Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meteorsten, meteorit, meteorolit l. aërolit, miner., en stenartad och jernhaltig massa af kosmiskt ursprung - Meteorstensfall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andra hafva mer eller mindre jern, och andra åter bestå
till större delen af en hålig jernmassa, i hvars porer
olivin och andra silikat sitta inneslutna. Dessa olika
slag bilda således en fortlöpande serie af kosmiska
kroppar, från de jernfria meteorstenarna till det
rena meteorjernet, hvilka på grund af vissa likheter
hänvisa på ett gemensamt ursprung. Meteoriterna
hafva ingen bestämd yttre form, enär de äro att anse
såsom brottstycken af större massor. De äro derför
stundom runda, stundom mera kantiga. Meteoriterna
omgifvas af en smältskorpa, som på de stenartade
massorna vanligen är svart och matt, mera sällan
glänsande. På jernmeteoriterna är det yttre skalet af
samma beskaffenhet som hammarslaggen, hvilken uppstår
på ytan af smidesjern, då det upphettas. Angående
deras ursprung och sättet huru de blifvit bildade
kan man ännu blott uppställa hypoteser, som hafva en
viss sannolikhet.
Tänker man sig nämligen de spridda styckena
återförenade till en kosmisk massa, med det tyngsta
i midten, så har man en massa, analog med vår
jord, hvilken inom ett skal af sten har en tyngre
kärna, sannolikt af någon metall, t. ex. jern. Det
är derför sannolikt, att meteoriterna härstamma
från en eller flere himlakroppar af samma byggnad
som jorden, men som helt och hållet eller delvis
blifvit söndersplittrade. Vore de planetariska
kropparna af obetydlig storlek, förmådde ej deras
tyngdkraft att återföra alla de utkastade styckena
till planetens yta. De kringströdda splittrorna
skulle då kretsa i verldsrymden. De större och tätare
skulle såsom meteoriter komma till oss, de smärre,
lösare förtäras i atmosferen och bilda stjernfall. Man
antager sålunda, att meteoriterna äro brottstycken af
planetariskt ursprung, som röra sig i verldsrummet
med en mycket stor hastighet. Då deras banor af en
eller annan orsak stundom närma sig jordens bana så
mycket, att de komma inom jordens attraktionskrets,
nedfalla de på densamma eller genomskära luftkretsen
under ljud- och ljusfenomen. Den stora kosmiska
hastigheten möter ett motstånd, då jordatmosferen
träffas, hvarefter hastigheten minskas. Ljus
och värme utvecklas vid luftens sammantryckning,
och genom hettan får meteoriten en smältskorpa
rundt omkring sig. Man har äfven af smältskorpans
anordning på vissa meteoriter trott sig kunna sluta
till hvilken sida af meteoriten under dess lopp
genom atmosferen varit riktad framåt och hvilken
varit riktad bakåt (bröst- och ryggsida). Kännedomen
om meteoriternas sammansättning och en jämförelse
af deras beståndsdelar med mineral från jorden äro
derför, såsom man lätt kan föreställa sig, af stor
vigt. Genom kemiska och mikroskopiska undersökningar
har man funnit, att de till största delen utgöras
af en blandning af svafvelföreningar, oxider och
sådana silikat, som vanligen förekomma i plutoniska
bergarter på vår jord, såsom olivin samt olika slag
af augit och fältspat. Meteorstenarna bestå nämligen
till hufvudsaklig del af kiselsyra och talkjord,
delvis ersatt af jernoxidul, obetydliga mängder af
kalkjord, lerjord och alkalier. De häraf uppkomna mineralen
äro i hufvudsak olivin och enstatit samt de
med det sistnämnda nära beslägtade mineralen
bronsit och hypersten, vidare diopsid, anortit och
labrador. De innehålla dessutom, ehuru mera sällan,
kol och fasta kolväteföreningar, ofta nickelhaltig
magnetkis, troilit och jern i enstaka korn eller
blad. Meteoritjernet är alltid nickelhaltigt och
utgöres således af en metall-legering. Efter etsning
med salpetersyra visar det vanligen linier, som skära
hvarandra under olika vinklar och bilda nätformiga
teckningar, hvilka blifvit kallade »Widmannstättenska
figurerna» (se fig.) efter upptäckaren, som först
framställde
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
