Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Migne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faderns anseende. M. nödgades genom freden i
Stolbova (1617) lemna Sverige i besittning af
ryska Karelen och Ingermanland samt måste i ett
stilleståndsfördrag med Polen 1618 (efter ett
kort krig, stadfäst genom en fred 1634) afträda
till detta rike provinserna Smolensk, Severien och
Tsjernigov. M:s fader, som till följd af samma fördrag
lössläpptes ur polsk fångenskap, fick värdighet
af »hela Rysslands patriark» och var till sin död
(1633) M:s medregent, kraftigt verksam för rikets
återupprättande under tilltagande beröring med den
vesterländska odlingen. M. dog 1645, på sin födelsedag
(d. 12 Juli), och efterträddes af sin son Alexei. –
2. M. Pavlovitj, rysk storfurste, kejsar Paul
I:s yngste son, f. 1798, stod oförskräckt vid sin
broder Nikolaus I:s sida under dekabrist-upproret
(1825), deltog 1828 såsom chef för ingeniörkåren
i kriget mot Turkiet och var med i Polen 1831. Han
blef senare kommendant öfver de kejserliga gardena
och högste befälhafvare för artilleriet. Död i
Varsjav d. 9 Sept. 1849. – 3. M. Nikolajevitj,
rysk storfurste, kejsar Nikolaus I:s yngste son,
född d. 25 Okt. 1832, utnämndes i Juni 1864 till
ståthållare i Kaukasus med generalkommando öfver
dervarande armé, förde denna med framgång under
rysk-turkiska kriget 1877–78 samt befordrades d. 29
April 1878 till generalfältmarskalk. Efter Alexander
III:s tronbestigning hemkallades han samt blef i
Juli 1881 president i riksrådet och i Maj 1883 medlem
af »ministerkomitén».
Mikaelisdag. Se Mikael.
Mikael Obrenovitj. Se Obrenovitj.
Mikaelsorden, bajersk orden, som ursprungligen
stiftades 1693, men fick sina nuvarande statut
d. 16 Febr. 1837. Den har 5 klasser: storkors, två
kommendörs- och två riddareklasser. Ordenstecknet
utgöres af ett gyllene, blåemaljeradt kors, på hvars
fyra armar läsas bokstäfverna P. F. F. P. (Pietas,
Fidelitas, Fortitudo, Perseverantia, d. ä. fromhet,
trohet, tapperhet, ståndaktighet), medan midtskölden
upptages af ärkeängeln Mikael, trampande på draken och
omgifven af blixtflammor. På hans sköld läses Quis
ut Deus (»hvem är som Gud»). Ordensbandet är blått,
med rosafärgade kantstrimmor.
Mikael Wisniowiecki [-etski], konung af Polen,
f. 1638, tillhörde en litavisk adelsslägt, som ledde
sitt ursprung från Jagellos broder Koribut. Han
härstammade äfven, på qvinnolinien, från Jan
Zamojski. Hans fader, Jeremias W., var vojevod. Efter
Johan Kasimirs tronafsägelse (1668) uppställdes han
af den lägre polska adeln såsom motkandidat mot de
utländske aspiranterna till kronan, och ehuru han var
obemedlad och saknade andra framstående egenskaper
än personlig tapperhet, stannade omsider, efter sju
månaders interregnum, de väljandes röster på M. Han
kröntes i Krakov d. 29 Sept. 1669 och förmälde
sig kort derefter med kejsar Leopold I:s syster
Eleonora. Men M. visade en småsinnad afvoghet mot dem,
som motsatt sig hans val, samt kunde hvarken komma
till rätta med de hvarandra bekämpande adelspartierna
eller med de allvarsamma oroligheter, som
utbröto bland kosakerna. Krig med tatarerna och
Turkiet följde 1672 och gjorde hans trångmål
fullständigt. Han slöt med den segrande
sultanen Muhammed IV en neslig fred (1673), men
kronstorfältherren Johan Sobieski förmådde riksdagen
att neka sin bekräftelse af densamma och återställde
den polska vapenäran genom den lysande segern vid
Choczim. Dagen före slaget hade M. aflidit, i Lemberg
d. 10 Nov. 1673. Han efterträddes af Johan Sobieski.
Mikania Willd., bot., farmak., ett inom de varmaste
delarna af Amerika (Mejico–Brasilien) utbredt,
från Eupatorium afsöndradt slägte af högväxta
örter, hörande till nat. fam. Synanthereae Juss.,
kl. Syngenesia L. Den mest bekanta arten är M. guaco
H. B. K., som i synnerhet förekommer i Columbia
och der kallas vejuco del guaco. Örtståndet, hvars
lukt är vidrig och smak aromatiskt bitter, har
ett särdeles stort rykte om sig såsom det säkraste
medel mot giftiga djurs (ormars, skorpioners) bett
eller stygn. I sitt hemland begagnas växten äfven
mot vattuskräck. I Europa har denna växt blifvit
försökt mot frossa, reumatism och gikt m. m., men
i synnerhet mot koleran. Om också detta medel mot
den sistnämnda sjukdomen icke medfört några lysande
verkningar, har dock M. guaco i flere andra sjukdomar
visat sig vara ett kraftigt läkemsdel, som möjligen
kan komma att alltmera användas. En annan art,
M. officinalis Mart., inhemsk i Brasilien, sättes i
jämnbredd med kina och kaskarill med afseende på sin
verkan mot frossa och maglidanden. M. opifera Mart.,
brasilianernas erva de cobra, anses vara ett specifikt
medel mot ormbett. O. T. S.
Mikkelsen, H. Se Hans Mikkelsen.
Miklaborg. Se Kungelf.
Miklegård l. Myklegård (af Fornn. adjektivformen
mikil, mykil, mycken, stor), »den stora staden»,
de gamle nordboarnas benämning på Konstantinopel.
Miklosich [mi’klosjitj], Frans Xaver von, samtidens
berömdaste slavist, född d. 20 Nov. 1813 nära
Luttenberg i Steiermark, till nationaliteten sloven,
studerade filosofi och juridik vid universitetet
i Graz, tog der filosofisk grad och blef 1837
professor i filosofi. Denna befattning lemnade
han redan följande år och begaf sig till Wien,
der han promoverades till juris doktor. Han började
derefter egna sig åt slaviska språkstudier. 1844
fick han anställning vid kejs. hofbiblioteket,
och redan s. å. dokumenterade han sig i den lärda
verlden som framstående lingvist genom en recension af
Bopps »Vergleichende grammatik», hvars 1:sta del han
kompletterade (för slaviska språk). Af sina landsmän
valdes M. 1848 till deputerad i konstituerande
riksdagen, men nedlade sitt mandat och utnämndes
s. å. till e. o. professor i slavisk filologi vid
universitetet i Wien samt blef 1850 ord. professor
i samma ämne. Han inkallades 1861 i riksrådet
och upphöjdes 1864 i adligt stånd. – M. har varit
verksam som grammatiker, lexikograf, textutgifvare,
literaturhistoriker och mytolog. Hans hufvudarbete
är Vergleichende grammatik der slavischen sprachen
(1852–74, 4 bd), en motsvarighet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
