklige faderns befallning jämte
hustru och barn kastad i en bondkoja och innebränd
(560). Klotars lidelsefulla och hänsynslösa natur
röjde sig äfven i hans svaghet för sköna qvinnor. Han
var flere gånger gift och lefde dessutom i öppet
konkubinat med en mängd frillor. Då en af dessa
gemåler eller frillor, Ingundis, för honom prisade sin
syster Aregundis skönhet och bad honom skaffa henne en
ansedd make, begaf sig Klotar till Aregundis boning,
betogs af hennes skönhet och gjorde henne till sin
egen gemål, sägande åt Ingundis, att han icke kunnat
finna någon värdigare make åt hennes syster.
Vid Klotars död (561) delades riket emellan hans
söner Charibert l. Herbert (561–567) af Paris,
Guntramn (561–593) af Orléans, Chilperik l. Hilperik
I (561–584) af Soissons och Sigibert I (561–575)
af Reims. Sigibert I:s rike var det största och
folkrikaste. Det bestod nämligen af hela Austrasien
med dess tyska biland Alemannien (Schwaben), Thüringen
och Bajern samt delar af Neustrien. Chariberts riksdel
utgjordes förnämligast af Paris med kringliggande
trakt, Aqvitanien och Provence. Guntramns rike
bestod af Burgund, Orléans m. m., Chilperiks af
landet emellan Kolskogen och Marne jämte Armorica
(Bretagne). Chilperiks upprepade försök att utvidga
sitt knappt tillskurna rike genom eröfringar på
brödernas bekostnad föranledde en mängd inbördes krig
inom konungaätten. Så inföll han i Sigiberts land och
eröfrade Reims (562). under det denne var sysselsatt
med krig mot avarerna. Men sedan Sigibert vid Elbe
besegrat desse och tvungit dem till fred, slog han
Chilperik, som t. o. m. förlorade sin hufvudstad,
Soissons. Under ett nytt krig med avarerna (565
l. 566) blef Sigibert fången, men friköpte sig. Det
var antagligen först efter detta krig, som Sigibert
(omkr. 567) förmälde sig med vestgotiske konungen
Atanagilds yngre dotter, den sköna och begåfvade
Brunhilda (Brunehilde). Kort derpå äktade Chilperik
hennes äldre syster, Galsvinda. Hon afled snart,
mördad, såsom man misstänkte, på anstiftan af
Chilperiks frilla Fredegunda, som blef hans andra
gemål. Denna hersklystna, förslagna och ränkfulla
qvinna närde oenigheten emellan honom och Sigibert,
hvars gemål var hennes oförsonliga fiende. På
det frankiska rikets öden utöfvade dessa båda
qvinnor ett olyckligt inflytande. Chariberts död
(567) blef en ny källa till tvister emellan hans
bröder. Chilperik bemäktigade sig Tours och Poitiers
med deras områden, som vid delningen efter Charibert
tillfallit Sigibert. Detta gaf signalen till ett
krig (573–575), hvarunder Sigibert omsider fick
öfverhanden. Redan lät han i lägret
vid Victoriacum (Vitry i Artois emellan Douay och
Arras) hylla sig som konung öfver Chilperiks rike,
då han genomborrades af två af Fredegunda utsända
lönmördares dolkar (575).
Detta mord medförde ett plötsligt omslag i den
politiska ställningen. Raskt begagnande sig af
den uppkomna bestörtningen och rådlösheten bland
Sigiberts anhängare, bemäktigade sig Chilperik
Paris, der Brunhilda och hennes döttrar föllo i
hans händer. Deremot lyckades det hertig Gundobald
att rädda Sigiberts femårige son, Childebert II
(575–596), undan till Austrasien, der denne hyllades
såsom faderns efterträdare i konungadömet. I
Austrasien ville ett hersklystet parti bland de
store regera i den minderårige konungens namn samt
förföljde den till riket återkomna Brunhilda och
konungahusets trognaste anhängare. Det ingick 581
t. o. m. förbund med Chilperik I mot konung Guntramn,
som uppträdt såsom det austrasiska konungahusets vän
och 577 adopterat Childebert. Den austrasiska hären
gjorde dock myteri mot sina ledare, och Chilperik I
fann då skäl att sticka svärdet i skidan. Icke långt
derefter (584) mördades Chilperik I i Chelles. Äfven
för detta mord har en sannolikt ogrundad sägen
anklagat Fredegunda. Den samtida historieskrifvaren
biskop Gregorius af Tours kallar Chilperik I »vår
tids Nero och Herodes». En nyare historieskrifvare,
Loebell, jämför honom mera träffande med Henrik VIII
af England. Liksom denne var Chilperik en sjelfrådig
despot, men saknade icke goda egenskaper och en
viss intellektuel begåfning. Han försökte sig, om
också ej med synnerlig framgång, som latinsk skald,
ville förbättra alfabetet och författade en teologisk
skrift, hvilken han t. o. m. hade för afsigt att i
sitt rike påbjuda som läronorm. Detta afböjdes dock
af biskop Gregorius af Tours.
Genom Chilperik I:s död inträdde åter ett p1ötsligt
omslag i förhållandena. Af hans söner öfverlefde honom
blott den yngste, Klotar II (584–628), som Fredegunda
födt honom få månader före hans död. Fredegunda
sjelf befann sig i ungefär samma förtviflade läge som
Brunhilda vid Sigiberts död. Men hon förlorade icke
fattningen. Hon sände genast bud till konung Guntramn,
inbjudande honom att komma och taga Chilperik I:s
rike i besittning samt anbefallde sig sjelf och
sin son i hans beskydd. Genom Guntramns inflytande
erkändes den unge Klotar II för efterträdare i
sin faders ursprungliga rike; men deremot gjorde
Guntramn för egen räkning anspråk på både Chilperik
I:s och Sigiberts andelar i Chariberts rike. De
nya förvecklingar, som derigenom uppkommo, ökades
ytterligare genom uppträdandet af en tronpretendent,
Gundovald (»Ballomer»), som påstod sig vara (naturlig)
son till Klotar I, och som understöddes såväl af den
bysantinske kejsaren, vid hvilkens hof han en tid
funnit tillflykt, som af ett mäktigt parti bland de
frankiske stormännen. Han lät i Aqvitanien hylla sig
till konung, men måste snart undan en öfverlägsen här
söka en tillflykt i bergfästet Convenae (på norra
sluttningen af Pyrenéerna), der han bragtes om lifvet
af sina egna förmenta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
