Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metod, i allmänhet ett på öfverläggning och skäl grundadt sätt att gå tillväga vid lösandet af någon uppgift - Metodik. 1. Log., läran om metoden, särskildt den vetenskapliga metoden - Metodik. 2. Pedagog., framställning af tillvägagåendet vid undervisningen - Metodiker. Se Medicin, sp. 1218 - Metodisk, som förfar efter metod; som förrättas med metod - Metodism. Under förra hälften af 1700-talet uppstod inom den engelska statskyrkan en andlig rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppgift; planmässigt förfaringssätt. Med vetenskaplig
metod förstår man vetenskapsmannens sätt att gå
till väga vid forskningen. Till sitt väsende är
metoden ingenting annat än vetenskapen sjelf,
tänkt såsom lag för sin utveckling i och för den
forskande menniskan. Strängt taget måste ock, om
förfaringssättet är riktigt, äfven resultatet blifva
det, hvadan alla fel i en vetenskaplig utredning
ytterst kunna återföras till fel i metoden. Tänker
man emellertid på ett begränsadt undersökningsområde,
der man utgått från vissa förutsättningar, hvilka
ej göras till föremål för undersökning, utan tagas
för godt, måste, om metoden är riktig, resultatet
visserligen ega vilkorlig (hypotetisk), men ej
nödvändigt ovilkorlig (kategorisk) giltighet, enär
det kan vara möjligt, att förutsättningarna varit
falska. Deremot, om metoden varit oriktig, är det
väl möjligt att komma till sanna, men omöjligt att
komma till vetenskapligt giltiga resultat. Detta
hindrar dock ej, att en metod, som i allmänhet är
förkastlig, i något visst fall kan vara användbar
och då äfven i detta fall vetenskapligt giltig. Enär
hvarje vetenskaplig forskning går ut på erhållandet af
verkligt, följaktligen förutsättningslöst vetande
inom det område, som utgör dess föremål, måste
hvarje vetenskaplig metod vara kritisk; och i den
mån den blifver detta, kommer man fram till högre
och egentligare vetenskaplighet. Då menniskan i sitt
tänkande måste begagna sig af abstraktionens process
och ej kan förklara det enskilda, utan att fatta det
i mer eller mindre allmän form, så följer, att hvarje
vetenskaplig metod måste innebära, först och främst
att man går tillbaka till eller uppsöker ett allmänt,
en regel (analys och induktion), och vidare att man
med dettas tillhjelp söker förklara det enskilda,
hänför det under regeln (syntes och deduktion). Båda
dessa moment måste återfinnas i hvarje vetenskapligt
förfaringssätt, ehuru inom olika vetenskaper, för
lösandet af olika vetenskapliga uppgifter och hos
olika vetenskapsmän, än det ena, än det andra kan vara
förherskande. Till följd deraf kan man med ett visst
berättigande tala om en analytisk eller induktiv och
en syntetisk eller deduktiv metod. För öfrigt äro de
olika vetenskapernas metoder hvarandra mycket olika;
och särdeles ovist är det nit, som vill påtvinga den
ena eller andra vetenskapen en metod, derför att den
inom en annan vetenskap visat sig användbar eller
t. o. m. nödvändig. L. H. Å.
Metodik (se Metod). 1. Log., läran om metoden,
särskildt den vetenskapliga metoden. Metodiken
blifver sålunda ett slags konstteori för
vetenskapen. Likasom hvarje vetenskap har sin mer
eller mindre egendomliga metod, så kan ock tydligen en
metodik derom utvecklas. – 2. Pedagog., framställning
af tillvägagåendet vid undervisningen, vare sig
undervisning i allmänhet (allmän metodik) eller någon
särskild gren af densamma (speciell metodik).
Metodiker. Se Medicin, sp. 1218.
Metodisk (Grek. methodikos), som förfar efter metod;
som förrättas med metod;
planmässig, ordnad efter bestämda (verkligt eller inbilladt
vetenskapliga) regler, skolriktig, konstmässig.
Metodism. Under förra hälften af 1700-talet uppstod
inom den engelska statskyrkan en andlig rörelse,
som utgick från några unga prester och studenter vid
universitetet i Oxford. Den var i sin början strängt
kyrklig och stundom öfverdrifvit asketisk. John
Wesley, en ung prest, hvilken en tid såsom adjunkt
biträdt sin fader i Lincolnshire, återvände på hösten
1729 till Oxford, hvarest han fann sin broder Charles
samt några andra studenter förenade till ett litet
sällskap, hvars medlemmar tillsammans studerade Nya
testamentet på grundspråket, togo nattvarden hvarje
vecka, fastade och bådo samt besökte sjuka, fattiga
och fångar. Deras allvarliga lif väckte uppseende
bland kamrater och borgare i staden. Man gaf dem
åtskilliga öknamn, bland hvilka det vanligaste
var »metodister» på grund af deras strängt ordnade
(»metodiska») lefnadssätt. Såsom med många sektnamn,
så gick det äfven med detta. Från att vara ett
smädenamn blef det så småningom antaget af dem
det gällde; och ordet »metodism» är nu den godkända
benämningen på en kyrklig riktning, till hvilken höra
flere millioner protestantiska kristna.
Ehuru metodisterna småningom delat sig i flere
af hvarandra oberoende kyrkosamfund, visar
sig emellan dessa en stor öfverensstämmelse i
lärofrågor. Ett undantag härifrån bilda visserligen
de s. k. calvinistiske metodisterna. Under ledning af
den ryktbare Whitefield och med stöd af grefvinnan
Huntingdon skilde dessa sig redan på Wesleys tid från
dennes vänner. Wesley ville nämligen icke erkänna
ett ovilkorligt nådaval, hvilket ifrigt lärdes
af Whitefield, som i detta hänseende var sträng
calvinist. Hans efterföljares antal är dock nu så
obetydligt, att de ej behöfva tagas i betraktande. –
I allmänhet kan man om metodisternas uppfattning
säga, att de i de allmänna kristliga trosfrågorna
öfverensstämma med andra renläriga samfund, att
deras uppfattning af sakramenten är reformert,
att de deremot fullkomligt förkasta den reformerta
predestinationsläran, i hvars ställe de antaga
viljans fulla frihet vid omvändelsen och derefter
(hvadan affall är möjligt under hela lifvet), samt att
enligt deras uppfattning den troende kan redan här på
jorden blifva fullt helgad och frälst från all synd,
men icke befriad från alla fel och brister (hvilka
ofta blifvit kallade »svaghetssynder»). Med afseende
på kyrklig organisation förefinnes också mycken
likhet emellan de särskilda metodistkyrkorna. Ett
utmärkande drag hos dem är det s. k. resesystemet,
d. v. s. att de vårdhafvande predikanterna
(pastorerna) måste flytta från en församling till
en annan och icke få stanna på samma plats längre
än en viss tid (i allmänhet tre år), dock så, att
de äro underkastade flyttning äfven före slutet af
denna maximitid. Styrelsesättet inom kyrkan var under
Wesleys tid monarkiskt (för att begagna ett uttryck
lånadt från politikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
