Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Metodism. Under förra hälften af 1700-talet uppstod inom den engelska statskyrkan en andlig rörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Två år derefter beslöto de att bygga ett hus för
att deri hålla möten samt anmodade John Wesley att
sända en predikant till Amerika. Vid en konferens i
Leeds, 1769, erbjödo sig två af dennas medlemmar,
Boardman och Pilmoor, att resa till Nya verlden
såsom missionärer; den förre for till New York, den
senare till Filadelfia. På dessa följde några andra;
och då 1773 den första metodistkonferensen hölls i
Filadelfia, funnos i Amerika 10 resepredikanter och
1,160 församlingsmedlemmar. Sedan Förenta staterna
begynt frihetskriget mot England, blefvo de från
detta land komne predikanterna mindre omtyckta;
också återvände de alla till England med undantag af
Francis Asbury. Efter krigets slut utsände Wesley
1784 Coke, hvilken han ordinerat till biskop. De
amerikanske metodisterna organiserade då den
»oberoende metodist-episkopal-kyrkan», med Coke
och Asbury såsom sina första biskopar. Visserligen
hade under kriget metodisterna på flere håll varit
utsatta för förföljelser, emedan de misstänktes
för sympati med England; men verksamheten gick
det oaktadt framåt med fasta steg. År 1792 hölls
den första generalkonferensen, bestående af alla
resepredikanter, som hade tillfälle att besöka
densamma. Dessas antal tillväxte emellertid så
hastigt, att man snart måste låta generalkonferensen,
hvilken sammanträder hvart fjerde år, bildas af
ombud från årskonferenserna. Denna anordning
tog sin början 1812. Från och med 1872 hafva
äfven lekmän tillträde till generalkonferensen,
dock så, att deras antal ständigt är mindre än
predikanternas. Medan metodismen i Amerika, lika
som på andra håll, varit mycket litet besvärad af
lärostrider, har den dock ej kunnat undgå vissa
andra inflytelser, som åstadkommit söndring. Sådan
har blott i ringa mån föranledts genom strider om
kyrkligt styrelsesätt; det egentliga tvistefröet har
varit slafveriet. Wesley och de förste metodisterna
voro bestämda frihetsvänner, och i den amerikanska
kyrko-ordningen infördes en särskild paragraf, som
uttryckte afsky för slafveriet. Men vittnesbördet mot
detta försvagades småningom, i synnerhet i de södra
staterna, der slafvarna ansågos för en väsentlig del
af samhällets ekonomi. Många af metodisterna i norden
arbetade dock ifrigt mot slafveriet; och slutligen
organiserades (1847) »Södra metodist-episkopal-kyrkan»
af slafegarna och deras vänner. Denna kyrka
eger ännu bestånd såsom ett särskildt samfund,
ehuru den inrättning, som föranledde hennes
uppkomst, längesedan upphört. Derjämte hafva af
den färgade befolkningen inrättats tre särskilda
biskopliga metodistsamfund. Äfven finnas två
andra organisationer, »Förenade bröderna» och
»Evangeliska föreningen», hvilka i lära och kyrkobruk
öfverensstämma med de biskoplige metodisterna, ehuru
de ej antagit detta namn. Inom Förenta staterna finnas
dessutom sex metodistiska kyrkosamfund, som icke
hafva biskopar. Tillsammantagna hafva dessa blott
omkr. 200,000 medlemmar, då deremot de biskoplige
metodisterna uttöra omkr. 3,800,000.
»Metodist-episkopal-kyrkan» är det mest framstående
af dessa samfund. Till generalkonferensen, denna
kyrkas högsta myndighet, sändas såväl predikanter som
lekmän för att representera de olika årskonferenserna
(hvilkas antal f. n., 1886, är 103). Den senast
hållna generalkonferensen bestod af 261 ombud för
predikanter och 156 ombud för lekmän, tillsammans 417
medlemmar, men detta antal är underkastadt ständig
omvexling. Årskonferenserna bestå af de regelbundna
resepredikanterna. Såsom namnet antyder, sammanträda
de en gång om året. Dessutom har hvarje församling
eller till en pastors verksamhet hörande »krets»
sin qvartalskonferens, bestående af predikanter,
klassledare, skaffare, söndagsskolföreståndare och
församlingsombud. Denna sammanträder fyra gånger om
året. I generalkonferensen och i årskonferenserna är
någon af biskoparna ordförande, dock utan rösträtt;
i qvartalskonferenserna ledas förhandlingarna
af en presiderande äldste. Biskoparna väljas af
generalkonferensen till det antal, som den anser
nödigt. Deras verksamhet omfattar kyrkan i dess
helhet, inom hvilken de äro skyldiga att resa
omkring; biskopsstift finnas alltså icke inom
metodistkyrkan. Vid årskonferensen bestämmer
biskopen på hvilken plats hvarje resepredikant
skall under det kommande året tjenstgöra såsom
pastor. Resepredikanter antagas och afsättas
visserligen uteslutande af årskonferensen, men
denna eger icke att bestämma hvar de skola utöfva
sin verksamhet. Ej häller hafva församlingarna rätt
att välja predikanter; frågan härom hänskjutes till
biskopens afgörande. Årskonferenserna äro delade
i »distrikt», hvilka förestås af presiderande
äldste. Dessa resa omkring till distriktets olika
församlingar, predika, hålla qvartalskonferenser
och tillse, att allt går rätt till. De utnämnas af
biskoparna bland de inom konferensen tjenstgörande
äldste. Utom äldste finnas inom årskonferensen
äfven »diakoner», ordinerade predikanter, hvilka
ännu ej afslutat den fyraåriga studiekursen, men äro
»upptagna i full förening» (erhållit fast anställning)
i konferensen. Innan detta sker, måste en predikant
under två år »stå på prof». Han förestår då en
församling samt har en resepredikants skyldigheter,
dock utan rösträtt i konferensen. Endast ordinerade
predikanter må förvalta sakramenten och förrätta
vigsel. Lokalpredikanter kallas bland metodisterna
sådana, som ej ingå i någon årskonferens (ej tillhöra
reseföreningen), men dock af den församling de
tillhöra ansetts lämpliga att predika. De utnämnas af
qvartalskonferensen på förslag af församlingen. I
allmänhet äro de icke ordinerade, men kunna blifva
detta efter längre, väl vitsordad tjenst.
Metodismen i Sverige. På begäran af några engelska
metodister, hvilka bosatt sig i Stockholm, sändes
1826 en pastor Stephens från England att tillse
deras andliga behof. År 1830 hitsändes i hans ställe
pastor G. Scott, hvilken snart började predika på
svenska. Den mest bekante bland hans lärjungar var
C. O. Rosenius, hvilken också, sedan Scott återvändt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
