Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mezö-Hegyes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1849; »En bengalisk tiger», 1850), den slippriga Le
chapeau de paille d’Italie (1851), Otez votre fille,
s’il vous plaît (1854; »Herre, var så god och tag
bort er dotter», 1859), Un gendre en surveillance
(»En herre, som vaktar sin måg», 1861) och Les voisins
de Molinchart (1861; »Molincharts grannar», 1863).
Michel [-sjä’ll], Louise, fransk anarkist,
f. omkr. 1830, oäkta dotter till en slottsegare,
åtnjöt en vårdad uppfostran och offentliggjorde som
ung flicka kraftigt skrifna dikter, som skaffade
henne uppmuntran af V. Hugo och Lamartine. Efter sin
faders död sökte hon på olika orter sitt uppehälle
såsom lärarinna och öppnade i slutet af 1860-talet
en skola i Paris. Lika teatraliskt öfverspänd i
sina åsigter som energisk till skaplynnet, slöt hon
sig vid Kommunens utbrott 1871 till de radikalaste
upprorsmännen och deltog på allt sätt i striden mot
Versailles-trupperna, men tillfångatogs vid dessas
seger och deporterades s. å. till Nya Kaledonien. På
grund af allmänna amnestien 1880 återkom hon till
Paris och utbasunades af Rochefort såsom ett slags
kommunistiskt helgon. Sedan dess har hon varit en
ifrig talarinna vid de »blodrödes» folkmöten, uppburen
af blusmännen för sitt sjelfuppoffrande sinnelag och
det saftiga språk, i hvilket hon städse förhärligar
kommunard-»martyrerna» och idislar sin fixa idé att
alla maktinnehafvare (särskildt republikens styresmän
och bourgeoisien) nödvändigtvis äro tyranner och
banditer, hvilka böra utrotas liksom skadedjur. Hon
dömdes 1883 till sexårigt fängelsestraff för uppmaning
till plundring af bagarebodar. Benådad 1885, vägrade
hon att emottaga benådningen, men måste i Jan. 1886
finna sig i att sättas på fri fot. Förutom tidningen
»Révolution sociale» har hon utgifvit flere hemska
romaner, bl. a. Les microbes humains (1886).
Michelangelo. Se Buonarroti.
Michelessi [mikel-], Domenico, italiensk författare,
abbé, f. i Ascoli i Kyrkostaten 1735, kom till Sverige
1771, af hvilken anledning är ej närmare kändt. Han
hade då på italienska utgifvit en biografi öfver
grefve Algarotti m. m. På ganska kort tid lärde han
sig svenska, hvarpå flere af hans skrifter tjena till
bevis. Utom åtskilliga italienska poem, vid Adolf
Fredriks begrafning och andra tillfållen, utgaf han
ett inträdestal i Vetenskapsakademien, med svenska
tolkningar från Musaios (på prosa) och Ovidius
(1772), en latinsk öfversättning af några Gustaf III:s
tal (s. å.) m. m. samt Lettre à m:gr Visconti sur la
révolution arrivée en Suède le 19 août 1772 (1773),
författadt i synnerligen konungsk anda, och af
hvilket s. å. en svensk öfversättning utkom. M. afled
i Stockholm 1773. -rn.
Michelet [misjölä], Jules, fransk historieskrifvare,
född i Paris d. 21 Aug. 1798, blef 1830, efter
Juli-revolutionen, föreståndare för franska
riksarkivets historiska afdelning och var 1834–35
tillika Guizots substitut vid Sorbonne samt från
1838 professor i historia vid Collége de France. Då
hans vältaliga föreläsningar emellertid snart antogo
karakteren af en
glödande demokratisk och anti-jesuitisk propaganda,
undertrycktes de slutligen af regeringen (1847 och
å nyo 1851); och sedan M. efter den napoleonska
statskuppen (d. 2 Dec. 1851) vägrat att aflägga
eden på sakernas nya ordning, måste han äfven lemna
sin arkivtjenst. Död vid Hyères d. 9 Febr. 1874. –
M:s historiska författareskap var påverkadt af
bekantskapen med den äldste representanten för en
modern historiens filosofi, italienaren Vico, hvars
ett århundrade gamla, djupsinniga »Scienza nuova»
M. 1827 återgaf i fransk drägt. Med läroböckerna
Précis de l’histoire moderne (1828) och Précis
de l’histoire de France jusqu’ à la révolution
(1833) samt en Histoire romaine: Republique (1831)
såsom föregångare framträdde 1833 M:s stora verk
Histoire de France, hvilket i 17 delar (1833–67)
behandlar Frankrikes historia intill franska
revolutionen. Såsom fortsättningar af detta arbete
kan man betrakta M:s Histoire de la révolution
française (1 bd, 1847–53) och Histoire du XIX:e
siècle (3 bd, 1872–75, skildrande händelserna
till slaget vid Waterloo). Framställningen i
dessa arbeten är lefvande och saftig, men eger
ett öfvermått af färgprakt samt uppbäres snarare
af en kraftig poetisk intuition än af en lugn
kritisk forskning. Uppfattningen, ehuru full af
märkliga synpunkter, är lidelsefull och tendentiös,
i det M. städse har för ögonen ett förgudande af
»folket», men underskattar de stora personligheternas
betydelse. Bland historiska arbeten af M. märkes äfven
Origines du droit français (1837), en motsvarighet
till Grimms »Deutsche rechtsalterthümer». Andra
alster af M:s penna are dels de under 1840-talets
katederkamp utgifna stridsskrifterna Des jésuits
(1843; tills, med E. Quinet), Du prêtre, de
la femme et de la famille (1845) och Le peuple
(1846; »Folket», 1847), dels en rad hufvudsakligen
naturfilosofiska och poetisk-sentimentala studier:
L’oiseau (1856; »Ur våra bevingade vänner foglarnas
lif»; bearbetning för barn, 1859), L’insecte (1857),
L’amour (1859; »Kärleken», två skilda öfversättningar,
s. å.), La femme (1860; »Qvinnan», s. å.), La
mer (1861; »Hafvet», s. å.), La sorcière (1861;
konfiskerad i Frankrike), Le bible de l’humanité
(1864) och La montagne (1868). Politiska tilldragelser
för dagen gåfvo anledning till hans båda skrifter
La Pologne martyre (1863; »Det lidande Polen»,
s. å.) och La France devant l’Europe (1871). M:s
såväl historiska som populär-filosofiska arbeten
blefvo mycket lästa och hafva på originalspråket
utgått i många upplagor.
Michelet [misjölä], Karl Ludwig, tysk filosof,
f. i Berlin 1801, härstammar från en fransk
hugenottfamilj. 1829 kallades han till professor i
filosofi vid Berlins universitet. En af Hegels mera
bemärkta anhängare, har M. tagit plats i hegelska
skolans venster, ehuru tämligen nära dess center,
och hyllar liberala grundsatser. Sedan han vunnit
ett namn genom System der philosophischen moral
(1828) och tre arbeten öfver Aristoteles, utgaf
han bl. a. Entwickelungsgeschichte der neuesten
deutschen philosophie (1843; »Den nyaste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
