Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mimamed, Nord. mytol., ett mytiskt träd - Mimas, astron., planeten Saturnus' innersta måne. Se Saturnus - Mimbar, predikstol eller den upphöjda ställning i en moské, från hvilken den öfliga fredagspredikan föredrages - Mime l. Mimer, Nord. mytol., namnet på en urjätte - Mimer. 1. Se Mimos - Mimer. 2. Nord. mytol. Se Mime - Mimer, namn på svenska tidskrifter - Mimesis, Grek., efterhärmning, efterbildning - Mimicry, Eng., zool., efterapning, härmning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Mimamed, Nord mytol., ett mytiskt träd, som
omtalas i Fjölsvinnsmål (se d. o.). Enligt mångas åsigt
är M. identiskt med verldsträdet Yggdrasil. Enligt
mytologen Petersens förmodan är Yggdrasil egentligen
endast den del af verldsträdet, som står öfver
Urdarbrunnen, hvaremot M. är den del af samma träd,
som står öfver Mimes brunn. Såsom bekant, utgick från
hvardera af dessa brunnar en rot af asken Yggdrasil.
Th. W.
Mimas, astron., planeten Saturnus innersta måne. Se Saturnus.
Mimbar, predikstol eller den upphöjda ställning i
en moské, från hvilken den öfliga fredagspredikan
föredrages. Mimbaren är ofta utförd i rikt orneradt
träarbete och plägar å högtidsdagar ytterligare siras
med dyrbara väfnader.
Mime l. Mimer (Fornnord. Mimir), Nord. mytol.,
namnet på en urjätte, som spelar en vigtig rol i
den fornnordiska gudaläran. M. är verldshafvets,
oceanens, skapare och representant. Öfriga väsenden,
som beherska hafvet och vattnen, såsom Hyme,
Äge och Njärd, äro i förhållande till M. makter af
andra ordningen. Under den af Yggdrasils rötter,
som sträcker sig till rimthursarna, är en brunn,
hvari all urtida visdom och kunskap äro gömda. Denna
brunn eges af M., som dagligen dricker derur med
gjallarhornet. M. är sålunda icke blott hafvets
upphof, utan äfven all visdoms urkälla: hans vetande
är äldre och ursprungligare än sjelfve Odens. Det
hos Oden inneboende kunskapsbegäret manar denne att
söka blifva delaktig af M:s vishet. Myten berättar
ock, att Allfader begaf sig till Mimesbrunnen
och bad att få dricka derur. Men det medgafs
honom icke, förrän han lemnade ett öga i pant,
och af den anledningen vardt Oden enögd. Om man
fattar denna myt blott från dess fysiska sida,
är det klart, att M:s brunn är hafvet och Odens öga
den i hafvet nedsjunkande solen. Djupare fattad,
angifver myten nödvändigheten för Oden att äfven
med den största uppoffring förvärfva sig den insigt
i tingens väsende, hvarförutan han ej skulle varit
i stånd att såsom gudars och menniskors allherskare
föra verldsutvecklingen framåt. Genom Odens bekantskap
med M. var emellan denne och åserna ett vänskapligt
förhållande inledt och alltsedan vidmakthållet. Om
M. berättas vidare i en annan myt, att, när vaner och
åser slöto fred och gåfvo hvarandra gisslan, sändes
han jämte åsaguden Höne till vanerna. Höne blef af
dessa vald till höfding, men kunde intet råda, utan
att M. var närvarande. Vanerna misstänkte då, att
de blifvit bedragna, och i sin förbittring deröfver
halshöggo de M. och sände hufvudet till åserna. Oden
tog hufvudet, smorde det med örter och sjöng
trollformler deröfver, så att det ej förruttnade,
och ur detta Mimeshufvud meddelades honom alltjämt
råd och visdom samt kunskap om förborgade ting. M. är
sålunda fortfarande Odens förnämsta kunskapskälla. Det
är ock af hans hufvud, som Oden erhåller kännedom
om de vigtigaste af alla runor, de s. k. hugrunorna,
hvarigenom hans blick och tanke tränga in till
tingens innersta väsende. Slutligen är det
äfven från M:s hufvud, som Oden hemtar råd vid
verldsförstöringens hotande förebud, då M:s
söner (hafsvågorna) börja svälla öfver.
– I senare medeltidssagor har M. omgestaltats
till en konsterfaren smed, hos hvilken Valund
(Wieland, Welint) och andra tillbringa sin
lärlingstid. I svenska folkvisor talas om M:s å, och
i Småland finnes en M:s sjö, som enligt folktron är
bebodd af neckar. Etymologiskt har man sammanställt
namnet Mime med Lat. memoria (minne), hvilken
jämförelse dock är ohållbar. Snarare är sammanhang
möjligt med det äfven jämförda Grek. mimeomai
(jag efterapar, härmar) och jättenamnet Mimas.
Th. W.
Mimer. 1. Se Mimos. – 2. Nord. mytol. Se Mime.
Mimer, namn på svenska tidskrifter. – 1. En
månadsskrift, som utgafs i Stockholm 1830 (12 h.) af
V. F. Dalman. Uppsatserna, hvilka rörde sig kring
medborgerliga och vittra, ämnen, utgjorde till minst
hälften öfversättningar af utländska artiklar.
– 2. En månadsskrift för vitterhet, historia,
filosofi och statskunskap, utg. i Upsala 1839 (12
h.) och innehållande bidrag (poem, uppsatser,
afhandlingar) af Atterbom, Böttiger, I. Hwasser,
Palmblad, E. A. Schröder, Törneros, O. Tullberg
m. fl. framstående literära krafter.
Mimesis, Grek., efterhärmning, efterbildning.
– Redan Platon och Aristoteles bestämde konsten såsom
en »mimesis» af verkligheten, ty konsten skall tala
till menniskans fantasi, och fantasien kan aldrig
skapa sitt innehåll, endast på sitt sätt omdana det
i verkligheten gifna. Efterbildningen kan ej vara i
alla afseenden trogen, ty då upphör konsten att vara
konst och blir en framställning af eller beskrifning
på verkligheten. Men efterbildningen kan vara mer
eller mindre trogen, bl. a. beroende på det mer eller
mindre speciella syfte, i hvilket konstnären vill
tala till fantasien. Och i den mån efterbildningen
är trogen, säges konsten vara realistisk, i den mån
den är från förebilden afvikande (idealiserad), säges
konsten vara idealistisk. Afvikelsen från förebilden
kan i en realistisk konstprodukt inskränka sig till
att skarpare än i verkligheten sker framhålla vissa
för henne karakteristiska drag, som för tillfället
intressera. I en idealistisk konstprodukt kan den
sträcka sig ända derhän att konstverket förlorar
sig i det fantastiska och orimliga. – Mimetisk,
efterhärmande, som går ut på att genom efterbildning
framställa.
L. H. Å.
Mimicry [mi’mikri], Eng. (af Grek. mimos, efterapare),
zool., efterapning, härmning, inom den moderna,
darwinistiska zoologien det af Wallace först påpekade
förhållandet, att en mängd svagare djur, såsom man
antager, genom sin fortgående omgestaltning under
tidernas längd småningom uppnått en s. k. »skyddande
likhet» antingen med sådana djur, som på grund
af en eller annan egenskap äro mindre utsatta för
angrepp af fiender, eller ock med omgifningarna, så
att det värnlösa djuret icke så lätt upptäckes. Så
t. ex. finnas många vapenlösa fjärilar (af slägtena Macroglossa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
